ESOTERIK.SE

• Menu

  Allt material på denna sida är skyddande enligt lagen om upphovsrätt och copyright och får inte användas utan vårt tillstånd.

  KONTAKTA OSS

Upplevelser fortsättning

 

En människas inre upplevelser är alltid något subjektivt. Därför är det inte alltid meningsfullt att försöka kategorisera dem, eller jämföra med den kända esoteriken. Ibland får man bara ta dem för vad de är, med en förhoppning att man ska kunna förstå dem bättre någon gång i framtiden. I andra lägen kan de vara till synes solklara. Vissa upplevelser kan vara betagande vackra, andra svåra och kanske mörkare. Men det är med upplevelser som det är med livet, det finns saker att lära även av det som verkar svårt.

 

I denna avdelning finns beskrivningar av upplevelser från några av våra medlemmar som valt att dela med sig. Märk väl att denna del inte är ett försök att utveckla esoteriken, bara enskilda individers mycket privata upplevelser.

 

 

 

PL  090410

 

En plats av ordning

 

Följande upplevelse hade jag någon gång i feb 2008. Jag såg in i en värld där allt var strålande vitt. Allt var väldigt ljust och skarpt. Ljuset var mycket behagligt, och förmedlade en sorts lycka och harmoni. Det var som om synen utstrålade en energi som också blev en del av mig. I själva energin fanns också information om platsen och hur livet fungerade här. Själva synen varade bara några sekunder men under dessa sekunder förmedlades i själva nuet (ögonblickligen) en sorts ”klumpinformation” som fungerade på så sätt att jag genast hade en mängd information och kunskap om platsen. Om denna information skulle ha förmedlats i ord så skulle det nog ha tagit ganska lång tid (svårt säga hur lång). Nu fick jag allt på en gång på bara en sekund (ungefärlig tid). Tyvärr så har inte kunskapen stannat kvar i mitt dagmedvetna minne, då mitt personliga energisystem antagligen inte är tillräckligt utvecklat för att kunna härbärgera den. Därför kan jag inte, så här i efterhand, återge särskilt mycket av upplevelsen. Det nedanstående får därför anses vara en starkt förenklad version.

 

Jag såg vita husliknande byggnader utspridda över ett stort område. Här fanns ingen natur, så som vi menar med natur. Allt var istället strukturer och geometriskt utformade figurer, och på denna plats bodde det ”människor”. Jag såg ingen av dem, men fick upplevelsen att här visste man en hel del om hur tillvaron var beskaffad. Denna plats kännetecknades av ordning och reda. Varje orsak ledde till en känd verkan. En stor del av meningen med denna plats var att öva sig i uträknandet av orsak och verkan, så att man kunde lära sig att skapa. Det var alltså en plats av lärdom om skapandets konst, där man under ansvar lärde sig att skapa. Man hade klar överblick över en stor del av den kedjereaktion av verkan som följde på orsak. Överblicken var antagligen mycket större än de flesta av oss kan föreställa sig. Man visste att en handling leder till en kedjereaktion av händelser (energiströmmar) enligt klarlagda livslagar och det var dessa livslagar man strävade efter att följa och skapa efter. Med makten att se och förstå följde också ansvar.

 

Det intryck som för mig var starkast med denna plats var just den ordning och klarsyn själva platsen förmedlade, samt det fullständigt annorlunda sättet att leva. Här hade man en mycket större överblick och visste så mycket mer än vi vet här i vårt jordeliv. Här fanns också en lycka som för de flesta av oss antagligen är obegriplig, eftersom själva ordet lycka i sammanhanget egentligen är missvisande. När vi normalt sett talar om lycka så menar vi en sorts emotionell upplevelse. Lyckoupplevelsen här var större än något emotionellt. Den bestod snarare av den tidigare nämnda klarsynen, och det ljus, den värme och harmoni platsen förmedlade. Lyckan var snarare en syntes av det högre vetande man hade här. Trots avsaknaden av natur och yttre skönhet, så som vi, som biologiska varelser är vana att se den, så fanns det en ofantlig skönhet med själva platsen. Denna skönhet bestod av själva den ordning och reda som härskade här, enligt principen alltings lagbundenhet, ändamålsenlighet, och mening.

 

Efter upplevelsen kände jag mig fylld av ett varmt, harmoniskt och glädjefyllt ljus i flera dagar. När jag blundade hade jag behagliga ljusförnimmelser, och inom mig hade jag en känsla av gnistrande ljus. Själva ljuset är svårbeskrivet, men om man tänker sig det gnistar som kommer av ett brinnande tomtebloss, så kommer man så nära jag just nu kan beskriva.

 

Huvudet invaderat av ormar

 

Denna upplevelse hade jag någon gång under senare delen av 90-talet. En väninna till mig hade börjat gå en utbildning hos en, inom new age kretsar, relativt känd kursledare. Jag var då på besök hos henne en helg, och övernattade i ett av hennes rum.

 

Sent på kvällen, när jag låg där och skulle somna, så såg jag plötsligt att det vajade till i luften framför mig. Det såg i någon sekund ut ungefär som det gör ovanför asfalt en het sommardag, när värmen skapar ”vajning” i luften strax ovan själva asfalten. I denna vajning öppnade sig ett hål och genom detta hål kröp fyra st larvliknande ormar ut. Ormarna fortsatte mot mig, och jag kunde se dem tydligast när jag blundade med mina fysiska ögon. Jag såg dem då med någon inre sorts syn.

 

Jag betraktade intresserat ormarna och undrade vart de skulle ta vägen. De närmade sig mig, men jag kände inget som helst obehag av detta. Strax såg jag hur ormarna passerade någon sorts gräns, och liksom kröp igenom en barriär av något slag. För sent insåg jag att barriären de passerade var mitt huvud. Ormarna passerade alltså in genom min panna och in i min hjärna. Jag kände egentligen inget särskilt obehag av detta. Men lite otäckt blev det då jag tydligt kände hur de kröp omkring inne i mitt huvud. Det knakade och knäppte i huvudet och jag kunde känna det som en sorts seg energi som kommit in i mig.

 

Då det var sent på kvällen och min väninna sov i ett annat rum ville jag inte väcka henne. Jag väntade därför till dagen efter med att tala om vad som hänt. Denna morgon kände jag mig seg i huvudet och kunde liksom inte tänka riktigt klart. Det kändes som om jag inte var riktigt utsövd trots att jag sovit mer än nog och inte var trött i egentlig mening.

 

Då jag talat om vad som hänt så ville min väninna ge mig healing för att försöka få ut ormarna. Hon gjorde så och jag kände mig mycket bättre, men inte helt bra. När jag reste hem från henne så kände jag att något fortfarande var kvar i mitt huvud. Jag kände mig fortfarande seg och trögtänkt..

 

Med anledning av ovanstående så kontaktade jag, någon dag efter att jag kommit hem en annan väninna till mig, som också är healer (med mycket lång och gedigen erfarenhet). Hon bad mig komma omedelbart, så att hon skulle kunna ge mig healing.

 

Under denna healingsession upplevde hon hur en orm rent fysiskt trillade ut från mitt huvud och ramlade ner på hennes arm, innan den föll i golvet. Den kändes för henne tydligt fysiskt med tyngd och allt. Dock syntes den inte. Den försvann på golvet någonstans i hennes lägenhet.

 

Efter denna healing kände jag mig helt klar och frisk i huvudet igen. Min första väninna hade alltså inte lyckats få ut alla fyra ormarna utan endast tre. Min senare väninna fick ut den sista. Men den försvann alltså någonstans i hennes lägenhet. Efteråt berättade hon att när hon senare på kvällen skulle gå och lägga sig, så såg hon ett hjärta i röd färg i rummet. Men något stämde inte med hjärtat. Färgen kändes obehaglig. Hon skickade då healingenergi mot hjärtat som då sprack upp och tydligt blottade ormen, som alltså legat gömd bakom hjärtat och försökt skydda sig bakom denna symbol. Ormen tålde inte hennes healingenergi och avlägsnade sig därför omedelbart.

 

Här kan man alltså konstatera att ormen stannat kvar i hennes lägenhet, och krupit in i hennes sovrum. I vilket syfte den legat och väntat där kan vi bara gissa. Det kanske inte är så svårt att anta vad den kanske ville.

 

Vad som kanske också tillhör ovanstående historia är att många som varit i kontakt med den nämnda kursledaren i fråga, och gått hans utbildningar, också varit med om invasioner av olika energidjur i sina kroppar. Jag är alltså långt ifrån den enda som erfarit detta. Varför det rör sig så många parasiterade smådjur runt just denna kursledare är det inte min uppgift att spekulera i.

 

Semesterminne i ”okänt” Sverige

 

I sin enkelhet är ändå följande upplevelse en av de obegripligaste jag haft. Det var på kvällen torsdagen den 12 feb 2009. Jag låg i min säng och var på väg att somna. Då, när jag befann mig i det där tillståndet mellan dröm och vaka - ett tillstånd när man är på väg in i sömn men ändå är fullt medveten – upplevde jag ett minne. Minnet var fullständigt tydligt och klart. Det handlade om en sommar för inte så länge sedan när jag tillbringat ett antal semesterveckor på resa i södra Sverige.

 

I minnet hade jag rest hemifrån, från mitt hem, som då var en liten stad någonstans i trakten kring västra Blekinge eller nordöstra Skåne. Jag hade rest via buss och anlänt en stad som hette Växjö. Därifrån rest vidare norrut och tillbringat en tid i ett vackert landskap där jag vandrat och levt vildmarksliv. Detta landskap skulle rent geografiskt kunnat ha ligga i trakten sydöst om det som nu är Jönköping. Efter min vildmarksvistelse hade jag återvänt till staden Växjö. Där i Växjö hade jag funderat på om jag skulle hälsa på min äldre syster, som då bodde i Kalmar, eller resa hem igen. Mitt beslut i denna fråga skulle bero på hur bussarna gick, om hon var hemma eller inte, och om hon hade tid. Hur jag gick tillväga minns jag inte, men att jag till slut reste hem igen minns jag.

 

Upplevelsen är för mig mycket konstig, därför att Sverige, som det såg ut i detta minne, inte alls ser ut på detta sätt här och nu. Städerna låg på andra platser och såg annorlunda ut. Jag och min syster bodde i andra städer än vi någonsin har bott. Vildmarkslandskapet där jag vandrade omkring någon vecka finns inte i vår verkligheten. Hela Sverige såg helt annorlunda ut än det gör i vår verklighet.

 

Nu skulle man kanske kunna tro att det upplevda är minnet av en dröm jag haft. Men det stämmer inte eftersom minnet, i sin tydlighet, skiljer sig mycket från hur minnet av en dröm är. Det kändes verkligen som om jag varit på platsen och gjort denna resa. Dessutom förstår säkert läsaren att jag aldrig skulle ha gjort mig besväret att överhuvudtaget skriva om denna upplevelse om jag inte betraktade den som väldigt annorlunda.

 

Men inte nog med det hittills upplevda. När jag låg där i sängen, fortfarande i tillståndet mellan dröm och vaka, kom nästa fas av upplevelse över mig. Och detta var en insikt som förändrade förutsättningarna för hela minnet och fick mig att omtolka det. Plötsligt upplevde jag mig nämligen vara både den andra personen i det andra Sverige, samtidigt som jag också var den jag är här och nu. Med andra ord upplevde jag att jag samtidigt befann mig i två olika versioner av mig själv. Båda var (är) i sitt sanna själv helt klart jag och ingen annan. Jag befann (befinner) mig alltså samtidigt i två helt olika existenser, två helt olika versioner av Sverige och mig själv; två helt olika versioner av mitt liv. Jag kunde tydligt känna att det fanns ett sorts energiband mellan mig och den andra personen (den andra versionen av jag).

 

Vad ovanstående upplevelse är och varför jag hade den vet jag inte. Den öppnar möjlighet för många spekulationer. Större kunskap om hur Universum fungerar kommer väl till oss någon gång i framtiden. Tills vidare får vi leva med våra gåtor.

 

Obehagligt UFO besök i fjällen

 

Denna upplevelse hade jag någon gång i slutet av 90-talet. Det var en sommar under en fjällvandring. Kvällen före upplevelsen hade det börjat regna ca 20 00 på kvällen. Det var ett kraftigt regn, och jag hade inte annat att göra än att snabbt slå upp tältet och lägga mig till ro för natten. Det regnade och regnade. Det skulle komma att regna i ca 14 timmar, men det visste jag inte då.

 

På natten, denna natt av störtregn, hade jag en obehaglig upplevelse. Plötsligt, när jag låg där mitt i natten, i en sorts ytlig sömn, så stördes jag av en upplevelse. Jag upplevde hur ett litet ufo landade en bit bort i fjällen. Denna upplevelse hade jag liksom inom mig, eftersom det var nattmörkt och regnigt och jag dessutom låg inne i tältet. Jag kunde alltså inte se ut.

 

Jag avfärdade naturligtvis min upplevelse som en sorts drömlikt uppstådd fantasi. Det kunde inte vara verkligt. Hur skulle det kunna vara det?

 

Men då förtydligades upplevelsen. Jag upplevde tydligt att ufot verkligen hade landat och att en liten varelse steg ut och började gå emot mig. Denna varelse hade någon sorts telepatisk kontakt med mig och hade pejlat in sig på mitt psyke. Det var som om den lilla varelsen, under sin vandring mot mitt tält, hela tiden läste av vad som rörde sig i mitt psyke. Jag kunde tydligt känna av kontakten med den och den kändes ganska obehaglig.

 

Nu kanske någon, med anledning av det lästa, skulle kunna tro att obehagskänslan kom enbart av min egen rädsla. Den möjligheten kan förstås inte helt uteslutas, speciellt inte med tanke på att jag låg där helt själv ute i fjällvärlden, helt utlämnad åt vad det vara må. Dock håller inte denna förklaring fullt ut, eftersom jag har varit med om ett och annat, och med anledning av detta inte betraktar mig som särskilt lättskrämd. Energierna som varelsen hade med sig kändes helt klart ganska obehagliga.

 

Jag fortsatte att ligga i mitt tält, och det var som om jag i detalj kunde följa hur varelsen sakta tog sig allt närmare mig. Hela tiden var den inkopplad på mitt medvetande (psyke) och läste av vad som hände i mig. Av detta var det som om det skedde en sorts återkoppling tillbaka från mitt medvetande till varelsen, som gjorde att jag kunde läsa av också den och var den befann sig.

 

Då lade jag också märke till en annan sak med varelsen. Den berördes inte av vädret. Det var som om den befann sig i ett tillstånd där inte blåsten, kylan och regnet fanns, trots att den vandrade mitt i ovädret. Den befann sig liksom i en sorts annan dimension och ändå mitt här i fjällen. Jag kunde tydligt känna att den hade det varmt, vindstilla och torrt där den gick fram.

 

Varelsen fortsatte sin vandring mot mig. Jag kände hur den kom allt närmre. Jag låg kvar i mitt tält och betraktade den (inifrån mitt medvetande). Jag väntade på vad som skulle hända. Dock måste jag medge att jag nu började bli lite rädd. Energin från varelsen var obehaglig. Jag var ensam. Det var natt. Den kom närmare. Var det inbillning trots allt? Nej upplevelsen var alldeles för tydlig för att vara inbillning.

