ESOTERIK.SE

Upplevelser

 

En människas inre upplevelser är alltid något subjektivt. Därför är det inte alltid meningsfullt att försöka kategorisera dem, eller jämföra med den kända esoteriken. Ibland får man bara ta dem för vad de är, med en förhoppning att man ska kunna förstå dem bättre någon gång i framtiden. I andra lägen kan de vara till synes solklara. Vissa upplevelser kan vara betagande vackra, andra svåra och kanske mörkare. Men det är med upplevelser som det är med livet, det finns saker att lära även av det som verkar svårt.

 

I denna avdelning finns beskrivningar av upplevelser från några av våra medlemmar som valt att dela med sig. Märk väl att denna del inte är ett försök att utveckla esoteriken, bara enskilda individers mycket privata upplevelser.

 

 

 

Bevis för ut ur kroppenupplevelsen?

 

En ut ur kroppenupplevelse är en mycket säregen, men samtidigt mycket privat upplevelse. Känslan av total vakenhet som oftast följer med den kan skaka om en människa rejält, och i grunden förändra hela ens inställning till livet.

 

Samtidigt måste man som kritiskt analyserande människa ställa sig frågan: är detta verkligt, eller kan omedvetna delar av oss spela medvetandet ett spratt, och skapa denna märkliga upplevelse, så verklighetsnära att den lurar oss totalt?

 

Denna fråga ställde jag mig efter att ha fått mina första ut ur kroppenupplevelser 1989. Känslan av att helt vaken separera från min kropp, och glida ut i sovrummet, i stånd att observera allt som hände var emellertid så stark, att det var svårt att förhålla sig opartiskt kritisk till det hela.

 

Det tycks vara en andlig lag, att man måste inse en sak på egen hand först, innan man får bekräftelse "från ovan". I varje fall var det så med mina uku:er. Först efter att jag fullt ut tagit dem till mig, och accepterat dem som verkliga, fick jag mina bevis för att de faktiskt var det.

 

Det finns ett antal forskningslaboratorier runt om i världen, vilka har ägnat sig åt att försöka hitta bevis för ut ur kroppenupplevelsen. På grund av fenomenets osäkra och subjektiva karaktär, (man kan till exempel inte alltid framkalla en uku när man själv vill, och när man väl lyckas kommer man kanske inte just dit man tänkt sig) så lyckades man inte alltid. Dock finns det ett antal institutioner som fått mycket bra resultat, ett exempel är "The Monroe Institute" i West Virginia, USA.

 

Mina egna upplevelser kan naturligtvis inte användas som bevis för upplevelsen i strikt mening, de är ju privata och har inte utförts under någon vetenskaplig kontroll. Detta är jag emellertid inte intresserad av. Upplevelserna har givit mig själv ovedersägliga bevis på att det jag håller på med är riktigt, trots mitt ofta mycket kritiska förhållningssätt till dem. För min del handlar det nu i stället om att försöka förstå. Exakt vad som händer kan jag fortfarande inte säga med säkerhet, men tveklöst är det så att man får information från andra platser än där den fysiska kroppen befinner sig. Med tanke på att man dessutom under uku:n känner rörelser och förflyttning mycket tydligt, drar jag slutsatsen att man verkligen förflyttas till en annan plats.

 

Nåväl, här följer ett antal upplevelser, hämtade ur min dagbok:

 

Kallinge 1990-08-06 kl. 08.30

uku nr. 46

 

Ligger vaken, och tänker gå upp, när jag märker att jag kan gunga astralkroppen fram och tillbaka bara genom att sluta ögonen och slappna av. Jag öppnar och stänger ögonen flera gånger, och varje gång ögonen stängs kan jag nästan omedelbart börja gunga.

 

Efter att ha ökat gungningarna når astralkroppen till slut sängkanten. Här lossnar jag helt, och faller mjukt ner på golvet. Jag går rakt igenom den stängda sovrumsdörren och vidare ut i köket, där mina föräldrar sitter. Synen är en aning dunkel, men annars bra.

 

Jag ser mamma till vänster (på sin vanliga plats) och hon verkar göra något med brödet. Jag ser ett fat med skivat, upplagt bröd till höger om henne, på köksbordet. Till höger om detta ser jag pappa (på sin plats). Framför honom ser jag något, som liknar vita flagor eller bitar ligga på bordet. Han sitter och plockar med dessa och jag frågar honom vad han gör.

 

"Rensar svank." Svank? Jag förstår inte svaret. Menar han svamp? De vita bitarna skulle faktiskt kunna vara bitar av svamp.

 

Här slutar upplevelsen, och jag stiger upp ur sängen. Ute i köket sitter mamma och pappa på sina vanliga platser. Framför mamma ser jag brödfatet, med brödskivorna upplagda precis som jag hade sett dem. Pappa har just ätit upp ett frukostägg, och framför honom finns små smulor av äggskalet.

 

Pappa har inte något som helst minne av att jag hade varit där och talat med honom. Det tar mig många år efter denna upplevelse innan jag inser att de ord jag tyckte mig höra från min pappa faktiskt handlar om mig själv. Mitt ryggslut, svanken, där de lägsta chakrana sitter, behöver verkligen rensas på "skräp" innan de kan börja öppnas på allvar. Denna process pågår sedan inom mig under ett antal år innan jag börjar förstå vad det handlar om. Först när jag genom drömmar blir visad att mitt baschakra nu är färdigt, och jag samtidigt får en mycket stark värme i ryggslutet (där baschakrat sitter) förstår jag de ord jag hade hört många år tidigare.

 

Kallinge 1990-12-30 kl. 09.00

uku nr. 61

 

Märker att jag kan börja gunga så fort jag sluter ögonen. Efter någon minut separerar jag helt från det fysiska, och glider ut genom fönstret. En viss, begränsad syn uppträder här. Glider över gräsmattan, och känner gräset med händerna. Jag fortsätter framåt, upp över häcken på gränsen till grannens trädgård. Får helt plötsligt helt kristallklar, färgrik syn av till synes "oriktigt" slag. Synfältet är minst 180 grader, och skärpan är så skarp att jag skulle kunna räkna vartenda grässtrå i gräsmattan, vilken för övrigt verkar hårt klippt. Jag kan se hur häcken är ojämnt klippt, på ett ställe blir den högre, men inte med en rak kant, utan häcken lutar snett uppåt en liten bit.

Slut på upplevelsen.

 

Efteråt går jag ut i trädgården och tittar. Jag hade kommit till mina föräldrar sent föregående kväll, och vet ingeting om hur det ser ut i trädgården på baksidan. Jodå, alla mina synintryck stämmer. Häcken är klippt precis på det sätt som jag såg under min uku.

 

Jönköping 1991-08-06 kl. 08.00

uku nr. 75

 

Ligger och slumrar i sängen. Min fru är i badrummet. Upptäcker att jag kan gunga astralkroppen lite grand framåt och bakåt. Om jag tar spjärn med benen kan jag pressa huvudet in i väggen bakom sängens huvudända. Efter några minuters experimenterande med detta lossnar jag så helt, och blir sittande vid sängkanten.

 

Reser mig och går iväg, samtidigt som jag försöker se bättre. Jag får då en viss syn, men med begränsat synfält. Går ut i hallen, och vidare mot toalettdörren. Den är stängd, men jag glider lätt igenom den in till hustrun, som står där utan några kläder på sig. Jag tar tag om henne, hennes bara hud känns som vanligt. Hon reagerar emellertid inte ett dugg på min närvaro, istället börjar hon gå ut ur toletten, in i hallen. Eftersom jag håller om henne följer jag med, ivrigt försökande att kommunicera med henne. Här slutar upplevelsen, och jag är åter tillbaka i sängen.

 

I nästa ögonblick kommer min dåvarande hustru in i sovrummet ifrån hallen, utan några kläder på sig. Som så ofta den sista tiden känns en lätt klåda i benen efteråt.

 

Jönköping 1991-12-07 kl. 06.25

uku nr. 84

 

Vaknar till och upptäcker att jag kan gunga kroppen i längdled. Vaknar för mycket ibland, och fastnar då helt i kroppen. Slappnar av, och lossnar direkt igen.

 

Efter en stund släpper jag taget helt från det fysiska, och sätter mig upp. Befinner mig nu någon helt annanstans, tycks ha lämnat den fysiska världen. Går iväg över ett golv, medan jag koncentrerar mig på att få syn, och ser då golvet. Några meter ifrån mig, lutad mot ett fönster står min hustru. Hon står med ryggen emot mig, men jag vet ändå direkt att det är hon. Jag går fram till henne, och lägger armen om henne. Hon vänder sig mot mig och ser mig i ögonen. Hon ser ledsen ut. Du behöver inte komma till mig, säger hon, och jag drar mig lite förvirrad tillbaka. Slut på upplevelsen.

 

Kommentar: När jag på morgonen säger till min dåvarande fru att vi träffats under natten svarar hon "Ja, men jag ville inte att du skulle komma till mig just då". Hon berättar att hon haft en dröm, där hon står vid ett fönster och ser sina vänner från Moskva gå förbi utanför (hon kommer därifrån). Hon längtar efter dem, och saknar sitt liv där. Då kommer jag fram till henne, men hon är ledsen, och vill inte att jag ska komma och störa henne just då.

 

Denna upplevelse ger ett perspektiv på begreppet drömmar. Det möte med min fru som jag upplever under min uku, upplever hon i en dröm. Det gör mig övertygad att vi i alla fall i vissa drömmar faktiskt har lämnat kroppen och befinner oss på något emotionalplan, där vi också kan mötas.

 

M O 2006-03-19

Mina upplevelser av högre dimensioner

 

Under en ut ur kroppenupplevelse kan man efter separationen från den fysiska kroppen befinna sig intill den, i den vanliga fysiska miljön, för att sedan kunna ta sig vidare till andra platser i vår värld. Men man kan också transporteras vidare till högre dimensioner. Denna transport brukar i mitt fall ske strax efter separationen, och upplevs som en snabb resa uppåt. Om det verkligen är fråga om en fysisk förflyttning uppåt vet jag inte, man kan nog snarare tänka sig att det handlar om ett byte av ”frekvens”, där man gradvis höjer sitt vibrationstal och då upplever det som om man lyfter uppåt. Sedan kan det ju naturligtvis också vara en kombination av båda. Rent intuitivt får jag en känsla av att det nog är så.

 

Hur de olika nivåerna ter sig är naturligtvis individuellt, men det finns samtidigt många gemensamma nämnare, när man jämför olika människors upplevelser. Ett problem när man ska beskriva vad man ser är att man inte har någon överblick med sitt objektiva seende i exempelvis astralvärlden. Man får se vissa saker, men vet kanske inte hur det ser ut runtomkring, eller hur hela systemet fungerar. Dessutom kan man få se symboler under en uku, som är riktade till en själv och alltså inte behöver vara representativa för just den nivån. Med detta i åtanke ska jag försöka beskriva vad jag upplevt under mina uku:er på olika plan.

 

Den första nivå jag brukar komma till direkt efter separationen gränsar direkt till den fysiska, och skulle nog kunna vara eterisk, alltså inte astral. På detta plan kan synen fungera med två ögon, placerade precis som de vanliga fysiska ögonen, men med varierande synfält. Denna ”etersyn” brukar också kunna uppträda i vanligt fysiskt tillstånd, då man med de vanliga ögonen kan se exempelvis en aura runt en människa, eller någon liten figur som rör sig i ögonvrån.

 

På denna första nivå ter sig den fysiska verkligheten oftast som vanligt. Man kan röra sig från plats till plats och notera hur det ser ut där, även om det ibland kan vara lite svårt att reda ut begreppen. Färgerna är nästan som de brukar, det kan vara fråga om en liten skillnad i nyans, och färgmättnaden har av mig ofta upplevts en aning mattare än med vanliga fysiska ögon. Perspektivet har ändrats något, så som det gör när man zoomar ut ett kameraobjektiv från normalläge till lätt vidvinkel. Dessutom verkar det som om man har ett eget ”inre ljus” så att när man i mörkret kommer nära ett föremål, lyser man upp det med sitt eget ljus.