 

Strax befann sig varelsen direkt utanför mitt tält. Då började jag samla ihop min energi till ett skydd. Denna varelses energi ville jag inte ha i mig. Jag ville överhuvudtaget inte ha något med varelsen att göra. Jag fortsatte därför att samla ett energiskydd så som jag hade lärt mig. Varelsen kom in i tältet, steg alltså rakt igenom tältduken utan det minsta problem, utan att någonting hördes. Det var alltså ingen fysisk varelse, så som vi normalt menar med fysisk. Den befann sig nu inne i tältet hos mig och jag kunde tydligt känna hur den betraktade mig. Jag låg samlad och meddelade varelsen att jag inte ville ha något samröre med den. Jag meddelade detta telepatiskt samtidigt som jag med min energi började försöka fösa bort varelsen från mig. Den var kvar en liten stund men uppfattade sedan mitt budskap och gav sig iväg. Jag kunde tydligt uppfatta hur den lämnade mig, vandrade tilbaka till sin farkost, lyfte och försvann.

 

Vad var detta för upplevelse? Hur kunde jag uppleva en annan varelses medvetande och vandring över fjällen inifrån mitt eget medvetande? Vad var det för sorts mental kontakt jag hade med varelsen? Vad var det för sorts varelse? Vad ville den mig? Varför upplevde jag dess energi som så obehaglig?  Vad skulle ha hänt om jag släppt in den? Många frågor med otillfredsställande svar. Någon annan har säkert de tillfredsställande svaren. Tills vidare får jag undra.

 

Upplevelse av förvrängda sinnesintryck som barn

 

Som barn hade jag ibland en upplevelse av att mina sinnesintryck förvrängdes. Detta skedde ofta vid avslappning, t ex när jag hade lagt mig och skulle sova. Jag har senare som vuxen, vi ett fåtal tillfällen, upplevt samma sak, men då har jag tydligt känt att upplevelsen varit sammankopplad med upplevelsen av en speciell energi. Som barn hade jag aldrig denna energiupplevelse i samband med upplevelsen av de förvrängda sinnesintrycken. Om detta beror på att energin inte var med mig då, eller om jag helt enkelt inte medvetet kunde uppleva energin, är omöjligt att säga. Klart är emellertid att jag som vuxen utvecklat min förmåga att känna igen olika energier.

 

Som sagt så uppträdde ofta upplevelsen av förvrängda sinnesintryck när jag befann mig i ett avslappnat tillstånd. De förvrängda sinnesintrycken började då ofta med att jag kände att det var något som var annorlunda med mitt huvud. Om jag då t ex låg i min säng och blundade, och sedan öppnade ögonen, så upplevde jag inga avstånd. Det var som om min avståndsupplevelse var utslagen, som om jag skulle kunna sträcka ut handen och ta på vad som helst. Första gången detta hände blev jag rädd och reste mig upp. Då försvann upplevelsen direkt och allt blev som vanligt igen. Efterhand lärde jag mig att upplevelsen inte var farlig. Den var snarare förknippad med en behaglig känsla, så jag kunde ligga där och titta och förundras över denna märkliga syn utan avstånd.

 

När jag blev trygg i upplevelsen av den avståndslösa synen så började jag märka att andra sinnesintryck också blev förvrängda. Framförallt gällde detta hörsel och känsel (smak och lukt minns jag inget om). När folk pratade lät det som om de var lite irriterade eller arga på ett komiskt sätt, fast jag visste att de inte hade dessa röstlägen. Jag kunde ligga där och lyssna och tycka det var roligt. Känselupplevelsen blev sådan att när jag rörde vid något, t ex kände på en sten, så kändes den mjuk, vänlig och följsam (inte alls hård). Det var nästan som om den kändes levande, som om allt jag berörde var levande. Detta var en annorlunda och mycket märklig känsla, och jag förstod den inte alls, Men den var både intressant och behaglig och jag utforskade den med ett barns upptäckarlusta.

 

Jag försökte många gånger förklara om mina upplevelser för mina föräldrar, men de förstod mig inte alls. Dessutom hade jag inte så stort ordförråd, eftersom jag var barn. Dock lärde jag mig snabbt att det inte gick att prata med någon om dessa upplevelser. Ingen tycktes ju ändå förstå, och ingen tycktes ha haft liknande upplevelser. Jag behöll därför mina upplevelser för mig själv. När jag sedan blev äldre så försvann upplevelserna. De föll i glömska för att sedan, efter 40-årsåldern, som ovan sagt, dyka upp lite då och då i samband med upplevelsen av en speciell energi. Jag har därför nu, som vuxen, blivit påmind om dessa upplevelser igen, och det är därför jag här delar med mig av dem.

 

Minne av en plats

 

Följande är en beskrivning av ett minne jag har. Detta minne har blivit tydligare och tydligare under årens lopp. Efter att ha börjat som en vag drömlik bild i mitt medvetandes periferi har minnet utvecklats till att bli mer och mer detaljerat. Det har liksom stegvis växt fram inifrån mitt inre under ett antal år. Numera är minnet så tydligt att jag tycker det är dags att berätta om det.

 

Angående minnet så kan man tydligt konstatera att det beskriver en plats som inte är Jorden, troligtvis inte ens en fysisk värld, på det sätt vi menar med fysisk. Medvetenheten här är annorlunda, liksom landskapet och naturlagarna. Därför är det svårt att med Jordiskt ”tredimensionellt” språk beskriva minnet och platsen. Men jag skall göra så gott jag kan:

 

Jag befinner mig på en sorts balkong på en ofantligt stor och hög byggnad. Byggnaden liknar en stor skyskrapa, men den är egentligen mycket högre och större än någon jordisk skyskrapa. Den sträcker sig uppåt himlen så långt man kan se. Denna stora byggnad kan liknas vid en form av högkvarter där de mest kunniga på platsen arbetar och bor.

 

Nedanför byggnaden ser man ett landskap med frodig natur, djungellik och fylld av blommor och andra växter. Mellan växtligheten syns små bostäder där ”människor” eller andra liknande varelser bor. Byggnaderna är runda eller välvda i mjuka former (inga kanter) och ligger harmoniskt invävda i den vackra naturen, så att de naturligt smälter in i landskapet och blir en del av det.

 

Mellan byggnaderna och ovan naturen svävar en och annan liten farkost. Man använder små enmansfarkoster när man färdas här, och med dessa kan man förflytta sig nästan vart man vill i landskapet. Dock tycks det finnas en höjdbegränsning som gör att man inte, med dessa, kan sväva alltför högt ovan marken. Det verkar som om farkosterna går på någon sorts naturkraft som är relaterad till höjden ovan marken. Farkosterna är en form av svävare som inte kan fungera på alltför hög höjd eftersom svävande är relaterat till ett spänningsfält som byggs upp mellan marknivån och svävarens botten.

 

Detta är en sorts plats där man vet ganska mycket om vad som försiggår ute i resten av Universum. Man har kontakt med många olika världar och man har insyn i hur livet fungerar i dessa olika världar, eller utposter(stationer) i Universum.

 

Man hälsar ofta på varandra i varandras olika små bostäder. Där umgås man, kommunicerar och samtalar om livet, Universum, och vad som försiggår här och där i de olika världarna. Genom en sorts klarsyn eller meditation kan man blicka ut (eller in) mot olika världar, uppleva och försöka förstå dem.

 

Stämningen på denna plats är fantastisk och lycklig. Allt är helt underbart. Det går inte att med jordiskt språk komma ens i närheten av den stämning som råder på denna plats. Själva syftet med livet, och förståelsen för livet, är mycket större här än någonstans på Jorden. Här har man inblick i så mycket mer av vad livet verkligen innebär. Eftersom man kan se så mycket så har man också ödmjukhet och förståelse för livets olika aspekter och nivåer. Man ser ju de olika världarna och hur livet ter sig i alla dessa olika världar och dimensioner.

 

Man skulle kunna likna denna plats vid en sorts överordnad värld dit man återkommer gång på gång. Man återkommer från ett eller flera uppdrag. Man vilar, hämtar inspiration och kraft innan man återigen reser ut på uppdrag någonstans till någon av de olika världarna där ute. Här sammanställer man det uppdrag man återvänder från. Man redogör för hur man klarade av uppdraget och tar reda på vad man kan göra bättre nästa gång. Härifrån, med facit i hand, kan man i efterhand betrakta den tid man tillbringat i någon värld. Man kan betrakta sig själv och det resultat man åstadkommit.

 

Tid är svårt att beskriva när man rör sig i multidimensionella Universum, eftersom själva tidsupplevelsen är kopplad till varje dimension (varje värld). Med detta menas alltså att varje värld har sin egen tid. Med anledning av detta så är det svårt att förklara hur lång tid man kan tillbringa på ett uppdrag, i en värld, eller ett antal världar. Men det kan röra sig om allt från ett fåtal inkarnationer till miljontals år (om man nu skall ha någon sorts jordisk tidsskala att jämföra med).

 

Här står jag alltså på en ganska stor och vacker balkong, som befinner sig på sidan av den ofantliga byggnaden, som reser sig långt ovan resten av landskapet i denna värld. Jag står här redo att resa iväg på ett uppdrag. Jag är långsmal i en sorts gråblå fotsidsliknande klädnad. Men det märkliga är att mina konturer inte är klara. Jag består av ett sorts flödande energifält. Detta energifält skapar både min kropp och mina kläder. Med andra ord består jag inte av fast materia på samma sätt som den vi kallar fysisk. Min kropp består av detta ständigt rörliga energiflöde. Framförallt så tycks det, genom mina centrala delar, flöda nerifrån och upp, för att, likt en fontän, vända ovanför min hjässa och flöda nedåt, liksom rinna utför min kropps mer perifera delar. Det energifält som är jag, flödar alltså som en sorts fontän. I mitten uppåt. Mer perifert nedåt. I detta skapas min form.

 

På samma balkong, mitt emot mig, befinner sig en äldre man. Denna man är en sorts lärare för mig, vet lite mer än jag, om allt. Han är lite kortare än jag och har ett principiellt liknande, om än annorlunda, energifält. Alla ”människors” energifält är här olika. Själva energifältet visar nämligen personligheten och de individuella egenskaperna. Stämningen mellan mig och den andra mannen är mycket kärleksfull och vänlig. Vi kommunicerar telepatiskt, och han undrar, bl a om jag känner mig redo för mitt uppdrag. Jag kan känna att han är lite tveksam. Av omsorg om mig vill han inte riktigt att jag skall resa iväg på detta uppdrag. Han tycker att jag har valt ett alltför svårt uppdrag och tycker nog att jag borde vänta lite, vila en stund till på denna plats för att hämta mer kraft, styrka och kunskap innan jag ger mig iväg, förbereda mig bättre. Eller kanske skulle jag rentav välja något lättare. Själv brinner jag av passion för det uppdrag jag valt. Jag vill så gärna iväg för att hjälpa till på denna plats. Min empati, kärlek och vilja är stor. Min förberedelse är dock sämre och jag är lite ivrig. Jag är som en ung empatisk själ full av god vilja. Min livserfarenhet och visdom är dock inte lika stor. Den äldre mannens visdom är större. Det är därför han vill avråda mig. Han vill dock inte hindra mig eftersom viljan är fri. Vi samspråkar en stund till innan jag ger mig av.

 

 

PL  090503

 

Kvinnan med staven

 

Följande upplevelse hade jag någon gång under 2007. Minns ej exakt när, men exakta tiden är nog inte så viktig. Jag låg i min säng på kvällen, på väg att somna, när jag märkte en närvaro av någon annan i rummet. Närvaron kändes inte riktigt behaglig, men jag ville ändå försöka se vad eller vem det kunde vara. Jag försökte därför släppa in upplevelsen.

 

När jag riktade in mig på upplevelsen fick jag kontakt med ett sorts kvinnligt väsen. På grund av den lite obehagliga känslan jag upplevde hos henne, så var jag lite misstänksam. Jag frågade därför vem hon var. Då fick jag ett bestämt och auktoritärt svar: ”Vi har minsann haft hand om människans utveckling sedan tidernas begynnelse på denna planet” Jag fick detta meddelande telepatiskt, men energin i meddelande kändes inte särskilt kärleksfullt. Snarare var det som om kvinnan minsann ville försvara sin position som någon man borde respektera.

 

När kvinnan svarat på min fråga slog hon med en stav i ”marken”. Detta skapade en sorts ljusblixt som träffade mitt pannchakra och blev till informativa bilder. Bilderna visade den evolutionära utvecklingen på denna planet. Kvinnan menade att hon var en av dem som övervakade och reglerade planetens evolutionära processer, och därför borde jag minsann inte ifrågasätta hennes auktoritära roll. Hon slog om och om med sin stav i marken, skapade ljusblixtar som träffade mitt pannchakra och blev till bilder med telepatisk information. Hela tiden handlade det om de evolutionära processerna.

 

För mig kändes ovanstående upplevelse dock inte särskilt bra. Något var fel. Och det som var fel var själva känslan i upplevelsen. En högtstående och kärleksfull varelse borde inte bete sig så, tyckte jag. Jag bad henne därför att avlägsna sig, eftersom jag inte ville ha med henne och hennes auktoritära roll att göra. Det kändes som om hon ville ”köra över” mig, ta kommando över mig, som om hon ville jag skulle lyda henne utan att ifrågasätta.

 

Jag var bestämd i min order till henne att hon skulle lämna mig ifred. Skall något högtstående andligt väsen komma till mig så får han/hon allt bete sig bättre, menade jag. Det krävdes en hel del bestämdhet från mig innan kvinnan motvilligt avlägsnade sig.

 

De följande dagarna efter händelsen kändes det som om jag fått in någon störande energi i mitt system. Med de förmågor jag har försökte jag ”pejla in” varifrån störningen egentligen kom.  Här fick jag återigen kontakt med kvinnan, om än på ett sorts avlägset sätt. Jag tillämpade min teknik med att hämta, visualisera och skicka ljus till/mot kvinnan, för att på så sätt rena hennes inverkan på mig; med andra ord att befria mig från henne. Efter någon dags intensivt arbete med detta kände jag mig renad och befriad.

 

Ufo genom taket/ Bortburen av små (två ufo upplevelser)

 

Jag bodde i Västerås sep 1991- dec 1994. Under den tiden hade jag många olika upplevelser jag inte förstod. Två av dem, som handlade om ufo-besök, minns jag speciellt, eftersom de var så tydliga.

 

Genom taket

Under min tid i Västerås bodde jag i en lägenhet på nedre botten i ett två vånings hus. En natt vaknade jag upp och såg rakt igenom taket. I denna min upplevelse var alla våningar ovanför mig helt borta. Jag såg alltså rakt upp mot den svarta stjärnbeströdda natthimlen. Där svävade ett stort vitt lysande ufo strax ovanför huset. Avståndet till ufot och storleken på ufot är svårt att bedöma eftersom jag samtidigt befann mig i ett annat medvetandetillstånd. Jag var helt vaken, men ändå inte. Det var som om jag befann mig utanför min vanliga dagmedvetenhet i ett sorts meditativt tillstånd av fullständig trygghet. Upplevelsen av ufot täckte en stor del av mitt synfält. Dess ljus och utstrålning kändes behaglig. Det kändes som om jag verkligen hade kontakt med någon därinne i farkosten. Det jag upplevde var en sorts telepatisk kontakt utan ord. Något budskap förmedlades till mig, men det var mer en överföring av energi än något som kan formuleras och förklaras i ord.