 

Det går att röra vid, och till och med känna strukturer på fysiska ytor. Däremot har jag trots ett flertal försök aldrig lyckats ändra något i det fysiska, som t.ex. tända en lampa. Samma sak gäller normalt när man försöker få kontakt med människor i det fysiska. Dock har jag här lyckats vid ett tillfälle. När jag utanför kroppen kom fram till min (dåvarande) fru som satt framför TV:n, försökte jag ruska om henne och ropade, och då märkte hon att det var någon där. Tyvärr blev hon rädd, men hon lugnade sig när jag strax efteråt avslutat min uku, tog mig ut till henne i det vanliga fysiska och förklarade vad som hade hänt. Hon är medial, detta faktum kan ha bidragit till att hon märkte att jag var där.

 

Nästa nivå nås genom ett ”dimensionsskifte” som går mer eller mindre på ett ögonblick, eller tar bara några sekunder. Denna nivå skulle möjligen kunna beskrivas som den första (lägsta) emotionala (astrala). Här har jag aldrig sett med de två ögonen, utan i stället med inre syn, ”det tredje ögat”.

 

På denna nivå har jag upplevt korridorer, olika rum men även mer öppna ytor. Färgmässigt har det tett sig blekt, mest gråaktigt. De invånare (diskarnerade människor) jag mött på denna nivå har varit förvirrade (en man visste över huvudtaget inte var han var), irriterade, i något fall övererotiserade och vid ett par tillfällen rent fientliga.

 

Det tog mig flera år innan jag fullt ut insåg att dessa nivåer är olämpliga att vistas på. Efter att jag själv förstått detta fick jag sedan också bekräftelse från mina guider. Det verkar som man påverkas energimässigt på dessa låga nivåer, och själv tar in energi från dem. Hur som helst bör de undvikas, vilket sker effektivt genom bön om beskydd.

 

Högre upp i det astrala, efter en upplevd färd på ca 10-30 s, kan man uppleva olika stadsmiljöer som liknar våra egna. Jag har även sett landskap, oftast vackert och med hög färgmättnad. Invånarna här har varit vänliga, och har även kunnat redogöra för ungefär vilken nivå de befinner sig på. Däremot har jag inte träffat några av mina guider på dessa plan.

 

Över dessa nivåer, upplevd restid ca en minut, finns en trädgård. Jag fick se den i form av en stor fruktträdgård, med några byggnader. Denna trädgård har observerats av många människor som lämnat kroppen, sägs ligga drygt halvvägs upp i det emotionala, och vara mycket stor. En del människor som fått en nära dödenupplevelse tycks också, efter en färd genom en tunnel, hamna på denna plats. Här har även några av mina guider visat sig.

 

I några fall har jag med hög fart färdats uppåt i 1-2 min (upplevd tid) för att hamna i olika rum. På dessa nivåer, vilka verkar vara mentala, ser jag inte längre lika klara färger som på de emotionala. Detta kan bero på att det objektiva medvetandet får allt svårare att registrera på dessa plan. Här har jag träffat flera av mina guider. Vid ett tillfälle fick jag i hög fart färdas genom en mycket smal tunnel för att landa i ett stort rum med många arbetande människor. En av dem mötte mig och visade mig runt. De andra var upptagna med sitt och tog ingen notis om mig.

 

Vid ett annat tillfälle på dessa nivåer blev jag placerad i ett rum där någon slags maskin ”genomlyste” mina ickefysiska kroppar. Därefter kom jag in till ett antal personer i ett annat rum, där jag fick en diagnostisk bedömning av kvaliteten (renheten) på kropparna.

 

De högsta nivåer jag nått har jag mycket svårt att beskriva. Detta helt enkelt därför att synintrycken var näst intill obefintliga, troligen på gränsen för min objektiva medvetenhet. Här har jag bara varit ett par gånger, och vid dessa tillfällen mött en ljusvarelse som haft så kraftig påverkan på mig att jag efteråt, tillbaka i det fysiska efter upplevelsen, legat och bokstavligen vibrerat i sängen i uppemot en timme.

 

M O 2006-03-21

P L 070510

 

Fastspänd i apparat

 

En natt någon gång 1992 eller 1993 hade jag en speciell utanför kroppen upplevelse. Jag bodde då i Västerås och jobbade som vårdbiträde på ett servicehus. Jag hade i flera dagar känt mig ”låg” och i brist på livsenergi, nästan på gränsen till deprimerad. Denna natt upplevde jag hur jag hämtades ur min kropp av några små varelser. De förde mig bort från Jorden, ut i rymden i en väldig hastighet. Jag blev nedsläppt i en stor sal med en massa olika apparater och instrument. Där framför mig satt en guldfärgad (eller honungsfärgad, som ljung-honung) varelse med stora svarta mandelformade sneda ögon och en smal liten mun. Ansiktet var ovalt. Den liknade varelsen på omslaget till Whitley Strebers då omtalade bok om sina upplevelser.

 

Jag upplevde varelsen som dubbelkönad. Den var varken man eller kvinna utan båda. Den hälsade vänligt på mig. Jag spändes sedan fast med fötterna i en sorts stor och klumpig apparat. Där fick jag sedan ligga på rygg med benen böjda i nittio grader medan apparaten skickade någon sorts energistötar från fötterna och upp genom benen. Energistötarna både syntes och kändes. Det var som ett vitt ljus som av apparaten stöttes ut vid fötterna och under några sekunder ”rullade” upp genom benen. Allting gjorde väldigt ont och efter tre eller fyra energistötar så sade jag åt varelsen att sluta. Jag vaknade då upp i min fysiska kropp i min säng och mina ben skakade våldsamt. Skakningarna pågick i flera minuter.

 

Eftersom upplevelsen gjort så ont så undrade jag vad det egentligen var för sorts varelser jag mött. Var de onda eller goda? Men guldvarelsen hade ju verkat vänlig, och faktum är att jag dagen efter denna upplevelse kände en markant skillnad i min livsenergi. Jag var inte längre låg. Jag kände mig glad och positiv och fylld av energi. Vad jag tror hände var att jag fick någon sorts hjälp med att rensa bort ”smuts” i mina energikanaler i benen, antagligen i eterkroppen.