 

Bortburen

 

En annan natt vaknade jag av att en grupp små varelser höll på med mig där jag låg i min säng. Uppskattningsvis kan det ha varit sex st, men det är svårt att säga exakt. Jag upplevde varelserna som vänligt sinnade och de kändes behagliga. Men det tycktes svårt att kommunicera med dem. Det var som om de var helt inriktade på vad de skulle göra och inte var mottagliga för särskilt mycket mer kommunikation från mig. Det var nästan som om de arbetade med automatik.

 

Strax märkte jag hur de bar iväg med mig. Bärandet var lugnt, mjukt och omsorgsfullt. När jag burits iväg några meter lade jag märke till en besynnerlig sak med själva upplevelsen. Jag upplevde mig vara på två ställen samtidigt. Samtidigt som de små varelserna bar iväg med mig, så låg jag också kvar i min säng. Varelserna bar iväg med mig rakt igenom väggen och bort någonstans. Samtidigt låg jag kvar i min säng, föll in i dvala och somnade. Därefter minns jag ingenting. Dagen efter vaknade jag som vanligt.

 

Två kom ner via strålar

 

Följande hände också under min tid i Västerås. Jag minns att det hände under en tid när jag hade det extra svårt med mig själv. Ett kort förhållande med en kvinna hade nyligen tagit slut. Jag var vilsen och inte särskilt lycklig. Med anledning av ovanstående måste upplevelsen ha skett under senhösten 1991.

 

En natt under denna min svåra tid upplevde jag ett märkligt besök. Som vanligt befann jag mig i ett annorlunda medvetenhetstillstånd. Jag upplevde hur två finstämda andliga väsen, en man och en kvinna, steg ner genom två strålar. Deras vibration, kärleksutstrålning och kunskap tycktes ofantlig. De meddelade mig telepatiskt vilka de var och vem jag var. Tyvärr minns jag inte särskilt mycket av vad de sade. Det enda jag minns är något som kom att betyda ungefär:

 

”Du tillbringar en tid av ditt eviga liv i denna sfär. Du har tagit på dig detta uppdrag. Du inkarnerar och tjänstgör alltså här i ett viktigt uppdrag. Ditt uppdrag kräver ett antal inkarnationer, sannolikt under en tidsrymd av ca 10 000 jordiska år, men det är svårt att beräkna exakt vilken tidsrymd som kommer att behövas”

 

Detta var vad som telepatiskt meddelades mig, enligt min uppfattning. (Läsaren förstår nu kanske varför jag valt att få vara anonym). Dagen efter denna upplevelse kände jag mig gladare och livet kändes meningsfullare. Det var som om de två väsendena också hade förmedlat något annat till mig: en sorts energi som innehöll livsglädje och meningsfullhet.

 

Dröm om att kämpa mot svart kraft

 

Det är svårt att komma ihåg exakt när jag hade följande upplevelse. Troligtvis var det någon gång under hösten 2007. Jag kan förstå bakgrunden till följande dröm, och kan inte annat än tolka drömmen som ett viktigt budskap till mig (om jag nu skall ge mig på att tolka den, trots allt). Bakgrunden är att jag före jag hade denna dröm, alltid hade haft en inställning att svarta kraften inte är särskilt starka och att jag minsann alltid klarade av att kämpa mot dem, bara jag behöll mitt ljus i fokus. Inställningen var alltså ett sorts övermod. Jag trodde att jag, med mitt ljus (vilket jag förstås alltid trodde var lätt att hålla i fokus) lätt kunde besegra varje svart kraft jag mötte i mitt liv. Senare erfarenheter har dock visat mig att svarta krafter kan vara synnerligen svåra att möta. Krafterna är sofistikerade, starka, listiga och erfarna. De kan alla tänkbara knep för att anfalla, ligga i bakhåll eller luras. Med andra ord är de inte särskilt lätta. Men det beror förstås på vem man möter.

 

Vad jag också kan säga om följande dröm är att den var extra tydlig. Den var inte som en vanlig dröm där man, när man senare vaknar, verkligen är säker på att det var en dröm man drömde. Nej denna dröm var tydligare. Den var så tydlig att jag nästan upplevde det som om jag verkligen var där och gjorde allt detta.

 

Drömmen hade mycket likheter med det som utspelar sig i boken eller filmen ”Det (It)” av Stephen King. Det handlade om en ond kraft som invaderat en småstad, dödade vissa människor och besatte andra. De som inte dog blev personlighetsförändrade. En efter en föll de offer för kraften. Kraften kunde dyka upp var som helst, när som helst och visa sig i vilken skepnad som helst. Det enda sättet att känna igen den var på vissa beteenden och likheter, som man fick förståelse för medan man kämpade mot den. Men den var inte alltid lätt att känna igen eftersom den hela tiden lärde sig nya knep. Den var listig och kunde gömma sig. Inte ens på energin eller vibrationen kunde man alltid känna igen den eftersom den till och med lärde sig att förändra sig och föreställa andra energier. Under tiden vi kämpade mot den så lärde den sig hela tiden mer.

 

Vi var en grupp personer som hade upptäckt att kraften invaderat denna småstad, och vi hade begivit oss hit för att ta upp kampen mot den. Kampen utspelade sig under en längre tid, uppskattningsvis några veckor, och på många platser och sätt i staden. Slutligen en dag var det jag som ensam kom att möta kraften i ett hus dit jag hade spårat den. Jag var orädd när jag närmade mig den, visste att jag var osårbar, bara jag behöll fokus i mitt ljus. Jag var nonchalant och hade inte kallat på någon av de andra. Sådant hade jag inte tid med nu. Nu hade jag ju kraften här och kunde göra slut på den en gång för alla. Jag beslöt därför i övermod att möta den själv.

 

Jag överrumplades emellertid av kraftens styrka när den gick till direkt attack mot mig. Inte hade jag kunnat föreställa mig att det svarta kunde vara så starkt mot det ljusa. Jag ryggade baklänges och blev skrämd i några sekunder. Strax fick jag dock tillbaka fattningen och min övermodiga tro på mig själv. Så lätt besegrar man inte mig, tänkte jag. Jag närmade mig kraften igen.

 

Kampen höll på ett bra tag, kanske under någon timmes tid, och hela tiden blev jag svagare och svagare. För varje energiattack jag fick från kraften så blev jag svagare i mitt inre. Jag upplevde det som om jag mer och mer tappade modet och tron på mig själv. Svagheten växte upp inifrån mig, som en ond växt som blev allt större i mitt inre. Mitt ljus minskade. Trots detta var jag i början inte rädd eller orolig i mitt yttre sinne. Jag trodde ju fortfarande, i mitt övermod, på mig själv, men jag lyssnade inte tillräckligt mycket på mitt inre. Där sinade styrkan alltmer. Den onda kraften hånade och förnedrade mig, låtsades överlägsen, körde med all möjlig sorts manipulation för att leta efter mina svagheter, och där sätta in sina stötar, och den lyckades alltmer. Den påverkade materian i huset i allt större grad, fick större och större styrka, kunde göra mer och mer saker, medan jag blev allt svagare. Nu började jag till slut bli orolig. Jag förstod att jag hade mött en överman. Jag borde inte ha tagit upp kampen mot kraften helt själv. Jag beslöt att fly.

 

Dock var det nu för sent för att kunna fly. Kraften hade stängt alla reträttvägar och hade mig fast. Den växte sig allt större. Vad skulle jag göra? Nu var det snart ute med mig.

 

Då ringde min mobiltelefon. Den som ringde var en kvinnlig vän. Hon var en i gruppen, men den kvinna som stod mig närmast. Jag kände stor kärlek för henne. Att höra hennes röst var underbart. Jag fylldes av en ljuvligt behaglig känsla. Jag blev glad. Kärleken och ljuset fyllde mig. Jag berättade vad jag höll på med, att jag ensam i detta hus höll på att bekämpa kraften. Hon gav mig hjälp via telefonen, talade till mig, gav mig mod och ljus. En stor kärlekskraft strömmade mellan oss båda, trots det fysiska avståndet mellan oss. Men det fysiska avståndet spelade här ingen roll. Det var den känslomässiga och mentala kraften mellan oss som var viktig. På grund av vår gemenskap och kärlek hade den svarta kraften inte längre någon chans. Vår kärlek gjorde att den krympte. När jag talade till min kvinnliga vän i mobilen fylldes jag/vi av sådan kraft att jag/vi till slut besegrade kraften. Kraften tålde inte vår kärlek. Den utplånades och försvann.

 

I drömmen förstod jag härmed inte bara att kärlekens kraft besegrar mörkret och ondskan. Detta visste jag ju redan. Nej, vad jag framförallt förstod var vilken kraft man kan få av den kärlek man känner för varandra. Jag förstod att man är många gånger starkare tillsammans än själv. Detta hade jag visserligen läst om, men nu hade jag också i verkligheten fått uppleva det. Därför glömde jag det aldrig.

 

Kontakt med ofantligt väsen

 

Följande upplevelse hade jag någon gång under 2007. Jag vaknade en natt och befann mig i ett speciellt medvetandetillstånd. Jag upplevde hela klart och tydligt att jag hade kontakt med ett sorts ofantligt väsen. Det är svårt att med ord beskriva medvetenheten och storleken hos detta väsen eftersom jag helt klart och tydligt kände att detta var någonting jag inte kunde greppa, än mindre beskriva. Men om man tänker sig en rymd eller storlek som fyller en större del av vårt solsystem så kommer man fiktivt nära en förståelse av den storlek jag upplevde. Om man sedan tänker sig en medvetenhet som har förståelse för, och övervakar, planeters utvecklingshistoria och evolutionsprocesser, så kommer man möjligen nära en förståelse för den medvetenhet jag upplevde.

 

Ovanstående är ändå bara ett försök till liknelser, därför att jag inte tillnärmelsevis kan hitta ord för det jag upplevde. Upplevelsen var helt enkelt för ofantlig för mig. Jag kom i kontakt med energier jag inte kunde behärska, än mindre ta emot. Ändå verkade det som om väsendet kontaktade just mig denna natt av någon speciell anledning.

 

Problemet med kommunikationen var bara den att det stora väsendet meddelade sig med mig på ett språk och i så stora perspektiv att jag ingenting förstod. Det var som om jag blev matad med så mycket information per tidsenhet att allting bara låste sig. Jag fick till mig så ofantliga perspektiv att jag inte fick till mig någonting. Det var så det kändes, som att mata in 1000 000 watt i en glödlampa gjord för 60 watt. Energin gick helt enkelt inte att ta emot.

Trots den alltför höga informations- och energitakten så kändes inte upplevelsen obehaglig. Tvärtom så var den mycket fascinerande och behaglig, och väsendet kändes behagligt i sin stora mäktighet, som om jag här hade kontakt med någon med stor respekt för såväl det lilla (jag) som det stora (galaxen), och som visste en hel del om hur livet fungerar.

 

Det kändes också som om jag någonstans, på ett sorts omedvetet plan, ändå kunde tillgodogöra mig lite av den information jag fick. Kanske såddes informationen som frön i mitt inre. Men det är svårt att så här i efterhand säga exakt vad som hände. Upplevelsen var i alla fall märklig och svårbeskriven. Jag hoppas ändå att jag, i min brist på beskrivande ord, kunnat förmedla en del av vad jag upplevde.

 

Dröm om nivåhöjningar

 

Följande dröm var väldigt klar och tydlig. Det verkar nästan som om den gavs till mig i undervisningssyfte, av någon, vem det vara månde. Jag minns ej exakt när jag hade den, men det kan ha varit någon gång under 2006 eller 2007.

 

Drömmen visade mig ett utvecklingsskeende i större perspektiv. Den handlade om medvetandehöjning, och jag fick i drömmen klart och tydligt uppleva hur jag, under en längre utvecklings- eller evolutionstid, förflyttade mig i en sorts trappstegsliknande medvetandehöjning. Jag levde en tid på en nivå, utvecklades och reinkarnerade. När sedan tiden var mogen efter eoner av tid, så förflyttade jag mig upp till ett högre steg. Denna höjning till ett högre steg skedde dock inte av sig själv. Med andra ord så var det inte jag själv som höjde mig. Höjningen sköttes av väsen eller varelser som redan nått detta högre steg, eller något ännu högre steg ovan detta. Dessa varelser övervakade och skötte processen av nivåhöjning för mig. Det måste vara så eftersom höjningsprocessen var så oerhört komplicerad och komplex. Ingen varelse höjde sig själv. Höjningen skedde genom att dessa högre varelser liksom öppnade ”energidörrar” och slussade in mig mot sig i det högre. Där togs jag sedan emot.

 

Det mest fascinerande med denna utvecklingsprocess var att få uppleva hur varje nivåhöjning fullständigt slog ut den gamla livsupplevelse man haft, och skapade en ny helt annorlunda och mycket större livsupplevelse. När man höjde sig till en högre nivå var det som om själva livet öppnades. Man såg, upplevde och förstod på ett oändligt mycket större och överblickande sätt. Från den högre nivån kunde man sedan se hur man levat i det lägre. Det lägre upplevdes då som en begränsad trång liten upplevelsesfär där man farit runt i en sorts illusion om livet, skapat sina mönster, syften och meningar. Från det högre perspektivet tycktes detta lägre vara oerhört futtigt.

 

Så levde man alltså i detta högre och kände sig rik. Eoner av tid gick. Men så en dag hade man utvecklats färdigt också på denna nivå. Då var det dags att slussas vidare till nästa högre nivå. Vad som då återigen var så fascinerade var att nivåhöjningen ännu en gång var en fullständig överraskning. När man återigen höjt sig till den nya nivån kom man till ett tillstånd man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi när man befann sig i det lägre. Ändå upplevdes det nya och högre som helt självklart när man förflyttat sig dig, och det gamla och lägre upplevdes återigen som oerhört futtigt och begränsat.

 

Så gick utvecklingen i steg efter steg med eoner av tid på varje nivå, och varje gång man förflyttade sig till en högre nivå så var det högre en fullständig överraskning, ett fantastiskt livsäventyr som öppnade sig, något man aldrig kunnat föreställa sig, ändå helt självklart när man väl förflyttat sig dig, och det lägre upplevdes förstås som futtigt.

 

Utvecklingsstegen var sådan att man hela tiden förflyttade sig från små livsupplevelser till större sådana. I det större kunde man se att de mindre systemen alltid fanns som delar i de större. Små livssystem var som organ i större livssystem osv i en sorts expanderande medvetenhetsutveckling. Högre system överblickade, ansvarade över, och reglerade vissa grundläggande fakta angående lägre system (dvs större ansvarade över mindre)

 

Det är svårt att hitta de rätta orden för att beskriva denna dröm. Det som gjorde störst intryck på mig med drömmen, det som verkligen satte sin prägel på mig, var ändå den fullständiga överraskningen varje gång man nådde en högre nivå; hur man varje gång upplevde en sådan total befrielse att förflytta sig uppåt, hur fantastiskt det kändes varje gång, som om själva livet öppnades och det liv man förut levat varit en begränsad illusion i jämförelse.

 

Om det finns någon form av sanning i ovanstående dröm så är livet mer fantastiskt än vi någonsin kan föreställa oss. I så fall är mitt råd: Lev din illusion med största glädje så länge den varar. En dag kommer du ändå att finna den futtig. Då blir du riktigt glad.