 

 Framför ett podium

 

I maj 1994 var jag på kurs i Värmland. En av nätterna, i ett tillstånd av den djupa avslappning man kan känna strax innan man skall somna, började jag höra väldigt speciella ljudsignaler. Det var en skala av toner med väldigt speciella frekvenser som spelades, och det riktigt skar genom kropp och själ, fast inte på något obehagligt sätt. Att beskriva dessa ljud är för mig väldigt svårt eftersom jag varken förr eller senare har hört något liknande. Att säga att ljuden var atonala räcker inte; de låg utanför vad jag skulle vilja kalla den kända musiken. Det som kommer närmast, om jag skall göra en liknelse med känd musik, är vissa toner av Ralph Lundsten.

 

Jag låg där i sängen och tonerna ”skar” in så djupt i mig att jag lämnade kroppen. Strax befann jag mig i en stor sal och stod framför ett podium. Där bakom några sorts bord eller altarliknande saker satt eller stod ett antal figurer som jag varken såg (eller minns) ansikte och kropp av. De altarliknande ”borden” och podiumen fanns framför och till vänster om mig.

 

Här vet jag att det utspelade sig en hel del kommunikation, men detaljerna i samtalen är för mig höljda i dunkel. Jag vet dock att det handlade om vad jag hade (har) för uppgifter att utföra under mitt jordeliv, och jag minns en känsla av att det var väldigt mycket och att jag undrade hur jag någonsin skulle klara av allt, eller hinna med det. Själva mötet med dessa varelser var väldigt högtidlig, som att stå framför några sorts uppdragsgivare, både för att avlägga rapport samt få information och nya uppgifter.

 

Nästa sak jag minns är att jag vaknade upp i sängen med ljudsignalerna återigen skärande genom kropp och själ. Signalerna tonade sakta bort och försvann.

 

Jag tror mig ha förstått att dessa ljudsignaler var någon sorts ”bärvågor” eller vibrationer med vilka min icke fysiska (kanske astrala/emotionala) kropp transporterades fram och tillbaka till platsen för mötet.

 

En sak som är intressant i sammanhanget är att jag har en nära vän i Stockholm som har haft precis samma upplevelse. Vi har båda ett integrerat andligt intresse och en mycket speciell kontakt med varandra.

 

Den ”brinnande” mannen

 

Detta hände när jag bara var några år gammal, men upplevelsen var så stark att minnet av den lever kvar i mig klart och tydligt. Jag låg själv i mitt rum och skulle sova. Mina föräldrar var ute i vardagsrummet och tittade på TV. Då plötsligt från rummets ena vägg frigör sig en lysande figur. Den rör sig springande, men i ultrarapid, genom rummet, och ljuset den avger gör att det ser ut som om den brinner. Den passerar tvärs över rummet och försvinner in i en garderob. Allt är över på bara några sekunder.

 

Upplevelsen gör mig livrädd och jag rusar skrikande ut till mina föräldrar och säger att jag har sett en brinnande man. Den gick in i garderoben. Min mamma följer med mig in i rummet. Jag visar henne till garderoben och säger att mannen finns därinne. Hon öppnar garderoben, men den är naturligtvis tom. Då säger hon de klassiska orden, som så många barn antagligen har hört: Det var bara en dröm. Sov nu! Vi finns ju därute. Själv vet jag att det inte var en dröm och det känns hemskt att inte bli trodd. Jag vill inte bli lämnad ensam men mamma lämnar mig ändå. Jag känner mig besviken och sviken av mina föräldrar som inte tycks bry sig.

 

Skräckupplevelse av röster

 

Den här upplevelsen är bland det otäckaste jag upplevt. Själv vet jag inte om det jag upplevde var självsuggererat eller verkligt. Det hände i ca tioårsåldern, kanske tidigare. Min far hade ett inspelat band med något de kallade för ”anderöster”. Det var röster som hade råkat komma in på ett kassettband som stått på inspelning på en vind en natt hos en vän till honom. Rösterna lät mycket otäcka, liksom ihåliga ekande spöklika. Varje gång jag lyssnade på det kände jag stort obehag.

 

Jag tänkte ofta med skräck på dessa röster och var mycket rädd att jag skulle få höra sådana. Så en natt tyckte jag mig höra viskande röster i mörkret. Jag lyssnade efter dem och de blev starkare och starkare. Så försvann alla ljud ur den fysiska verkligheten och det kändes som om det öppnades ett sorts hål in till en annan verklighet. Rösterna från denna verklighet kom snabbt riktigt nära och det var som om en hel grupp av varelser eller ”andar” slogs om att få tala eller skrika i mina öron. Det var samma sorts ekande ihåliga ordlösa röster som jag förut hört på min faders band. Inget vettigt sades, bara ett enda stort kaos av oljud.

 

Jag blev naturligtvis skräckslagen av upplevelsen och min överlevnadsinstinkt tog vid. Jag skrek för att få rösterna att försvinna. Skriket väckte min syster i rummet intill. Hon sade senare att hon aldrig hade hört mig så rädd förut. Rösterna försvann men upplevelsen gjorde att jag sedan under flera års tid sov med öronproppar eller med huvudet under kudden, ibland med lampan tänd.

 

Vistelse på lycklig plats

 

Detta är bland de underbaraste upplevelser jag haft, men tyvärr minns jag inte speciellt mycket av detaljerna, bara en hel del av platsens stämning och ”människorna”. Ej heller minns jag när jag upplevde detta. Men jag skulle tro det var en natt i slutet av 80- eller början av 90 – talet.