PL  0912

 

UKU-Krigsskådeplats

 

Denna upplevelse hade jag troligtvis någon gång i början av 2008. Jag vaknade av att jag befann mig utanför min fysiska kropp. Jag svävade omkring i något sorts intet och kunde inte styra vart jag var på väg. Då mindes jag vad en person sagt till mig för inte så länge sedan, när jag varit i min fysiska kropp. Jag skulle sträcka ut händerna och se om någon ville leda mig, föra mig någonstans eller visa mig något.

 

Jag sträckte alltså ut mina händer och välkomnade någon sorts guidning. Genast var det någon som tog tag i mina händer. Vi påbörjade en liten resa. I det yttre såg det för mig ut som om vi företog en resa över fysiska avstånd. Men jag fick ändå intrycket – kanske på ett intuitivt sätt -  att det mera var en resa över tillstånd, ett sorts ändrande av frekvenser, för att resa dit vi skulle. Under hela resans gång kunde jag inte se vem det var som höll i mina händer. Figuren var bortvänd från mig. Det var som om han/hon inte ville visa sig. Jag var hela tiden nyfiken och ville se vem det var, men det tycktes omöjligt att få kontakt. När figuren till slut släppte ner mig någonstans, famlade jag desperat efter honom/henne. Jag ville så gärna få kontakt, men figuren avlägsnade sig och försvann.

 

Så var det alltså med den kontakten., tänkte jag. Märkligt att dessa ledsagare skall vara så nödbjudna. Nåväl. Var hade jag då blivit nedsläppt. Jag stod vid ett grått barackliknande hus. Stämningen var tung och tät. Det var som om sorg, vånda och ångest var en del av själva luften. Jag befann mig på en sorts baksida av baracken, vid en ingång. En bit ifrån ingången fanns ett staken, och där bortom något som såg ut som en slätt. Framför huset fanns en grusväg och flera olika byggnader. Människor gick omkring där. De tycktes släpa sig fram, utmattade och trötta, som om de kommit hit från någon plats där omständigheterna varit hårda.

 

Jag gick in genom ingången till baracken. Det fanns ingen dörr utan ingången var öppen. Där inne var det mörkt och dystert. Inredningen var i det närmaste intetsägande, som det brukar vara på militärlogement. Det fanns sängar där utmattade människor låg och vilade eller sov. Jag såg handfat, och antagligen fanns det också toaletter. Här fanns bara det mest nödvändiga, ingenting extra för att skapa trivsel. En del människor gick omkring, sysslade med enkla göromål som att t ex tvätta sig, eller rota i sin packning. Jag såg bara män, inga kvinnor.

 

Jag kom att närma mig en man som låg i en säng. Vi började samtala och jag minns inte i detalj vad samtalet handlade om. Jag frågade honom bl.a. hur han mådde och vad detta var för plats. Det syntes på honom att han inte mådde bra. Men han ville helst förneka det. Han verkade plikttrogen och fick mig att förstå att så fort han var frisk igen så skulle han återvända till kriget, göra sin plikt.

 

Jaha, detta var tydligen en sorts plats där man vilade ut efter krigets strapatser, en sorts plats för återhämtning. Jag fick reda på att hit kom man när man av någon anledning blivit skadad eller utmattad efter att ha varit med i kriget.

 

Vårt samtal gled in på krigets vara eller inte vara. Jag försökte moralisera över krig och tala om min åsikt, att krig inte var bra. Detta gick inte alls hem hos mannen och han började vilt försvara krigets nytta. Krig var bra. Man försvarade sitt land eller det man stod för.

 

Jag förstod att det inte var någon ide att diskutera vidare med mannen så jag avlägsnade mig strax. Jag gick vidare genom hela baracken och kom till slut ut genom en utgång på dess andra sida.

 

Nu befann jag mig på en sorts öppen plats mellan flera hus. Som jag tidigare sett så släpade sig folk fram mellan husen och stämningen var tung. Det var som om själva luften var fylld av en ångest och tyngd så tät att den rent fysiskt var jobbig att känna.

 

Människor såg ut att vara på väg någonstans, antingen härifrån med transporter åt det ena hållet, från kriget, eller åt det andra hållet, mot kriget. Eller utmattade på väg till vila eller återhämtning. Jag ville inte vara kvar här. Jag mådde illa av hela platsen. I något som kom att likna desperation bestämde jag mig för att försöka komma härifrån. Jag måste med en buss eller något.

 

Och här någonstans vet jag att jag förlorade min medvetenhet och gled in i något som kan liknas vid ett drömtillstånd. I detta omedvetna drömtillstånd styrdes jag nu helt av mina känslor. Jag ville bort. Jag minns att jag sprang omkring och frågade folk efter en buss till ”min hemstad” (Dvs staden där mitt fysiska jag bor. Vill inte nämna stadens namn p.g.a. min anonymitet). Jag sprang, lite smått hysterisk, till än den ena och än den andra, men ingen tycktes kunna ge mig ett begripligt svar.

 

Här gled jag nu så mycket in i drömmen att jag inte minns mer, bara att känslan var tung och ångestfylld. När jag slutligen vaknade i min säng fanns den tunga känslan kvar i mig. Den satt kvar en bra stund innan den ebbade ut och försvann.

 

Någonting vid öronsnibben

 

1991 bodde och arbetade jag på en kursgård i Bergslagen. Under sommarhalvåret detta år bodde jag i ett rum som låg lite enskilt, i en byggnad avskild från kursgårdens huvudbyggnad. Under den tid jag bodde i detta rum hade jag en mängd så kallade övernaturliga upplevelser. Det måste ha varit något speciellt med just detta rum. Aldrig i något rum någonstans, eller i någon lägenhet, har jag under så kort tid haft så många sådana upplevelser

 

De flesta av mina upplevelser var av det ”vanliga” slaget. Man ser saker, hör röster, upplever att någon tar på en, osv. Eftersom sådana upplevelser tycks tillhöra de allra vanligaste, som folk har, när det gäller ”övernaturliga” upplevelser, så skall jag inte berätta också om mina. Det tillför inget nytt.

 

Vad jag skall berätta om är en alldeles speciell händelse. Flera gånger under tiden i detta rum hade jag upplevt ett antal UFO-liknande besök. En gång hade jag, i halvsömnens halvdvala, sett ett skarpt flackande ljus lysa in genom fönstret mitt i natten, i en vinkel som uppifrån himlen (tilläggas skall naturligtvis att inga sådana ljus fanns där ute på landsbygden).

Flera gånger hade jag upplevt osynliga figurer i rummet. De tycktes manipulera med något, i eller runt min kropp. Dessa gånger hade jag varit lite rädd, men inte mycket, eftersom figurerna tycktes vänliga, och deras ”behandling” tycktes behaglig. Deras beröringar kändes lätta och varsamma.

 

Många gånger hade jag också, speciellt nattetid, hört olika pip-eller ljudsignaler. Ibland var det också som om det spelades tonskalor. Ljuden hördes liksom inne i huvudet, inte med mina vanliga hörselorgan (dvs via trumhinnan)

 

Jag mindes speciellt att figurerna flera gånger arbetade med något runt mitt huvud och vid öronen. En av dagarna strax efter detta märkte jag dagtid av någonting vasst och skarpt som stack ut bakom ena örsnibben. Jag visade det även för ett antal vänner. De kunde inte känna så mycket eftersom det vassa låg en bit in under huden, mellan örsnibb och huvud (alltså vid örats nedersida). Själv kände jag det dock tydligt, som om jag hade ett litet vasst föremål under örsnibben. Det gjorde också ont när jag petade för hårt på det. Kanten stack ut vasst under huden bakom ena örat.

 

Jag gick i några veckor med detta ”föremål” i mitt öra. Ljudsignalerna hörde jag fortfarande lite då och då. Jag funderade på vad ”föremålet” kunde vara för något. Jag funderade på att ringa närmaste vårdcentral och förklara min situation, kanske be om en undersökning (detta var på den tiden när sjukvården fortfarande hade tid med folk, dessutom på landsbygden, där det inte var så mycket stress).

 

En kväll tog jag mitt beslut. Jag var trött på att ha en ömmande utstickande vass kant bakom mitt ena öra. Jag skulle ringa vårdcentralen dagen efter, och förklara min situation, fråga dem om de kanske kunde undersöka mig.

 

Kvällen gick, natten kom, och morgonen kom. På morgonen var den vassa kanten borta!!! Det fanns alltså ingenting att ringa om. Jag ringde naturligtvis inte. Och så slutar denna historia. Vad det än var jag hade i mitt öra så var det borta morgonen när jag skulle ringa vårdcentralen. Kan detta ha varit en tillfällighet? Själv tror jag inte det. Någon visste antagligen om att jag skulle ringa, och tog därför bort föremålet natten före. Det är vad jag tror. Vad det var för föremål har jag vissa teorier om, men vet egentligen inget. Vad läsaren tror är upp till läsaren.

 

UKU-behandlingshem-djurens viloplats

 

Ursprunget till följande berättelse är ett maskinskrivet dokument på elva A4 sidor. Jag har haft många utanför kroppen upplevelser. Denna var extra tydlig, och därför väljer jag att berätta om just den. Berättelsen är lite omskriven; en del till synes onödigt har tagits bort; annat har formulerats annorlunda, för att förbättra textens kvalitet. Jag hade upplevelsen någon gång runt 1990. Då dokumenterade jag den omedelbart efter att jag haft den. Den hände under en natt när jag bodde på en kursgård, i ett rum som jag delade med en kvinnlig vän.

 

Underjorden

Jag vaknade mitt i natten och kände den sedan förut bekanta vibration som föregår lämnandet av den fysiska kroppen. I detta tillstånd är jag mera känslig än annars, och jag upplevde hur två väsen stod lutade över min säng och tittade ner på mig. Strax lättade jag från min fysiska kropp och svävade tvärs över rummet till min rumskamrats säng. Jag kunde tydligt se hennes liggställning där hon låg och sov. När jag kom fram till henne så försökte jag väcka henne genom att tilltala henne och lätt röra vid hennes kind, men hon reagerade inte, och min hand flöt rakt igenom hennes kind .Hon fortsatte sova fridfullt.

 

Jag kände hur något drog i mig, och jag kunde inte stanna kvar vid hennes säng. Som av en kraft drogs jag in i väggen och snett nedåt, mot marken. Jag hann snabbt skymta lite av gårdsplanen utanför huset innan jag fortsatte ner genom jordskorpan. Där nere under marknivån var det inte helt mörkt. Allting var svagt upplyst av ljuskällor jag inte förstod. Det var som om jag färdades genom sammanpackad materia med hålrum i. I håligheterna kunde jag svagt skymta rörelser, ljusmönster och andra ting. Det såg ut som om varelser levde i dessa håligheter.

 

Då nådde mig ett sorts telepatiskt meddelande. Jag fick förstå att jag var på väg nedåt för att hälsa på de ”underjordiska”. Detta var varelser som bodde och hade sin tillvaro här, men det var också så kallade utomjordingar, dvs varelser från andra planeter som hade sina baser här nere under jordskorpan. Av någon anledning blev jag nu orolig. Detta med de underjordiska och utomjordingar skrämde mig. Jag skrämdes också av att färdas nedåt. Det var antagligen min rädsla som gjorde att färden avbröts. I nästa ögonblick befann jag mig återigen i min säng.

 

De två varelserna stod fortfarande lutandes över min säng och betraktade mig. Jag kunde också, i ena ögonvrån, på mitt lilla nattduksbord, se en liten devaliknande ljusvarelse, några decimeter hög.

 

Sovrummet

I hallen utanför rummet hörde jag ljud. Där tycktes vara full verksamhet. Folk sprang omkring, pratade med varandra osv. Där ute hörde jag också min systers lilla treåriga dotter. Hon dansade, sjöng och tycktes leka. (rummet där vi bodde låg i samma hus som där min syster, svåger, och deras två barn bodde). Strax öppnade hon dörren till vårt rum och kom in. Hon ställde sig framför min säng och sade mitt namn. Vi utväxlade några ord.

 

Strax därefter flyttade sig den lilla flickan till mitten av rummet, och började prata med min rumskamrat. Min rumskamrat svarade ansträngt, som i halvdvala. Hon tycktes bara halvt medveten om vad som försiggick här.

 

Återigen började jag lämna min kropp. När detta skedde tyckte jag att min systerdotter återigen stod vid min säng. Denna gång höll hon en hand på mig. Jag svävade ut ur min kropp och fram till rumsdörren. Dörren öppnades nu utifrån och min tre år äldre syster kom in. Jag överraskades av hennes hastiga uppdykande och någonting i stil med ”Jaså är du också ute och far” slank ur mig. Hon svarade mig lite hastigt, och betraktade mig sedan på ett sådant sätt, att jag fick intrycket att det var rutin för henne att vara ute ur sin fysiska kropp, och vistas på detta mera fria sätt.

 

Min systers och mitt möte var glatt. Vi samtalade en stund. I detta tillstånd var vi mycket glada och fria och vår relation såg helt annorlunda ut än den gör i våra fysiska rollspel. En sak jag tydligt minns är att hon hade en bok med sig. Boken var en sorts livets bok, i vilken anteckningar om våra liv gjordes. Boken var stor och tunn. Texten i den såg ut att vara tryckt, trots att det ändå var en anteckningsbok.

 

Min syster satte sig på en stol i rummet. Bredvid henne satte sig hennes dotter, och på den andra sidan satte jag mig. Hon öppnade boken, och jag förstod att vi nu, ur en högre aspekt, skulle diskutera våra jordiska rollspel och relationer.

 

Av ovanstående samtal minns jag nästan ingenting. Jag minns dock att vi satt ganska länge och diskuterade. Detaljerna ur konversationen är dolda för mig. En replik ur detta samtal minns jag dock. Hon öppnade boken, pekade på en sak i den och sade: Jag vill tacka dig för…

 

Att jag inte minns mer kanske beror på att det helt enkelt finns detaljer man inte bör minnas. Nåväl. Efter en stund kom min svåger in. Han verkade mycket reserverad och tillbakadragen, nästan lite butter. Han var väldigt innesluten i sig själv och svår att få riktig kontakt med. Dock kändes det ganska invant att han var sådan som han var, just här, som om jag skulle ha träffat honom många gånger i detta tillstånd och att han varje gång varit likadan. Någonting i mig lät mig förstå att svårigheten med honom låg i hans ovilja att acceptera sin ”utanför kroppen upplevelse”. Om han en dag skulle kunna acceptera sin upplevelse så skulle han också bli kontaktbar. Tills vidare fick han hållas som han var, och ta det här som en övning.

 

Hallen

Min syster, svåger och systerdotter gick nu åt sitt håll, och jag åt mitt. Det pågick fortfarande en hel del verksamhet ute i hallen. Detta upptog nu mitt intresse och jag tog mig dit. Jag såg två unga tjejer som satt i hallens mitt och tycktes helt koncentrerade med en liten konstruktion eller bygge av klossar. Vad det egentligen var de försökte bygga kunde jag inte få en klar bild av. Konstruktionen var ca en meter hög, och vid botten ungefär lika bred. Den var kantig och påminde om någon sorts skulptur.

 

Jag lade nu märke till att platsen jag befann mig på visserligen liknade den fysiska kursgårdens hall, men denna hall hade många flera rum än den fysiska kursgårdens hall verkligen har. Jag hade alltså omedvetet förflyttat mig till en annan dimension. En av tjejerna gick nu in i ett av rummen för att hämta mer material till konstruktionen. Jag gick efter henne och försökte tilltala henne men hon verkade helt ointresserad av att kommunicera. Jag följde efter henne ut till hallen igen. Ivrigt försökte jag få henne eller hennes kompis att tala. Jag ville ha svar på ett antal frågor. Vilka var de? Vad gjorde de här? Men det tycktes lönlöst. Det enda som upptog deras intresse var den där konstruktionen de höll på med. De ignorerade mig totalt.