 

Jag lämnade min kropp och färdades i oerhörd hastighet genom rymden. Mitt Universum försvann under mig och blev till en liten prick. Då öppnade sig ett nytt Universum som jag således befann mig i, men jag färdades också ut från det. Det blev till en liten prick under mig medans jag själv tycktes växa mig allt större. Jag upplevde då att jag befann mig i ett tredje Universum som jag färdades ut från samtidigt som själva jag växte. Också detta Universum blev till en liten prick under mig och försvann. Denna resa mot allt större och mer avlägsna Universum pågick ett antal gånger. Jag vet inte hur många, men känslan var inte bara att färdas i avstånd utan också i tillstånd och tid. Således blev allting till en känsla av att slutligen befinna mig i en annan verklighet helt avskild från vanlig tid. Jag skulle kunna beskriva känslan som att ha hamnat miljontals år i framtiden eller i det förflutna. (Obs att ovanstående beskrivning är ett försök att med språk beskriva något obeskrivbart. Ta inte för hårt på begreppen: Universum, växa, bli större, tid, avlägsna, o s v. Men jag har inga andra ord att använda)

 

Slutligen hamnade jag i en värld av obeskrivlig lycka. Här tillbringade jag en tid jag har svårt att få grepp om. Det skulle kunna ha varit ett antal dagar eller flera år. Allt jag kan säga är att jag inte minns detaljer eller händelser. Jag blev vän med ett antal figurer som jag umgicks med ganska mycket och mellan oss fanns obeskrivliga känslor. Ordet kärlek räcker inte till eftersom vi på Jorden inte vet vad riktig kärlek är.  Det var som om själva livet här var fyllt av lycka. Själva existensen tycktes på något vis bestå av lycka och det var som om lyckan fanns i själva luften och man tog del av den bara genom att existera.

 

Själva världen där allting utspelades är också obeskrivlig eftersom varken naturlagar eller liv är (var) sådana som vi känner till dem. Att jag inte minns så mycket om själva detaljerna kan kanske bero på att min hjärna inte kan transformera ner dem till min jordiska medvetenhet. Men jag skulle kanske ändå inte kunna förklara. Om man tänker på upplevelsen av en lycklig sagovärld så kan man få en liknelse.

 

Slutligen var det dags för mig att resa tillbaka. När jag då stod redo för tillbakafärd så kändes det som om det jordeliv jag i skrivandets stund nu lever existerade för miljontals år sedan i en sedan länge glömd verklighet, och nu skulle jag resa tillbaka dit. Jag såg ut över Universums stjärnhav och fick en panikartad känsla av att ”Hur skall jag någonsin kunna hitta tillbaka. Jag vet ju inte vart jag skall”. Men på något sätt fick jag hjälp. En punkt i stjärnhavet pejlades in och jag färdades dit. I punkten öppnades ett Universum, återigen med myriader stjärnor. En punkt pejlades återigen in i detta Universum och jag färdades dit. I punkten öppnades ett nytt Universum… o s v. Till slut kom jag till vår galax och till solsystemet och till Jorden och ner mot jordytan och till Sverige och till staden jag då bodde i och till mitt hus och in genom väggen och till min säng och in i min kropp.

 

Jag vaknade i min fysiska verklighet med en känsla av att ”Var är jag? Vad är detta för konstig verklighet? Ja visst ja, det är ju här jag lever (levde då för miljontals år sedan och nu är tillbaka)? En konstig värld det här, men nu är jag tillbaka.” Det tog en stund att vakna på riktigt och återigen orientera mig här. I bjärt kontrast till detta vanliga liv stod min resa i existensen och minnet av min vistelse i den andra verkligheten. Det kändes som om jag lever flera olika liv i olika parallella existenser och jag kände mig lycklig och glad över att det finns sådana fantastiska världar. Jag hade alltså under bara en natt vistats en mycket lång tid i denna andra värld. Tid är, med andra ord, inte något absolut eller linjärt. Det tycks finnas en möjlighet till oändlig variation av det vi kallar tid.

 

Musikupplevelse med minne

 

Detta utspelades omkring 1980. En vän till mig hade spelat in ett kassettband åt mig med en grupp som heter ”Saga”. Skivan heter ”Images at twilight”. (Det var på den tiden då det bara fanns LP skivor och kassettband. Cd kom senare). Jag hade aldrig hört denna grupp förut. När jag hörde den första låten så kände jag genast igen den. Nej men vad är detta? Denna låt hade jag ju hört förut, och det var för mycket länge sedan. Jag fick otydliga minnesförnimmelser och känslor. Var och när hade jag hört den?  Jag kunde inte komma på det hur jag än försökte.

 

Också den andra låten kände jag mycket tydligt igen. Samma känslor och förnimmelser. Minnena kändes urgamla. Skivan måste vara mycket gammal tänkte jag. Men när jag senare tittade på skivan så stod årtalet 1979 på den. Den var alltså inspelad för bara ett år sedan. Men varför kändes då dessa två låtar så välbekanta. När jag lyssnade på andra låten fick jag dessutom en tydlig minnesbild. Jag såg en figur bakifrån gående på en slingrande stig i ett sorts landskap med glänsande färger. Figuren rörde sig bortåt och dansade samtidigt till musiken. Jag fick en känsla av att jag, då i minnet, för bara en liten stund sedan hade tagit farväl av denna figur. Vi hade umgåtts en tid och nu var det dags för figuren att bege sig vidare i livet, kanske hemåt, kanske mot nya äventyr. Stämningen i detta ”minne” skulle kunna beskrivas som sagolik och mycket lycklig. Allting var fullt av humor, kärlek och lekfullhet. Likaså landskapet påminde om en vacker sagovärld.

 

 Det ovanstående var ingen vanlig så kallad deja vu upplevelse där man känner igen det man ”just nu” upplever. Nej denna upplevelse handlade ju om att det var själva låtarna som väckte till synes urgamla minnen hos mig.

 

På det ovanstående har jag ingen förklaring. Det upplevda är ett mysterium för mig. Men på senare tid har jag alltmer lagt märke till att viss musik kan ge mig känsloassociationer till denna ”sagovärld”. Det kan, förutom Saga förstås, vara musik av t ex: Mike Oldfield, Marillion, Chakras Dream, Styx, Yes, Camel. Man undrar ju lite skämtsamt varifrån musiker egentligen hämtar sin inspiration.

 

Obehagligt hämtningsförsök

 

Detta hände natten mellan 8/5 och 9/5 2007. Jag vaknade upp av att jag befann mig utanför min fysiska kropp. Två varelser höll mig i varsin arm och flög med mig. Vi var på väg någonstans, men allting kändes obehagligt. Jag blev misstänksam mot varelserna. Vilka var de och varför kändes de obehagliga? Telepati var på något sätt det självklara kommunikationsmedlet här och jag frågade varelserna telepatiskt vilka de var, men de tycktes inte vilja ha kontakt med mig. Istället vände de sig bort, som om de försökte fly från frågan. Men jag gav inte upp. Jag ville veta vilka de var. Jag vände mig mot den ena varelsen och tog upp handen mot hans ansikte (ja det kändes som två manliga varelser) för att vända hans ansikte mot mig.  Men då högg han mot mina fingrar, försökte i ursinne bita mig. Jag kunde konstatera att varelsens öron var en aning spetsiga. I övrigt såg det nästan ut som ett människoansikte. Allting kändes dock mycket obehagligt och jag sade till varelserna: ”Nej er reser jag ingenstans med.”  Jag lösgjorde mig ur deras grepp och vände tillbaka.