 

Då blev jag otålig. Jag tog tag i den ena tjejen, ruskade om henne lite och sade” Ja men för sjutton svara! Kan ni inte hjälpa mig att få svar på några frågor? Jag ligger ju inne i sängen och sover. Jag är bara en tillfällig besökare här. Är ni verkliga eller bara en produkt av min tankefantasi?”

 

Men inget svar fick jag. Tjejen vred sig bara trotsigt ur mitt grepp och fortsatte med sin konstruktion. Inte heller den andra tjejen tycktes kontaktbar trots ett liknande försök. Det här verkade hopplöst. I detta ögonblick var jag upprörd, och nu började hela min upplevelse försvinna. Tjejerna började bli genomskinliga och allt började tyna bort. Jag ville vara kvar här och förstod att jag nu behövde öka min koncentration för att överhuvudtagen kunna hålla kvar min upplevelse. Upprördheten störde mig. Jag koncentrerade mig nu bättre och lyckades återfå min upplevelse.

 

Jag förstod att jag inte hade något att hämta av dessa tjejer, och riktade därför min upplevelse åt annat håll. Jag lämnade dem bakom mig och gick in i ett av rummen. Successivt lämnade jag det gamla bakom mig och jag förstod här att min förflyttning mer var en förflyttning i tillstånd än i avstånd. Plötsligt befann jag mig på en helt annan plats.

 

Behandlingshemmet

Platsen dit jag kommit liknade något sorts ungdomshem. Jag befann mig i ett stort rum med mycket folk. Det påminde om vad vi brukar kalla dagrum, vardagsrum eller sällskapsrum. Folket här var nästan uteslutande ungdomar. En del satt i soffan och såg på TV. Andra satt vid bord och spelade spel. Det fanns många sätt att fördriva tiden på här. Jag tog mig fram till två tjejer som satt uppkrupna längs en vägg på någon sorts mjuk möbel. Jag ville försöka tala med dem, men upptäckte att de, precis som de förutvarande tjejerna i hallen, var helt ovilliga eller ointresserade av att kommunicera. Efter en stund reste de sig och gick.

 

Jag lade märke till en person, en man, som var lite äldre än alla de andra. Han bar glasögon och såg trevlig ut. Jag uppskattade hans ålder till mellan 25 och 30 år. När jag mötte hans blick så såg jag att han var helt villig till kontakt. Han verkade mera medveten och öppen än de andra här. När våra blickar möttes så förstod jag direkt att han var någon sorts ledare eller föreståndare över den här platsen. Han lät mig också förstå att han visste vem jag var, dvs  att jag bara var tillfällig besökare här, och egentligen låg hemma i en säng och sov. Ovanstående överfördes telepatiskt till mig.

 

Jag tog mig fram till mannen och vi samtalade med ord en stund. Tyvärr minns jag inte själva detaljerna ur samtalen, men han gav mig en ganska klar bild över platsens funktion. Detta var ett sorts behandlingshem eller rehabiliteringshem för personer som ”dött” i sin ungdom. Ofta var det personer som levt ett svårt och olyckligt liv, under svåra sociala förhållanden; kanske hade de knarkat eller antagit brottets bana. Ibland hade de gjort självmord, eller dött en brutal och svår död. Hit kom alltså de vilsna själarna från sådana personer. De som kom hit var själsligt väldigt skadade av sin jordiska upplevelse, eller så blev de det senare när ånger och själskval grep dem an. Vissa av dem som kom hit var så vilsekomna att de inte ens visste att de var ”döda”.

 

Mannen var deras hjälpare och lärare. Hans arbete bestod, i sin första fas, i att ta emot dem när de kom hit, på bästa sätt hjälpa och stödja dem. I andra fasen försökte han undervisa och behandla dem, efter deras individuella förmåga till förståelse och självhelande. Var och en som kom hit hade sina alldeles egna unika problem, så var och en behövde bemötas unikt och individuellt. Arbetet krävde mycket förståelse och visdom. Det var ett arbete i kärlekens namn, för att minska det själsliga lidandet.

 

Denna plats kunde alltså liknas vid en sorts slusstation dit vilsna eller skadade själar kom, blev hjälpta, för att slutligen, när de var redo för det, slussas vidare till en ljusare plats. Mannen hade själv tagit på sig arbetet att vara föreståndare och hjälpare på detta ”behandlingshem”. Naturligtvis hade han gjort det av empati och intresse, men inte att förglömma var att han själv utvecklades genom sitt arbete. Arbetet var hans kall i kärlekens namn, en insats genom vilken han själv höjde sin förståelse och medvetenhet. Han var visserligen ensam ledare på denna plats, men ändå var han det inte. Han hade nämligen sina egna övervakare och hjälpare, och kunde när som helst kalla på hjälp om han behövde det. Då kom en eller ett antal högre ledsagare till hans hjälp.

 

När jag samtalat färdigt med mannen tog jag mig en titt runt i rummet. Jag lade märke till en ensam flicka som satt på soffan framför TVn. Till utseendet var hon ganska ful och oattraktiv, men på något sätt tilldrog hon sig mitt intresse. Jag satte mig bredvid henne och frågade ”Från vilket land kommer du?”

   ”Jag levde i Sydafrika” svarade hon.

   Jag blev lätt överraskad av hennes svar. Hon kom alltså från Sydafrika. Här kanske fanns folk från Jordens alla hörn. Jag lade märke till att flickan var vit, alltså av min egen ras. Av någon anledning kom jag mig aldrig för att titta runt i rummet för att se om det fanns andra raser. Jag var alltför intresserad av konversationen med flickan.

   ”Vad gjorde du i Sydafrika?” fortsatte jag.

   ”Jag var….yrkesmördare”  lyckades hon få fram. Det tycktes vara en stor ansträngning för henne att muntligt uttala ordet ”yrkesmördare”. Ordet stammades fram mellan skälvande läppar och när hon uttalade det brast hon ut i gråt och böjde sig framåt. Hon snyftade och grät ”Jag mördade folk! Men nu, sedan jag kom hit, är jag raka motsatsen”

   Det sistnämnda i denna mening tycktes mig som ett förtvivlat försök att tala om för mig, eller för någon annan sorts högre makt, att hon aldrig hade velat så illa. Hon ångrade sig djupt.

   Jag undrade om det verkligen var yrkesmördare hon varit. Det verkade inte riktigt vara den rätta benämningen på henne. Kanske var det så att ord inte alltid blev helt rätt i denna dimension, men att deras betydelse i så fall var ungefärlig. Men vad visste jag om det. Flickans samvetskval var i alla fall stora. Hon riktigt skakade av ångest där hon satt. Jag tyckte synd om henne och ville trösta. Jag lade en tröstande arm om hennes skuldror och vaggade henne lätt så som man vaggar ett barn. Men då reagerade hon negativt.

   ”Du behöver inte skaka mig” sade hon. ”Jag skakar så bra själv” Återigen ett märkligt ordval, men jag förstod precis vad hon menade. Hon ville inte bli tröstad. Hon ville vara själv med sin ånger.

   ”Men jag menade bara väl” svarade jag. ”Ibland kan det kännas skönt med någon i närheten, någon som bryr sig. Vi människor behöver varandra”

   Men hon hade nu blivit tyst och sammanbiten. Med död blick såg hon ner i golvet framför sig och visade ingen reaktion. Jag förstod att jag nu inte skulle kunna nå henne mer. Hon hade blivit innesluten.

   Jag vände mig mot föreståndaren, som under min och flickans konversation hela tiden stått en bit ifrån och betraktat det hela. ”Ja som du ser så har hon ännu en bit kvar innan hon kan gå vidare” tycktes han mena.

  Jag förstod honom precis. Flickan var svårt angripen av samvetskval och kunde i nu skedet inte förlåta sig själv. Hon ville varken ha hjälp eller stöd. Hon ville bara straffa sig. Det var därför hon reagerat så negativt på mitt tröstförsök. Jag förstod nu mycket av problematiken i föreståndarens arbete. Här krävdes tålamod och visdom, takt och ton. Det var ett viktigt kall han hade här. Och slutligen skulle ändå alla kunna bli hjälpta. Inga undantag fanns.

 

Jag tog adjö av föreståndaren och ”behandlingshemmet” och förflyttade mig vidare. Jag svävade iväg över nattbelysta landskap, tycktes förflytta mig väldigt snabbt. Jag kunde inte riktigt uppfatta vad det var som skedde runt mig, men jag fick uppfattningen att det mer var en förflyttning i tillstånd än i avstånd.

 

Djurens viloplats

Plötsligt befann jag mig på en mycket behaglig plats. Min upplevelseförmåga var nu väldigt skärpt. Trots att min blick var riktad framåt så kunde jag uppfatta allt i 180 graders vinkel runt mig. Bakom mig kunde jag se ”behandlingshemmet” jag just besökt. Från utsidan såg jag att det var ett gammaldags stort trähus med många vinklar och vrår. Huset låg i ett slättlandskap. En väg löpte från huset, tvärs över slätten, mot mig. Det var över denna väg jag färdats. Över slätten, på båda sidor om vägen, låg ett vitt material utspritt. Det såg ut som snö, fast jag var säker på att det inte var snö. Det måste ha varit något annat. Hela landskapet vilade i ett behagligt skymningsljus. Allt kändes vilsamt och skönt.

 

Här kommer vi nu till en mycket svårförklarat sak. Trots att jag bakom mig ”såg” och upplevde behandlingshemmet jag varit på, och vägen längs med vilken jag färdats, så visste jag också att detta inte längre fanns där. Hade jag vänt mig om för att med blicken försöka se, så hade jag inget sett. Jag hade nämligen förflyttat mig till en annan dimension. Det jag såg bakom mig var min förra dimension. Av någon anledning visste jag detta som en självklarhet, så mycket man nu kan veta något. Av denna anledning vände jag mig heller aldrig om för att bekräfta min ”vetskap”. Att förstå var tydligen nog.

 

Var hade jag då hamnat? Jo som jag ovan sade ”på en mycket behaglig plats”. Men snarare skulle jag vilja säga ”fantastisk”. Intrycken var knivskarpa och mycket konkreta. Jag svävade långsamt uppe i luften över platsen, på ca 10-20 meters höjd. Åt höger, från mig sett, fanns ett stort hus. Det såg ut som ett hyreshus i flera våningar, men det var byggt i en lite äldre, vackrare och konstnärligare stil. Till vänster om detta hus fanns ett ängsliknande landskap. Detta landskap var täckt av ett mjukt gräs- eller höliknande material. På vissa ställen låg detta material ihopsamlat i kantiga högar i olika storlek. Det gräsliknande materialet varierade i nyanser av gult, orange och rött, och detta gav sin prägel på hela ängens färg.

 

Jag lade märke till att här rådde ett behagligt skymningsljus. Himlen var mörk, men ängen badade ändå i ett varmt ljus i förut nämnda färger. Jag undrade varifrån ljuset kom. Ingen ljuskälla fanns nämligen att skåda. Det var som om själva platsen utstrålade sitt eget ljus.

 

Ängslandskapet sluttade svagt bortåt, och jag kunde se att det bildade en horisont mot en bergskedja långt i fjärran. På detta avstånd såg bergskedjan ut att vara svart, men den bildade en silhuett mot ett ännu större mörker. Jag visste dock att det var perspektivet som fick mig att se på detta sätt. Dock var det svårt att se helt klart över det stora avståndet. Detta berodde på ett svagt dis, eller en ljus dimma, som vilade i luften över platsen.

 

Jag tittade efter människor, och ja, för en sekund tyckte jag mig skymta en man som kom gående mellan högarna, men han försvann ganska snabbt och jag såg honom inte mer. Jag kunde konstatera att han tycktes ha varit av en österländsk ras, kanske kines eller mongol. Men jag hade bara sett honom en kort sekund och kunde inte avgöra säkert.

 

På slätten såg jag djur ligga och vila, eller slött gå omkring. De fanns lite överallt, utspridda över platsen. Mest såg jag lejon och tigrar, men det fanns även andra djur. Lägereldar sprakade hemtrevligt lite här och där och många djur låg och vilade vid dessa eldar. De tycktes trivas i värmen.

 

Vad som slog mig med denna plats var dess oerhörda fridfullhet. Det var en helt underbar känsla att vara här. Jag kunde också konstatera att här rådde total stillhet i ”luften”. Här fanns varken vind eller temperatur. Ja faktum var att jag inte ens kände något luftmotstånd när jag rörde mig. (här fanns antagligen inte luft i den bemärkelse vi har i vår fysiska värld). Vad beträffar själva temperaturen, om man nu kan kalla det temperatur, så kändes det som en perfekt behaglig värme. Men det var inte så att det var en värme som berörde min kropp, eller hud, såsom värme gör i vår fysiska värld. Nej det var som om värmen var en del av själva existensen här, som om den fanns också på min insida, inte bara som en sinnesupplevelse utan även psykologiskt. Det är det närmaste jag kan komma en beskrivning.

 

Jag kunde också konstatera att, emedan jag vid mitt besök på behandlingshemmet varit tvungen att kommunicera med någon person för att få information, och i viss mån också kommunicerat telepatiskt, så var min intuition här mycket högre och jag kunde nu få direkt information om platsen, utan att rikta mig till någon person. Det var som om informationen kom till mig utan att jag ens funderade på varifrån. Det var bara att undra på det rätta sättet, så fanns också svaret där.

 

Jag svävade in över platsen och sänkte mig sakta ner. Jag ville leta efter personen jag tyckt mig se, och närmade mig därför marken. Men hur jag än letade så hittade jag honom inte, och inte någon annan heller. Emellertid visste jag, genom min intuition, att det fanns människor här, men de var få och inte så lätta att finna. Jag visste också att det var dessa människor som hade hand om platsen och höll ordning på den. Man skulle väl kunna kalla dem ett slags väktare eller samrodnare.

 

Jag förundrades över att människor vågade gå omkring bland dessa rovdjur, men djuren anföll inte. De tycktes inte farliga. Jag såg även andra djur gå omkring, djur som skulle ha kunnat vara rovdjurens byte om det varit på Jorden. Men inget djur anföll något annat här. Alla tycktes leva i harmoni med varandra.

 

Detta verkade vara en sorts djurens viloplats, en plats dit djursjälar kom efter sin ”död” på Jorden. De djursjälar som placerades här var speciellt utvalda för att passa in på just denna plats, för att vistas här en tid innan de förflyttades, eller återigen inkarnerade någonstans.

 

Jag förstod nu att djuren här inte behövde äta varandra. För den som ville ha ett stycke kött så var det bara att önska sig ett sådant, och genast materialiserades det framför djuret, förutsatt förstås att djuret lärt sig grunderna i hur man handskas med denna dimensions materialisationsprocesser. Samma grundregler gällde här för all slags mat och för de flesta andra saker.

 

Men att önska sig mat var bara nödvändigt för de som hade sådana behov. Det var inget man egentligen behövde på denna plats. Mättnad, mående och livsprocesser styrdes mera direkt av tankekraft, ens egen eller av någon annans(dvs om man behövde hjälp med detta av någon).