 

Jag vaknade upp i min säng och kände en kraftig vibration gå genom mitt huvud och nacke samtidigt som jag, under några sekunder, var helt förlamad. Förlamningen släppte. Jag var nu helt tillbaka i min kropp. Mitt kronchakra kändes helt öppet och jag såg märkliga bilder och färger i mitt tredje öga. Bilderna och färgerna hade vibrationer som inte kändes rena. De kändes obehagliga. Jag hörde också runt omkring mig och inne i mitt huvud obehagliga röster. Rösterna var visserligen smekande och milda men de ingav en hiskelig känsla. Som om det var demoner. (Det är den enda liknelse jag kan komma på)

 

Strax kände jag ett ljus komma ner genom mitt kronchakra. Jag upplevde liksom ljuset inifrån och såg det inne i mitt huvud. Det gjorde både ont och kändes obehagligt. Det kändes som om jag skulle förlora mitt personliga medvetande om jag lät ljuset fortsätta komma in i mig. Jag gjorde därför motstånd. Jag samlade min inre kraft i min kropps centrum och började skjuta tillbaka ljuset ut. Detta ljus ville jag inte ha i mig. Sakta lyckades jag trycka tillbaka ljuset ut och återta mig själv.

 

Frågan är vad detta egentligen var. Det som gjorde mig misstänksam mot upplevelsen var de obehagliga färgerna och rösterna, samt, inte att förglömma, de obehagliga varelserna som först försökte flyga iväg med mig. Av erfarenhet anser jag mig ha förstått att allt inte är gott ”därute”. Om goda krafter vill hjälpa mig så får de bevisa att de är goda. Känns mötet obehagligt så är min första tolkning att det är de ”svarta idioterna” nu igen.

 

Jag kan naturligtvis inte veta om jag tolkar mina upplevelser rätt, eftersom jag själv inte är ren i min kärleksenergi. Jag vill dock förtydliga att när jag säger ”obehag” så menar jag inte rädsla. Jag känner mig mycket sällan rädd och det är skillnad på obehagskänsla och rädsla. Men nyanser är förstås svårtolkade ibland och det är omöjligt att i alla situationer klart avgöra vad som är vad. Beror obehaget på omedveten rädsla eller inte?

P L 070712

 

Möte med mäktig och obehaglig figur (första mötet av två)

 

Egentligen känner jag mig inte riktigt bekväm med att berätta det nedanstående. Jag väljer ändå att göra det eftersom jag anser upplevelsen vara mycket viktig. Detta hände någon gång mellan 2001 och 2003. Det verkar som om orsaken till följande upplevelse var att jag i hela mitt vuxna liv sysslat med min utveckling, vilket jag fortfarande gör, och även fortsättningsvis kommer att göra.

 

Jag vaknade på natten i min säng av en obehaglig känsla. Jag kunde känna att jag hade besök av någon, men det var ingen trevlig figur. Jag fick en upplevelse av en man i kostym, ganska slank och elegant och i sina bästa år. Han hade sin hemvist i en värld där han lyckats bygga upp ett sorts imperium. Där bodde han i en jättelik slotts- eller palatsliknande byggnad. Han hade mängder av tjänare under sig, olika figurer och varelser i en sorts hierarki, och han hade makt över dem alla med de olika krafter han behärskade. Detta var tydligen en mycket farlig figur, en sorts mästare i magi, som med olika krafter styrde (förslavade) andra. Själv såg han mycket bra och sofistikerad ut, till det yttre, medan hans underhuggare såg ut på väldigt många olika sorters vis beroende på nivå i hans imperium, alltifrån människoliknande, som han, till vad vi skulle kunna benämna som odjur.

 

Telepatiskt fick jag ett meddelande från denna varelse som kändes hotfullt. Meddelandet gällde ett förslag till samarbete och en överrenskommelse. Figuren meddelade mig att jag nu hade börjat inkräkta på hans område och att jag skulle passa mig. Men gjorde jag en överrenskommelse med honom så skulle jag kunna få många fördelar. Jag lät meddela tillbaka att jag inte var intresserad av hans överrenskommelse och att han skulle lämna mig ifred. Min utveckling hade han inte med att göra och jag skulle fortsätta utvecklas oavsett vad han tog sig till. (Överhuvudtaget har jag som princip att aldrig göra tveksamma överrenskommelser med någon, speciellt inte obehagliga figurer, som kommer med hot eller löften om fördelar).

 

Under många års utövande har jag lärt mig en teknik att sända (visualisera) ljus och kärlek. Detta använder jag till att, om så behövs, bearbeta det jag möter samt försvara mig. Jag sände alltså ljus över denna varelse och hoppades på så sätt att få till en positiv förändring, eller få honom att försvinna. (Den så kallade ondskan skyr kärleksljuset medan godheten välkomnar det) Dock tycktes inte ljuset bita på honom. Han verkade energimässigt mycket stark och hade tydligen uppövat olika tekniker för att skydda sig. Jag hade alltså inte tillräckligt med krafter att sätta emot.,För att han skulle lämna mig ifred var jag därför tvungen att tillfälligt lova att lämna honom och hans imperium ifred. (Men jag hade ju inget gjort!) Först då lämnade han mig.

 

Under de följande dagarna efter var det ändå som om jag inte fick vara ifred från denna varelse. Jag hade honom liksom inom mig, i mitt inre. Jag sände ljus men inget hjälpte. Jag försökte då hitta andra sätt för att bearbeta honom. Till slut provade jag att pejla in hans hjärta och på det sända ljus. Då lyckades jag. Här var han sårbar och jag kände hans sorg då han ryggade tillbaka. Jag hade hittat hans svaga punkt.

 

Efter att jag sänt ljus i hans hjärta blev jag lämnad ifred för en tid. Men han gjorde ytterligare ett försök. Se nedan.

 

Hämtad ur kroppen och möte med tre obehagliga figurer (andra mötet av två)

 

Denna upplevelse hade jag ett antal månader efter att jag första gången mött den obehagliga figuren med imperiet. Jag antar och tror att det är samma figur som står bakom följande.

 

Jag låg i min säng och kände hur en energi började stråla in i min kropp. Strax märkte jag att energin liksom hämtade min energikropp och tog den med sig. (Jag gissar att det var astralkroppen/emotionalkroppen). Ögonblicket därefter befann jag mig i en stor slotts- eller palatsliknande sal i vilken jag flög omkring utan att kunna styra mig. Till det yttre var platsen vacker med marmor, utsmyckning, statyer och möblemang. Ändå kändes det obehagligt, som om jag var fångad på något sätt. Inom mig hade jag känslan av övergrepp, som om någon med våld tagit mig hit.

 

Efter en liten stund kom tre eleganta kostymklädda herrar ut genom en dörr och satte sig vid ett stort bord. Det var mig de kom för att möta och jag kunde telepatiskt känna att de var ute efter att försöka förhandla med mig för att få till en överrenskommelse. Männen kändes obehagliga och jag var inte ett dugg intresserad av att få till någon överrenskommelse med dem. Här ville jag göra processen kort och inte stanna en sekund längre än nödvändigt. Jag pekade med fingret mot dem över bordet och sade: ”Ni är ena riktiga dårar som tror ni kan sätta er upp mot Gud.”

 

Jag vet inte varifrån jag fick just dessa ord eller varför jag valde dem. Det var som om de bara slank ur mig. Dessutom meddelade jag dem inte telepatiskt utan jag uttalade orden rent ”fysiskt” med min energikropps mun. Jag kunde dock konstatera att jag med stor svårighet utförde bedriften att tala. Jag fick liksom inte munnen att fungera riktigt eller ljudet att bli tillräckligt starkt. Orden blev till väsanden och munnen kändes halvt förlamad. Men just detta att fysiskt uttala orden verkade ha en kraft som försvagade de tre männen. När orden uttalats så förvandlades de framför mig och blev till anskrämliga och groteska figurer. De tycktes helt förlora kontrollen över sig själva och situationen. Detta gjorde att upplevelsen avbröts och jag vaknade i min säng.

 

Ett landskap (en värld eller flera i en?)

 

Nedanstående är mycket svårbeskrivet. Jag tar ändå på mig att försöka göra en beskrivning. Jag kan konstatera att naturlagarna så som vi känner dem i vår fysiska verklighet inte är likadana i de verkligheter man upplever utanför sin fysiska kropp. Vanliga fysiska naturlagar tycks kunna finnas, men de kan likaväl upphöra att finnas och ersättas av andra lagar. Det tycks som om vissa krafter är högre, och de sätter lägre krafter ur spel. I den värld eller de världar jag nedan skall beskriva verkar det som om jag själv kan aktivera vissa funktioner eller naturlagar genom min blotta närvaro eller medvetenhet, men det finns också något annat som styr, något högre som jag inte kan påverka. Vad detta är vet jag inte.

 

Det nedanstående är så svårbeskrivet att jag ber läsaren om förståelse för eventuella obegripligheter. Men det är i stort sett omöjligt att med ett språk konstruerat för en tredimensionell verklighet beskriva en verklighet med många fler dimensioner och funktioner. En sak jag har kunnat konstatera är att förändringar i mitt fokus och min medvetenhet, i denna/dessa världar, direkt kan påverka den verklighet jag har utanför mig. Här styr jag alltså en del av min verklighet själv, men långtifrån allt. Varför jag kan påverka vissa saker men inte andra vet jag inte; inte heller vad det är jag påverkar eller vad det är för högre krafter jag inte kan påverka.

 

Här nedanför kommer ett försök till beskrivning av ett landskap jag har i mitt inre, ungefär som ett minne av en värld jag många gånger har besökt. Det fungerar både som en värld, men också som flera världar i en, och platserna känns för mig både nära och kära.. De är en del av mig. Väderstreck finns väl egentligen inte i dessa världar men jag har ändå en upplevelse av väderstreck, när jag nu skall försöka beskriva denna värld, eller världar.

 

En central plats i denna värld är en pyramidliknande byggnad som ligger ute på en klippavsats. Ytterväggarna ser ut att bestå av tusentals fönster. Jag har en upplevelse av att denna byggnad är en sorts kommunikationscentral mellan olika världar. Inuti byggnaden arbetar massor av olika varelser med att upprätthålla kommunikation, styra och reglera så att allting hålls på rätt nivåer. När jag i mitt inre ”tänker” på denna byggnad får jag en hisnande storslagen, nästan ofattbar känsla. Jag har dock aldrig (så vitt jag vet) kunnat komma in i denna byggnad och fått se den från insidan.

 

I det som jag uppfattar som nordväst om pyramidbyggnaden ligger en stor byggnad som jag uppfattar som ett sorts behandlingshem eller rehabiliteringshem. Dock är det så att när man från pyramidbyggnaden förflyttar sig dit så förflyttar man sig också till en helt annan värld och en helt annan stämning. Här är stämningen tyngre, ofta lite obehaglig och ibland riktigt ångestfull. Vill det sig illa och man inte har riktigt fokus eller riktning på sin medvetenhet, när man förflyttar sig i denna byggnad, så kan man råka vilse där. Att vistas i denna byggnad är en utmaning och kräver medvetet fokus av den som är där. Det verkar som om byggnaden är en plats för rehabilitering av vilsna själar. Syftet tycks vara att få dem att hitta rätt igen.

 

Ännu en bit åt nordväst, ute i en sorts periferi av landskapet, ligger en stad. Det som skiljer denna stad från de städer vi är vana vid i vår fysiska värld är att där finns fullt av rulltrappor och rullband. Fordonen tycks inte vara lika många som i en vanlig stad men de är mer varierande. Man kan finna allt ifrån gamla hästdroskor till svävare och små flygande tefat. Rullbanden tycks vara det övervägande sättet att förflytta sig på inom staden. Man ställer sig på en rulltrappa eller ett rullband och förflyttar sig dit man vill. I övrigt finns fullt av shopping, affärer och nöjen, men jag har inte någon speciell upplevelse av bostäder. Vart bor man, eller bor man överhuvudtaget här? Kanske är staden bara en plats dit man reser för förströelse, och att man bor någon annanstans. Känslan jag får av denna stad är lycklig och positiv.