 

De människor som fanns här hade till uppgift att övervaka och vara medskapare av platsen. I praktiken innehöll deras uppgifter flera nivåer. Dels jobbade de med att ”hålla” platsens energi och medvetenhetsnivå, så att platsen bevarades i rätt skick och fungerade på rätt sätt med tanke på dess syfte och mening. Dels jobbade de med att ledsaga och undervisa djuren som kom hit. De tog emot ”nykomlingar” och ledsagade dem till rätt medvetenhetsnivå, för att de sedan skulle kunna passa in här.

 

Att ta emot nykomlingar var inte alltid någon lätt uppgift, inte med tanke på dem som varit rovdjur i sitt fysiska liv. Här handlade det om telepatisk kommunikation samt riktande av energi, för att kommunicera med den djursjäl man mötte. Lyckades man inte på rätt sätt, eller inte lyckades behålla sitt mentala skydd, så kunde man bli ”anfallen och skadad”. (Nu var det ju inte så att man i jordisk fysisk bemärkelse egentligen blev skadad här. Här rådde andra naturlagar och skador var snarare ett rubbande av de energinivåer man var uppbyggd av, dvs de energikroppar man hade, och läkningsförmågan berodde på förmågan att återbygga de energier som blivit rubbade) .Det handlade alltså om en förmåga att styra energin med sin medvetenhet. Denna förmåga behövde vara så stor att man på rätt sätt kunde kommunicera med den djursjäl man mötte. Den mentala förmågan gjorde då att informationen gick fram och man fick djursjälen att förstå. Men detta var inte heller så lätt med tanke på  djurs och människors olika medvetenhetsnivåer. Det krävde stor konst och förståelse för att utföra dessa uppdrag. Människorna som vistades här var dock speciellt utbildade för denna uppgift. De lärde sig dessutom mer genom att utföra sina uppgifter och vara här.

 

Jag fortsatte att sväva genom denna plats. Numera gled jag fram, endast någon meter över marken. På nära håll svävade jag förbi en tiger. Denna var jättelik, mycket större än en jodisk tiger någonsin kan bli. Om det varit på Jorden så skulle jag uppskatta att ett djur av denna storlek skulle kunna ha vägt över ett ton. Det stora rovdjuret skrämde mig och jag trodde nästan att det skulle anfalla. Av någon anledning kunde jag inte riktigt styra mitt svävande och jag svävade förbi på otäckt nära håll. Men djuret höll sig helt lugnt och lät mig vara ifred. Tigern tittade bara med loj blick mot mig och brydde sig sedan inte mer. Den låg där i pur harmoni och tycktes proppmätt och mycket nöjd.

 

Helt plötsligt befann jag mig uppe på en betongliknande byggnation. Den var lång som en mur, flera meter hög, och bred så att man med lätthet kunde vandra uppe på den. Till höger om mig sluttade den ner i en ramp mot marken, så att man därifrån gående lätt kunde komma upp på den.

 

Ängen med alla dess djur låg nu rakt framför mig. Jag vände mig ett kvarts varv åt vänster och började gå på ”betongmuren”. Nu förnam jag svagt att någon var med mig. Jag såg denna figur som en svart diffus skugga snett till vänster framför mig. Dock var jag alldeles för koncentrerad på annat för att lägga märke till vem det var. Av någon anledning föll det sig, i denna stund, alldeles naturligt för mig, att jag hade en följeslagare i min närhet. Jag vet att denna följeslagare och jag kommunicerade med varandra, fast inte som ett medvetet val. Kommunikationen var snarare som en automatfunktion, naturlig och självklar, och jag behövde varken ifrågasätta eller undersöka den. Den var så automatisk att jag inte ens kan kalla den telepati, snarare skulle jag vilja kalla den ett självklart band. Känslan jag fick av detta band var trygg och behaglig.

 

Jag kom nu fram till en sorts avsats som fanns till höger på betongmuren. På denna avsats låg något som såg ut som en lejonhona. Lejonhonan hade, till skillnad från tigern jag förut sett, naturlig storlek. Hon låg lite på sidan med huvudet snett bortvänt från mig. Jag hade nu fått för mig att djuren här var ofarliga, och ville därför klappa denna lejnhona. Jag stannade upp och klappade henne på bakkroppen. Genast svarade hon med en gest som kunde varit aggressivitet, lekfullhet, eller behag. Hon morrade lågt, vände snabbt på huvudet och bet mig lätt i armen. Bettet var mjukt och till synes obetydligt. Det förorsakade mig inget som helst fysiskt obehag. Däremot blev jag lätt chockad av händelsen. Jag hade ju, för en sekund, trott att hon skulle bita av mig armen.

 

Chocken gick snabbt över och jag ville klappa henne igen. Jag gjorde så. Hennes reaktion blev nästan likadan. Denna gång kom hon dock inte så långt som att bita i min arm. Hon vände sig bara om och nosade mig på armen. Morrandet var dock likadant.

 

Jag fortsatte framåt. Efter en stund stötte jag ihop med ett får som stod i min väg. Fårets blick mötte min, och jag märkte att här fanns en klarhet och medvetenhet man normalt inte finner hos ett får. Genast förstod jag att vi kunde kommunicera telepatiskt med varandra. Min stora svarta följeslagare befann sig vid detta tillfälle strax bakom mig. Men i samma ögonblick jag fick telepatisk kontakt med fåret, så försvann han ut i mitt medvetandes periferi, och jag upplevde honom inte längre.

 

”Hej! ” meddelade jag fåret. ”Jag är endast tillfällig besökare här. Min kropp ligger hemma i sängen och sover”

   ”Jaså” svarade fåret. ”Vilket sammanträffande! Förhållandet är likadant med mig.”

   Nu blev jag exalterad. Detta var ju fantastiskt. Ett får som man kunde kommunicera telepatiskt med, och som dessutom tycktes ha mänsklig intelligens. Ett får som låg och sov någonstans i sin fysiska värld och, precis som jag, just nu, med sin energikropp, (antagligen emotionalkropp) var här och besökte andliga dimensioner.

 

Det verkade som om de flesta djur som vistades här hade en högre medvetenhetsgrad och intelligens än de djur vi finner i jordisk fysisk tillvaro, och speciellt detta får. Men på något sätt kändes det ganska naturligt att det var så. Jag ifrågasatte det inte. Också min egen upplevelseförmåga och intelligens var annorlunda här.

 

Med fåret vid min sida började jag sakta gå framåt. Vi fortsatte samtalet.

   ”Var kommer du ifrån? Jag menar, vilket land bor du i ?” frågade jag.

   ”Jag bor i Sverige” svarade fåret.

   ”Nej men….det gör ju jag också” sade jag överraskad.

   Jag blev mycket glad över att fåret bodde i samma land som jag. Kanske bodde vi inte så långt ifrån varandra.

   Fåret tittade med intelligenta ögon mot mig. Jag fick en känsla av att det såg rakt igenom mig, läste mina tankar, studerade dem, studerade mig. ”Vi måste träffas” sade det.

 

 Vi hade nu kommit till andra änden av ”betongmuren” . Här sluttade den nedåt i en likadan ramp som på den andra sidan. Vi vandrade nedåt. I avsatser kom vi allt närmare marknivå. Av fårets uttalande förstod jag att det ville att vi skulle träffas i vår fysiska tillvaro på Jorden. Jag tyckte detta var en mycket intressant idé. Om det nu var möjligt att genomföra en sådan sak så skulle jag då kanske, på något vis, få fantastiska bekräftelser på det jag just nu upplevde.

   ”Ja men vi måste se om det är möjligt” svarade jag. ”Var i Sverige bor du?”

 

Jag hoppades innerligt att fåret skulle bo nära mig, så att vårt möte i fysisk form skulle vara möjligt. Vi hade nu lämnat rampen bakom oss och kommit ner på marknivå. Vi tog av åt höger och vandrade på marken in i fältet med djuren. Jag väntade ivrigt på ett svar från min nyfunna vän i djurkropp, men efter att jag ställt denna sista fråga så började nu allt omkring mig att försvinna. Av alla krafter försökte jag hålla kvar min upplevelse, åtminstone tills jag fått ett svar, men det var lönlöst. Fåret skulle precis till att svara då allting försvann. Det kändes som om en högre makt stängde av min upplevelse, kanske för att vi kom in på områden vi borde hålla outforskade. Men det är svårt att säga varför. Hur det än var med det så skulle mitt och fårets möte i fysisk form inte bli möjligt.

 

Jag vaknade i min säng, pigg och full av energi. Jag var klarvaken direkt. Det var mörkt och fortfarande natt. Min rumskamrat låg fridfullt och sov. Jag såg på klockan. Den visade halv fyra. Hur länge hade jag varit på resa? En timme, två timmar, tre timmar? Jag hade ingen aning. Tidsupplevelsen under min uku hade varit annorlunda och jag kunde inte på något sätt avgöra hur länge.

 

Det kändes mycket märkligt att i ena sekunden vara där, i en helt annan värld, lika klarvaken som nu, och i den andra sekunden vara här, vakna upp i min säng, även då lika klarvaken. På något vis tycktes rummet och tillvaron här, vid första anblicken, vara främmande. Men jag vande mig snart.

 

Sammanfattning av upplevelsen ur min medvetenhetsaspekt

Angående ovanstående uku så ser det ut som om jag, under min resa, förflyttade mig till tre huvudsakliga nivåer av medvetenhet. Från början en lägre, sedan en högre, och till sist en ännu högre. Jag skulle kunna sammanfatta det på följande sätt:

 

Sovrum och hall.

En hel del kaos och förvirring i själva upplevelsen. Telepati i väldigt liten grad, eller inte alls. Det mesta av kommunikationen försiggick med ord.

 

Behandlingshemmet

Mera ordnad upplevelse och förståelse av platsens syfte. Telepati i större grad, även om en hel del muntlig kommunikation var nödvändig.

 

Djurens viloplats

Ganska mycket direktförståelse av platsen, som om själva upplevelsen av platsen också gav upphov till förståelse om den. Mycket telepatisk eller intuitiv kommunikation. Dessutom såg det ut som om själva platsen utstrålade sitt eget ljus (dvs inga yttre ljuskällor syntes till)

 

Angående det här med ljus, så har jag, med erfarenhet av flera andra uku, kunnat konstatera att det verkar som om materian ofta utstrålar sitt eget ljus i världar med högre medvetenhet. Yttre ljuskällor har i mindre grad varit nödvändiga i högre och lyckligare dimensioner. Detta är bara ett klart konstaterande och har ingenting med absolut kunskap eller sanning att göra. Universum rymmer antagligen oändliga variationer.

PL 100806

 

En underbar stad

 

Följande upplevelse hade jag hösten 2009 på natten efter att jag varit på ett föredrag. För anonymitetens skull nämner jag inte föredragshållarens namn. Jag minns ej heller exakt vad föredraget handlade om, bara att det hade ett djup med andlig dignitet som man sällan upplever hos föredragshållare i allmänhet.

 

Jag vaknade mitt i natten och kände en speciell energi. Jag låg i sängen och blundade och var fullständigt närvarande i min fysiska kropp. (dvs. detta var ingen utanför kroppen upplevelse; det var en syn som jag hade när jag var kvar i min fysiska kropp). Jag såg in i en stad av oerhörd skönhet. Det var som en film som spelades upp för mitt inre öga, där min syn färdades genom denna stads gator och torg. Jag upplevde att det fanns människor omkring mig. Jag såg också att själva materian på denna plats var självlysande. Den utstrålade alltså sitt eget ljus.

 

Materians ljus glittrade i många olika nyanser och styrka (olika intensitet). Det var som om själva materian ägde medvetenhet och var levande. Husen, gatorna, ja allt som existerade var byggt av denna lysande levande materieform, som alltså tycktes ha en egen medvetenhet. Om jag skall försöka beskriva materians ljus, så var det som om det fanns glittrande stjärnor i materian. Dessa ljuskällor lyste starkare ibland och svagare ibland. Materian svarade också mot betraktarens medvetenhet och ändrade sin lyskraft och sitt svar därefter.

 

När jag såg denna syn var det också som om jag delvis också var på denna plats, trots att jag samtidigt låg kvar i sängen i min fysiska kropp. Jag kunde känna platsens energi fylla mig. Det mest slående med denna energi var den oerhörda livslycka den utstrålade. Det var som om allt på denna plats var lyckligt. Människorna här ägde en medvetenhet flera nivåer över oss vanliga människor. De visste mer om Universums hemligheter och därför var de lyckliga.

 

Det var emellertid inte så att det var någon barnslig simpel lycka människorna här hade. Nej jag kunde klart känna auktoriteten och kunskapen som hela platsen utstrålade. Människorna i denna stad hade stora ansvarsuppgifter, uppgifter de tagit på sig av kärlek till skapelsen, och för sin egen utvecklings skull. Detta var ingen lek för dem utan fullaste allvar. Ändå fanns det en enorm lycka och glädje, som varje besökare av denna plats fick känna av.

 

Jag somnade strax, och vet inte vad jag upplevde mer, eller om jag rent av i sömnen i astralform (emotionalform? eller kanske rentav mentalform?) förflyttade mig till platsen utan att veta. Men dagen efter vaknade jag upp, fylld av någon sorts inre ljus, och av denna speciella lyckokänsla. Den satt i flera dagar men ebbade så småningom ut.

 

Dröm eller upplevelse av mentalt hjälparbete

 

Följande dröm hade jag 2010 natten mellan lör 27 mars och sön 28 mars efter en träff i vår esoterikgrupp. Själva drömmen skulle jag vilja kalla ”mer än en dröm”. Snarare var det som om jag verkligen var på plats. Jag var helt medveten om allt jag gjorde och hur jag skulle göra det. Jag var ”i drömmen” också medveten om att jag varit på denna plats många gånger förut och utfört ett liknande arbete. Arbetet jag utförde var ett sorts hjälparbete för själar som hamnat vilse i upprepande medvetenhetsmönster. Kanske skulle man också kunna beskriva det som att de förlorat en stor del av sin medvetenhet och liksom ”hakat upp sig” i ett omedvetet tillstånd.

 

Denna ”dröm” eller upplevelse började med att jag befann mig i på en plats med många stora rum. Kanske var jag i ett hus eller i ett större byggnadskomplex av något slag. Jag såg och upplevde platsen från insidan, så jag vet inte hur stor den var.  Jag var här och utförde det ovan beskrivna hjälparbetet. Med mig hade jag en grupp personer som var mina elever. De gick lite bakom mig och de var här för att lära, genom att studera hur jag utförde mitt arbete. De var också här för att, i mån av möjlighet, också hjälpa mig i mitt arbete. Jag hade också ett ansvar i att beskydda dem om de skulle ”smittas” av dem vi försökte hjälpa, liksom de skulle försöka hjälpa mig om jag råkade ”smittas”.

 

Vad menar jag då med smitta. Jo det var nämligen så, att de personligheter jag tagit på mig uppdraget att försöka hjälpa, bar med sig en klart kännbar aura av sitt ”sjukliga” tillstånd. Denna aura kändes tydligt när man kom nära personen, och speciellt om man också försökte kommunicera med personen. Om man då inte var tillräckligt fokuserad i sig själv, inte hade tillräcklig kontakt med sig egen kraftkälla (sin egen energi) så kunde man dras med in i den sjuka personens tillstånd. så istället för att hjälpa blev man då smittad av tillståndet, vilket i värsta fall kunde sluta i katastrof. Man kunde bli lika ”sjuk”, fastna i tillståndet och själv behöva bli hjälpt.

 

Det var alltså både ett ansvarsfullt och lite farligt uppdrag jag tagit på mig. Nu stod vi där, jag och min lilla grupp elever. De första vi kom i kontakt med var tre st. ”sjuka” barn som kom in mot oss i rummet där vi stod. Jag bad mina lärlingar (elever) hålla sig i bakgrunden, och stödja mig endast om det behövdes, men studera mig noga. Jag minns nu inte detaljerna i hur mötet med dessa barn gick till. Men jag minns att, när barnen närmade sig, så kände jag tydligt auran runt dem som en kraftig förändring i rummet, och i mitt medvetande. Auran (eller energin) runt dem smög sig in i mitt medvetande och försökte ta över. Här visste jag att jag behövde vara stark och fokuserad i mig själv för att inte förlora kontrollen. Förlorad kontroll skulle innebära att jag gled in i deras tillstånd, vilket skulle göra mer skada (mest skada för mig själv) än nytta.

 

Jag pratade med barnen, försökte på olika sätt nå dem, rörde vid dem när omständigheter tillät det, hela tiden fokuserad i mig själv för att kunna behärska de nedbrytande (medvetenhetsförödande) krafterna inom dem. Allting gick i egentlig mening ut på att om jag lyckades vara tillräckligt stark i min egen energi, så skulle min energi, ihop med mina ord och min eventuella beröring av dem, till slut påverka dem så att de ”vaknade” ur sin omedvetenhet, sitt sjukliga tillstånd. Man skulle på ett annat sätt kunna beskriva det som att min starkare medvetenhet skulle hämta upp dem ur deras svagare (sjukliga) medvetenhet, såvida jag var stark nog att hålla mig kvar i min medvetenhet, när jag sökte beröringspunkter (upphämtningspunkter) hos dem.

 

Dessa barn skulle man också kunna beskriva som omedvetna robotar som fastnat i stereotypa upprepande medvetenhetsmönster, dvs. tankar och känslor hade hakat upp sig i dem och gick rundgång i upprepande banor, om och om igen. Det handlade om att befria dem från dessa tillstånd, och återigen få ”själen” att aktiveras inom dem.

 

Jag lyckades till slut befria dessa tre barn. Hur lång tid det tog minns jag inte exakt, men uppskattningsvis mindre än en timme (om man nu på något sätt skall kunna uppskatta tiden som gick åt). Barnens tacksamhet var nu stor. De kramade mig och tydde sig till mig och jag kände ett stort kärleksflöde skapas mellan oss. Känslosamheten var stor och jag blev också märkbart berörd av den befrielse jag hade hjälpt till att skapa. Jag vände mig nu mot mina lärlingar för att se om de uppfattat och förstått hur allting gått till. Jag fick deltagande blickar och uppmärksamhet från dem. De tycktes ha förstått, och de var själva väldigt berörda och glada över vad de bevittnat.

 

Nu uppenbarade sig emellertid ett svårare skadat barn. Detta barn var uppskattningsvis i åtta till tioårsåldern, men jag kunde inte avgöra om det var en flicka eller pojke. Barnet gick som i trance och närmade sig hastigt. Dess blick var ”död” och oseende. Käkarna rörde sig hela tiden upp och ner, upp och ner, och upprepade vissa, till synes, meningslösa fraser om och om igen. När det kom närmare så kunde jag känna dess aura som en tät obehaglig energi full av ångest. Återigen försökte barnets tillstånd ta över min medvetenhet, och återigen måste jag uppbjuda alla mina krafter och fokusera rätt, om jag skulle kunna rädda detta barn.

 

Och här slutar mitt minne av denna ”dröm” eller upplevelse. Om jag lyckades hjälpa detta sista barn minns jag inte, men någonting (kanske ett omedvetet minne) säger mig att jag lyckades också här. Alternativet till misslyckande skulle ha varit att fly (i tid) innan barnets sjuka medvetenhet tog över mitt sinne, men det gjorde jag aldrig. Däremot minns jag att jag många gånger förut, i tidigare insatser av hjälparbete, varit tvungen att fly (och ibland bli bortburen därifrån) för att återigen, utanför den påverkade platsen, och de sjuka personernas medvetande, kunna återhämta mig själv och min kraft.

 

UKU - En sol och en himmel

 

Den här upplevelsen hade jag natten mellan mån 26/7 och tis 27/7, 2010. Vid tidpunkten för upplevelsen befann jag mig på ett andligt center i Danmark, och hade varit där i tio dagar.

 

På natten blev jag tagen ut ur min kropp. Det var som om en kraft utanför mig drog mig ut ur kroppen. Jag kände tydligt kontakten med en högre medvetenhet, som kommunicerade direkt till mig utan ord.

 

Jag kom till en plats någonstans och blev visad ett snabbt växlande bildspel i många olika färger. Bilderna flimrade så snabbt förbi att jag inte hann betrakta någon bild närmare innan det var dags för nästa bild. Jag hade också en upplevelse att jag samtidigt snurrade runt som i en karusell. Hastigheten var väldigt hög, och jag blev lite illamående av detta. Jag kommunicerade då till den högre medvetenheten att nu fick han/hon nog ta det lite lugnt med mig. Det här var för kraftigt och jag kunde bli överbelastad. Samtidigt som jag kommunicerade detta så kände jag också att jag tydligt gjorde motstånd mot upplevelsen. Jag ville inte helt ta in dessa kraftfulla energier, eftersom jag förstod att de skulle överbelasta mig.

 

Mitt motstånd blev till slut så stort att jag kom tillbaka till min fysiska kropp och vaknade upp i min säng. Strax gled jag dock, rent fysiskt, ner i dvala igen, för att återigen, på ett annat plan, bli mer medveten och lämna kroppen. Bildspelet och kommunikationen återupprepades nu. Men eftersom jag återigen inte klarade bildspelet och snurrandet, så satte man mig i en annan situation. Jag blev satt i en sorts gunga.

 

Jag satte fart på gungan och hjälpte till med kroppen, så som man brukar göra när man gungar. Detta innabar att vid varje bakåtgungning så lutade jag mig bakåt, och vid varje framåtgungning så lutade jag mig framåt. När jag gungat ett antal gånger så frigjorde sig en himmel ovanför min hjässa. Detta innebar, rent praktiskt, att vid bakåtgungningen, när jag lutade mig bakåt, så såg jag in i en himmel som uppstod bakom mig. I relation till min kropp innebar det alltså att himlen förflyttade sig från en plats ovanför min hjässa till en plats framför min panna (hjässchakrat till pannchakrat). Vid varje bakåtgungning såg jag in i denna himmel allt längre tid. Det rörde sig dock endast om sekunder. I himlen fanns en skarp lysande sol som bestrålade mig, lyste rakt in i min panna, och det var som om ljuset genomträngde och påverkade hela mig. Ljuset var så oerhört starkt att jag kände att också detta skulle överbelasta mig. Jag tålde bara se ett fåtal sekunder åt gången in i ljuset. Det kändes som om jag skulle upphöra att existera om jag fick för mycket av detta ljus. Jag gjorde därför återigen motstånd mot upplevelsen, och meddelade till den högre medvetenheten, att nu fick det nog räcka.

 

Jag kom då återigen tillbaka till min fysiska kropp och vaknade i min säng. Upplevelsen var slut och jag somnade. På morgonen kände jag mig sliten och lite illamående. Jag hade också lite huvudvärk. Detta satt i hela dagen. Frampå eftermiddagen skulle jag göra en sak som krävde lite mer av min energ. Men så fort jag satte igång med detta så blev jag väldigt dålig. Jag fick ett sorts migränanfall; illamående, yrsel, huvudvärk och kräkningar. Jag var helt utslagen i ca tre timmar. Därefter kunde jag åtminstone resa mig och äta en liten bit mat. Men tillståndet satt i hela resten av dagen. Jag lade mig därför tidigt, för att låta vilan läka min kropp.

 

Dagen efter detta vaknade jag helt återhämtad. Jag märkte nu att jag var gladare och öppnare än jag varit på länge. Jag mådde bättre och hade lättare i alla sociala sammanhang. Detta ”ljusare” tillstånd var sedan ganska bestående. Det fanns kvar i mig så länge jag befann mig på det andliga centret, och en liten tid efter att jag återvänt till det vanliga samhället.

 

De närmaste veckorna efter min hemkomst kände jag dock hur samhällets disharmoniska energier sakta och metodiskt smög sig på. Jag förmådde inte hålla dem ifrån mig. Mitt känslomässigt högre tillstånd ersattes av ett lägre (men antagligen ändå mycket högre än det samhälleliga genomsnittet). Trots detta tycktes min upplevelse ha lämnat ett bestående avtryck. Jag kunde inte glömma solen och det fantastiska ljuset, och jag tror inte heller att jag kommer att glömma (förutsatt att jag får behålla mitt normala minne förstås). Dessutom märkte jag att jag hade fått nya insikter. Jag tyckte mig ha lättare att förstå saker. Detta kan jag bara tolka som att min medvetenhet hade ökat (om jag nu skall tolka något).

PL 120225

 

I en emotionalvärld

 

Nedanstående upplevelse hade jag en natt i slutet av jan 2012. Av upplevelsen att döma kan man dra slutsatsen att den utspelade sig i en värld av emotionalenergi. Hur riktig den slutsatsen är får läsaren själv avgöra.

 

Jag vaknade till medvetande mitt i en dröm, och kunde konstatera att jag alltså befann mig i ett så kallat drömtillstånd. Från och med nu var jag alltså vaken och fullt medveten i detta tillstånd. Det första jag lade märke till var att jag behövde skärpa till mina sinnen, dvs. att jag med en lugn och fokuserad koncentration behövde ge min medvetenhet energi för att upplevelsen skulle förbli skarp och klar. Släppte jag fokus, om så bara för ett ögonblick, så blev upplevelsen ”dimmig” och vag.

 

Jag märkte att jag gick på en grusväg på någon sorts landsbygd. Jag mötte ett antal människor som passerade på båda sidor om mig på vägen. Men jag hade inte tid att fokusera på dem. Därför passerade de bara i mitt medvetandes periferi. Jag höll fokus på någon sorts rödmålad träbyggnad som befann sig snett till höger framför mig. Jag gick där och övade fokus en stund för att liksom tona in mig och bli närvarande på denna plats. Om jag förlorade fokus så blev min upplevelse ”dimmig”. Fokuserade jag lite bättre så blev den skarp igen. Efter en stund av denna medvetenhetsövning kände jag att jag var klar med fokuserandet. Då hade antagligen mitt medvetande fått tillräckligt med energi för att mina sinnesintryck skulle förbli skarpa utan vidare inblandning av min medvetna vilja. Efter detta blev alltså upplevelsen ”självgående”. Jag kunde därefter koncentrera mig vidare på platsen, omgivningen och personerna där.

 

Nästa minne jag har är att jag befann mig på en stor grässlätt som fanns till höger om den lilla grusvägen där jag just gått fram. Framför mig på gräset satt en folkmassa på uppskattningsvis ett femtiotal personer. Jag undervisade och demonstrerade för dem om medvetandets överordnade nivå i förhållande till den materia som deras värld var byggd av. På slätten längre bort stod många boningshus. Själv hade jag åt demonstrationen skapat ett litet gråmålat trähus som jag nu stod framför.

 

Jag förklarade för folkmassan att detta bara är gjort av vad vi kallar emotionalmateria, och den är underordnad medvetandet, bara man har medvetandeförmåga att överordna sig den. Sedan demonstrerade jag för dem genom att gripa tag om en bräda i husväggen med en hand, rycka loss den och knyckla ihop den som papp i handen. Jag fortsatte så med flera brädor alltmedan publiken tittade och lyssnade intresserat.

 

Värt att notera om denna publik är att de lyssnade som hängivna studenter, med äkta intresse för att lära. Det var inte alls tal om någon personlighetsdyrkan eller hänförelse från deras sida trots att det jag åstadkom måste ha sett ut som mirakel ur deras perspektiv (jag drar slutsatsen att detta var en handplockad grupp och att det inte var första gången jag undervisade dem).

 

Jag fortsatte dra ut brädor ur husväggen. Men nu fortsatte jag demonstrationen genom att ta tag i brädorna med båda händerna, hämta ut dem ur husväggen, hålla dem framför mig när jag stod framför publiken, för att sedan dra isär dem som så man drar isär papper. En intressant aspekt i det hela, som jag speciellt minns så här efteråt, är att så fort jag dragit isär en bräda och slängt resterna åt sidorna, så upplöstes dessa brädrester. Jag förklarade på åtskilliga sätt om och om igen för publiken att det inte berodde på fysisk styrka. De kunde alla åstadkomma vad jag nu gjorde, bara de förstod hur denna materia skapades i relation till deras medvetenhetsnivåer, viljor och känslor. Att bli överlägsen materien handlade om att lära sig hur sinnet skapar omedvetet, för att ur det lära sig skapa medvetet. Det handlade om förståelse och medvetenhetskontroll.

 

En annan sak som jag speciellt minns är hur brädorna kändes under mina händer. Först när jag tog i dem så kändes de lika hårda som vanliga fysiska brädor, och omöjliga att dra loss eller knyckla ihop. Men eftersom mitt sinne var helt inriktat på att fullfölja min demonstration så drog jag helt enkelt loss dem med bara händerna, knycklade ihop dem eller drog isär dem. De kändes inte som papp på direkten, men de mjuknade helt enkelt efter något ögonblick eftersom min vilja riktades till materien i mina händer och armar som knycklade ihop och drog isär brädor. Medvetenhetsenergin i mina händer och armar blev på såsätt starkare än medvetenhetsenergin i brädorna. Därför kunde jag utföra detta.

 

Efter demonstrationen med brädorna höjdes svårighetsgraden några nivåer. Men nu var det samtidigt som om jag själv blev undervisad och testad av en medvetenhet som var överordnad mig. Jag hörde en stämma som meddelade mig ungefär följande; ”Jaha, nu har du stått där en stund med mjukt trä och känt dig självtillräcklig. Vad sägs om att höja svårighetsgraden lite. Hur klarar du en betongmur?”

 

När detta meddelats mig så dök det plötsligt upp en vit betongmur framför mig och publiken. Här intog min publik nu en mer betraktande roll. Nu stod spelet mellan mig och den lärare till mig som framkallat betongmuren. Nu var det jag som var elev, och folkmassan var publik till min undervisning.

 

Det första jag tänkte om betongmuren var att det är väl inte svårare än trä. Emotionalmateria som emotionalmateria. Men jag skulle strax bli varse att så var inte fallet,

 

Jag knackade först försiktigt på betongmuren för at se hur hård den var. Jo den var stenhård och det gjorde ont i handen. Jag slog hårdare och det gjorde ännu ondare i handen. Betongmuren tycktes lika solid som en fysisk betongmur.

 

Då hörde jag rösten från min lärare ”Du måste bestämma dig. Du måste rikta sinnet. Du låter dig luras av bilden av en betongmur.”

 

Då försökte jag rikta viljan och koncentrera sinnet på samma sätt som jag gjort med brädorna. Jag slog till mot muren med ajajaj. Det enda som hände var att jag fick ont i handen. Den svullnade och det kändes som om jag skadade mig ordentligt. Dock fick jag fortsatt undervisning av min lärare. Handen lyckades jag bota ganska snabbt med hans hjälp. Muren lyckades jag inte överkomma förrän efter ytterligare lite undervisning och ledning från honom. När jag väl förstått knepet så behövde jag inte slå speciellt hårt mot muren. Jag slog lätt hål i den och kunde sedan plocka sönder den i småbitar. Det handlade bara om att detta var en annan sorts emotionalmateria än den som brädor var gjord av. Trä hade jag behärskat och nu var jag på väg att lära mig behärska betong. Att behärska olika sorters emotionalmateria krävde olika sorters inriktning av medvetenheten.

 

Nu var min undervisning slut och min uppgift på platsen slut för denna gång. Jag minns i alla fall inte mer av den nattens händelser.

 

En plats med ritualer och en svartmagiker som ledare

 

Följande upplevelse hade jag en natt i början av sept. 2011. Det var en så kallad utanför kroppen upplevelse (UKU) Jag berättar här upplevelsen sådan jag minns den, vilket naturligtvis inte är hela upplevelsen, och kanske inte ens helt exakt så som den verkligen utspelade sig. Men att minnas och återge händelsers förlopp och ordning i exakt form, är en svårighet man har att handskas med när man försöker återge en sådan här upplevelse. Därför får ni hålla tillgodo med upplevelsen sådan den återges här, men också förstå att det inte är hela sanningen.

 

Det var natt och att jag befann mig på en plats i närheten av en liten by. Byn var ganska primitivt byggd, ungefär som en naturfolksby i ett naturområde. Exakt hur många som bodde, eller vistades, där är svårt att säga, men jag tror det kunde röra sig om några hundra. Jag visste också, i samma ögonblick som jag kom dit, att jag var där på något sorts uppdrag.

 

Jag befann mig gående på en stig. Till höger om mig fanns en liten sjö och till vänster om mig en sluttning. Stigen jag befann mig på löpte mellan sjön och sluttningen. Långt framför mig, vid sjöns bortre ände, såg jag en stor brinnande eld. Människor dansade runt elden; de sysslade med några sorts ritualer. Jag kände direkt att detta inte var bra. Jag förstod att det var p g av dessa ritualer, och de tillstånd som följde, som jag var där.

 

När jag gick där såg jag att en person hade börjat gå mig till mötes på stigen. Jag kunde först inte se vem det var, men trots det långa avståndet kunde jag inom mig känna att det var något otäckt med denna person. En varningsklocka ringde inom mig. När personen kom närmre såg jag att det var en kvinna. Men det var något som inte stämde med henne. Hon gick som i trance och tycktes omedveten om sin omgivning. Hennes käkar rörde sig up och ner i en sorts upprepande spastisk rörelse. Hon stirrade intensivt med tom blick framför sig och hennes steg var automatiska. Jag förstod att det skulle vara farligt för mig att möta henne. Det kändes som om hon skulle kunna överföra sitt tillstånd till mig om jag inte aktade mig.

 

När kvinnan kom närmare vek jag undan åt vänster och försökte göra mig osynlig. Jag slöt liksom min energi inom mig. Hon passerade på stigen till höger om mig utan att lägga märke till mig. I denna dimension var det tydligen en naturlag att man kunde göra sig mer eller mindre synlig eller osynlig genom att reglera sin energinivå. Detta var tydligen en förmåga jag hade uppövat till viss grad. Det fungerade på henne utan problem eftersom hon var så innesluten i sig själv, men det skulle t.ex. kräva mer energikontroll av mig för att kunna dölja mig för någon som var mer vaken. Ännu svårare skulle det vara med någon som koncentrerade sig på mig.

 

Jag förnam nu inom mig vad som hade hänt med kvinnan. Information om henne och ritualerna där framme kom till mig genom ett sorts inkännande av platsen och omgivningarna. Genom den rituella dansen hade hon manat fram en stark sexuell extas inom sig, som helt hade tagit besinningen över henne. Hon hade utfört ritualerna tills hon hamnat i sexuell trance och inte kunde ta emot mer energi. Då hade hon börjat gå bortåt för att låta stegen föra henne dit de ville, och sedan lägga sig någonstans för att låta extasen fullföljas tills den ebbade ut av sig själv.

 

Allt detta med extaser och sexuella energier kunde kanske låta bra. Men här hade det övergått i missbruk som helt tog över folks sinnen och gjorde dem vansinniga. Detta manipulerande med energier hade helt gått överstyr och var att jämföra med drogmissbruk - och var definitivt lika skadligt.

 

Jag fortsatte att gå mot elden. Men sedan stannade jag upp. Energierna där framme var för starka för mig. De kändes alltför obehagliga och jag visste att jag inte skulle gå närmare. När jag stod där på avstånd så började fler och fler människor lämna ritualplatsen för att ge sig iväg och ta hand om de drogberusade tillstånd de byggt upp. Jag såg några par, man och kvinna, försvinna iväg för att fortsätta med rituell sex för sig själva lite längre bort. Jag gick nu åt vänster snett tillbaka uppför sluttningen, som var tätt bevuxen med en sorts midjehöga växter med halvmeterstora blad. En man och en kvinna, som hade lösgjort sig från ritualplatsen var nu på väg uppför sluttningen mot mig. De hade inte upptäckt mig, men jag ville inte heller att de skulle göra det. Jag kände att de skulle vara farliga och fientligt inställda mot en inkräktare som jag. De ville vara ifred med den sexuella energi de byggt upp. Varje störning av den energi de byggt upp skulle betraktas som ett hot och besvaras med attack. Denna fientliga princip var en av orsakerna till det destruktiva med denna plats. Men fientlighet var också en logisk följd av de intelligensförstörande ritualer de höll på med. Eftersom paret råkade komma rakt mot mig var jag tvungen att snabbare förflytta mig bortåt för att undgå upptäckt

 

Jag visste också att det fanns en ledare för denna plats. Ledaren var en person som använde folket han samlade runt sig för sina egna syften. Han utnyttjade deras energier och de tillstånd han bl.a. via ritualerna lyckades bygga upp inom dem. Han använde dem som tjänare. Redskapen han använde var manipulation, samt en överlägsen förmåga att styra över sina egna och deras energier. Detta var en person som helt medvetet hade skapat denna plats. Han visste precis vad han gjorde och varför. Därför var han också mäktigast här. Man skulle kunna likna honom vid en svartmagiker.

 

Nästa minne jag har är därför att jag stod utanför ett rum där denna person befann sig. Som ovan nämnts så upplevde jag denna person som en man. Jag visste också att jag hade varit där många gånger förut, bemött honom och försökt bekämpa honom med healing och ljus, hittills dock utan särskilt bra resultat. Men nu var det dags igen.

 

När jag stod där så upplevde jag mig vara enormt kraftfull och auktoritär. Det var som om jag verkligen lagt manken till och samlat all min kraft för att använda vid detta tillfälle. Jag mindes också hur jag kommit hit. Efter att ha förflyttat mig uppför slänten, bort från paret med den frammanade sexuella energin, så hade jag letat upp ledaren för platsen. När jag funnit honom hade han tagit sin tillflykt till denna plats, och jag hade följt efter honom hit. Här hade han, med hjälp av sin kunskap om energier, byggt sig ett skyddat rum i vilket jag inte kunde nå honom, åtminstone inte direkt.

 

Jag stod alltså där utanför hans rum. Bakom mig befann sig ett antal av de personer han hade i sin makt. Men just nu var de inte hypnotiserade eller manipulerade av honom. Därför hade jag dem nu på min sida. De ville bli befriade från honom och ville vara mitt stöd i det jag nu skulle göra.

 

Jag stod en bit ifrån öppningen till ledarens rum. Jag kunde nämligen inte gå för nära eftersom de energier han där byggt upp var för starka för mig. Jag tittade bort mot ingången till rummet. Det vilade i ett mörker som stod i skarp kontrast till ljuset utanför. Jag visste att gränsen mellan mörkret och ljuset var gränsen där hans krafter blev starkare än mina.

 

Jag talade till honom och min röst färdades som en riktad energiström bort mot rummets öppning, där det slog emot mörkret och trängde in i det. Att använda rösten på detta sätt var en förmåga jag hade på denna plats. Resultatet av denna förmåga var dels att rösten blev väldigt stark så att ljudet inte förminskades med avståndet, dels att själva ljudet riktades mot målet för kommunikationen, så att det med större kraft träffade sitt mål och mindre kraft gick till spillo till omkringliggande områden (dvs. inte som ringar på vattnet, utan snarare som en riktad energivåg).

 

När min röstenergi träffade mörkret så kände jag av detta i mitt inre. Mörkret var inte bara en energi ledaren byggt upp runt sig själv utan också en del av honom själv, precis som energin i min röst var en del av mig. Följden av detta blev alltså att en del av mig träffade en del av honom. När detta skedde kändes det obehagligt i mig, men jag visste också att jag var tvungen att fortsätta för den goda sakens skull, och för befrielsens skull. Jag minns inte så många av de ord jag sade. Allt jag minns är att jag först ropade på honom och att vi hade ett litet samtal. Därefter sade jag:” Det enda som kommer att få dig att sluta med det här är ditt eget jävla lidande”. Ja jag svor faktiskt, men inte för att jag var arg, utan för att tala med honom på det språk han bäst förstod.

 

Jag fick inte ledaren att komma ut eller ge upp denna gången heller, och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag märkte att jag for lite illa av den kamp jag utkämpade. Den kropp som bar mitt medvetande gjorde ont och mina händer krampade. Jag hade svårt att räta ut fingrarna. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta så här mycket längre. Jag tog därför till nästa nivå. Jag varnade först ledaren och sade att jag nu skulle höja nivån och börja med ljusbestrålning. Jag visste att det skulle innebära lidande för honom, men jag hade också insikten att det inte fanns något annat sätt att ta till här och nu, inte om befrielsearbetet skulle fortsätta.

 

Jag höjde därför mina krampande fingrar mot väggen till hans rum, kallade på ljuset inom mig och uttalade med kraftfull stämma ordet LJUS!  Jag kände hur ett kraftigt ljus strömmade genom mig och strålade rakt in genom väggen till ledarens rum. Jag kände också hur obehagligt det var för ledaren, men jag hade ingen möjlighet att låta bli. Visst led jag med honom men det fanns inget annat sätt än att fortsätta befrielsearbetet.

 

Jag minns att jag inte lyckades förändra ledaren eller få honom att ge upp denna gången heller, men jag visste också att det inte fanns någon möjlighet för mig att ge upp. Att befria platsen var mitt uppdrag och kärleken var tvungen att segra, även om kärleken skulle behöva göra ont på vägen. Men fast det fanns smärta i en sådan kärlek, så var det inte kärleken i sig som orsakade smärtan, utan frånvaron av kärleken i det mörker man skapat. Jag visste alltså detta, och att kärleken skulle bli till lycka när den till slut segrat. Jag vaknade ur min säng med detta minne och dessa tankar.

 

Syn och upplevelse av en galax

 

Den syn jag nu skall berätta om hade jag för ett antal år sedan. Jag minns inte exakt hur många år, men jag skulle tro det var någon gång under 2008 eller 2009. Det exakta datumet spelar dock mindre roll. Anledningen till att jag inte berättat om denna upplevelse förr är att jag betraktade den som icke trovärdig, och därför tills nu har förkastat den. Det verkade alltför förmätet för mig att tro att det skulle ligga någon sanning i en upplevelse av sådan art, och att jag skulle kunna ta emot och förstå den. Dock har upplevelsen under årens lopp gjort sig påmind gång på gång och jag blir inte av med den. Den trycker på inifrån och tycks kräva att bli nedskriven. Det verkar som om jag inte får frid förrän jag berättar om den. Därför kan jag nu inte göra annat än att skriva ner den.

 

Jag låg i min säng och skulle sova. Då fick jag se en syn av en galax. Jag såg den från en utgångspunkt utanför själva galaxen, som om jag befann mig på en plats i rymden en bit därifrån, där jag kunde skåda in mot galaxen och uppleva den med en sorts förståelse för dess funktion och liv (Skall man tala om betraktelseavstånd från galaxen så är det svårbestämt, speciellt eftersom upplevelsen var av psykisk natur, och avstånd inte gäller på samma sätt för en sådan upplevelse).

 

Utifrån den betraktelsepunkt jag hade när jag skådade in mot galaxen så var mitt medvetande av ett högre slag än mitt vanliga jag. Jag såg och tog in information om galaxen och dess liv på ett, till synes, naturligt sätt, som om detta sätt att ta in information var någonting helt vanligt för mig, något jag brukade göra utan att ens reflektera över att jag gjorde det.

 

Ur denna betraktelsepunkt kunde jag se att galaxen hade en sorts energistråk eller energiarmar, på vilka planeter och solar var fästade. Dessa energiarmar rörde sig på bestämda sätt för att reglera energibalansen till de olika solsystemen och planeterna. Energin fördelades från galaxens centrum ut till armarna, som med olika rörelser, ofta upp och ned, eller i olika krökta vinklar, i förhållande till galaxens roterande rörelse i sidled, fördelade energin vidare till solar och planeter. Dessa rörelser utfördes av det medvetna jag som var själva galaxen. Galaxen själv, med dess otaliga solar och planeter, var detta jags kropp. Centrum för detta jags medvetande upplevde jag lokaliserat till galaxens centrum. De armliknande energistråken upplevde jag som jagets redskap för att kunna utföra sin uppgift. Uppgiften bestod i att skapa balans för solar, planeter och system, styra, övervaka och reglera liv och utveckling i den galaxkropp jaget blivit sig tilldelad.

 

Jag kunde uppleva att galaxjaget hade överblick och kunskap om liv och utveckling i de olika sol- och planetsystem den övervakade och reglerade. Här handlade det om en medvetenhet av ett mycket högre slag än vi människor sannolikt kan förstå. Men inte bara det utan också om ett helt annat sätt att leva och uppleva livet på. Livet för galaxjaget upplevdes ur ett perspektiv som för oss människor skulle te sig ofattbart. Här tar faktiskt mina ord slut och jag kan inte förklara mer (jag kan faktiskt inte ens förstå själv). Jag kunde dock se att galaxjaget hade förmåga att både överblicka sin egen helhet, samt träda in i olika detaljer av planetsystemens liv, uppleva och reglera dem.

 

Jag kunde se att galaxjaget tog emot energi från en ännu högre källa, vilken strålade ner som en sol över galaxjaget, från en utgångspunkt som för oss människor var osynlig, om vi skulle betrakta rymden. Denna högre källa bestod av ett jag av ännu högre slag än galaxjaget. Ur detta jag hämtade galaxjaget sin huvudsakliga livsenergi. Detta högre jag var också galaxjagets övervakare och dess ”Gud”.

 

Galaxjagets uppgift bestod i att i sin galaxkropp uppnå de givna nivåer av balans för dess utvecklingssystem, solar och planeter, som eftersträvades. När denna balans och de givna utvecklingsnivåerna en gång i framtiden skulle uppnås, så skulle galaxens uppgift vara fullbordad. Den skulle då upphöra att existera, så att säga upplösas för att återgå till källan (vad detta i praktiken skulle innebära övergick naturligtvis mitt förstånd). Källan representerades i detta fall av det ännu högre jaget (övervakaren, guden)

 

Vad mer kan tilläggas om denna upplevelse? Jo att jag ber er läsare ta den med en nypa salt. Hur sann den är kan vi inte veta förrän vi själva når högre nivåer av medvetenhet. Vid det laget lär väl denna text sedan länge vara bortvittrad av tidens tand.