 

Sydöst om pyramidbyggnaden finns en annan stad, som verkar vara nästan identisk med staden i nordväst. På grund av denna identiska stadsupplevelse ställer jag mig frågan: Är denna andra stad samma stad som den första, men att staden samtidigt i nuet ligger på två geografiskt sett olika platser, eller är de identiska städerna verkligen olika platser som bara verkar vara identiska? På detta har jag inget svar. Naturlagarna här verkar, som sagt var, ibland obegripliga för vår fysiska förståelse.

 

Väst om pyramidbyggnaden, nästan lite sydväst, ligger ett berglandskap. Söder om detta finns en skog. Skogen ser på avstånd ut som ung granskog, och inte särskilt stor i areal, men när man träder in i den så kan den växa. Att gå in i denna skog är som att gå in i en speciell värld och en speciell stämning. Här gäller det att ha rätt sinnesstämning annars kan man råka vilse. Skogsarealen kan växa så att man inte hittar ut förrän man liksom förändrar sig inifrån. Det verkar som om man i denna skog skapar sin egen upplevelse: skönhet eller skräck. Denna skog tycks vara en plats som direkt svarar mot ens sinnesstämning och speglar det man plockar fram av sig själv. Kan detta vara en sorts testplats där man testas för att se vad man går för?

 

Direkt norr om skogen finns, som sagt var, ett bergslandskap. När man står och ser på det utifrån så ser det ut att vara väldigt begränsat och utan djup. Det är som om man utifrån bara kan se ”ytan” av bergslandskapet och en liten bit in. Resten är dolt i ett sorts töcken. Dock är det så, att när man börjar beträda detta landskap, så förändras successivt både ens sinnesstämning och själva atmosfären runt en själv. Man vandrar liksom in i en annan värld och känslan blir alltmer fantastisk, vild och äventyrsaktig. Själva upplevelsen är ganska underbar. Därinne, i denna vildmark, kan man sedan vandra hur mycket och hur långt som helst. Dock finns det, under resans gång, en hel del överraskningsmoment i form av oväntade naturlagar eller fenomen, för den som enbart är van vid vanliga fysiska. Jag undviker att försöka beskriva dem därför att det är alltför svårt.

 

Pyramidbyggnaden ligger, som sagt, ute på en klippavsats. Klippavsatsen vetter mot nordöst. Vad som finns i nordöst har jag inte fått någon riktig upplevelse av. Ibland har jag tyckt mig se en stor rymd där, med stjärnor och planeter; ibland har jag tyckt mig se en jättelik dal som sträcker ut sig långt nere under klippavsatsen. Men vad som egentligen finns i nordöst vet jag inte säkert.

 

Längst bort i dessa världars södra periferi finns ett stort hav som påminner mig om Medelhavet. Söder om havet ser jag nytt land. Men i mitt minne når jag inte dit. Jag vet inte ens om jag varit ”där nere”. Avståndet dit verkar, från världarnas mittpunkt, vara både långt, många mil, men också väldigt kort, som om jag skulle kunna sträcka ut min hand och direkt beröra det. Avståndsupplevelsen tycks, med andra ord, bero på mitt fokus. Min egen rent ”fysiska” storlek tycks också bero på mitt fokus.

 

Världen eller världarna tycks vara förenade av ett sorts vägsystem och jag har minnen av att jag har färdats på dessa vägar. Med vägarna också så att man, som med många av upplevelserna i dessa världar, ”utifrån” bara kan se dem liksom ”ytligt” . När man väl träder in i vägsystemet och färdas på vägarna så träder man också in i avstånd på ett annat sätt; man träder in i vägar, landskap och upplevelser på ett deltagande sätt. Allting förstoras, förverkligas eller aktiveras och man börjar uppleva det man har trätt in i.

 

En annan plats som verkar vara lite ”gömd” i denna värld/världar är en mera olustig plats. Geografiskt sett upplever jag den som liggandes strax sydöst om pyramidbyggnaden men också lite nedsänkt, som om man måste gå ”nedåt” för att nå dit. När man förflyttar sig dit blir det dunkelt och dystert. Man träder in i en värld där jag upplever att någon eller några har en förslavande makt över andra. Där finns en, eller flera, slotts, eller palatsliknande byggnader. Jag upplever att ”människor” eller deras själar (kanske emotionalkroppar/astralkroppar) liksom på olika sätt sitter fast i denna värld och att någon eller några utnyttjar detta för egen vinnings skull.

     Jag har en upplevelse av att jag många gånger varit i denna värld för att hjälpa till med ett sorts befrielsearbete. Vi är en grupp personer som ofta färdas hit för att utföra hjälparbete. Arbetet är riskabelt och svårt och därför är vi varandras hjälp och stöd. Det mest riskabla är att bemöta och bekämpa maktpersonligheterna som förslavar. Det svåraste är själva befrielsearbetet, d v s att försöka väcka ”paralyserade, lurade eller hypnotiserade” själar och ta dem med till annan plats. Arbetet kräver framförallt renhet i fokus, men också planering och samarbete. Att på detta sätt påverka andra kräver en samling speciella förmågor som har med styrka i medvetenheten att göra. Jag upplever arbetet här som en sorts träning, men också som någonting jag valt att göra i tjänande syfte.

    Det är naturligtvis med stor motvilja jag berättar det ovanstående eftersom jag helst vill slippa ”verka märkvärdig”. Jag tror dock att många, i det ovanstående, kan finna en hel del intressant. Därför berättar jag.

 

Om någon frågar mig: hur vet du att du inte inbillar dig alltihop eller har väldigt livlig fantasi, så svarar jag: det vet jag inte. Jag har upplevelser, det är allt. Att veta någonting överlåter jag åt andra.

 

Nödhjälp i livskris

 

Sommaren 1994 var den värsta i mitt liv. På våren detta år hade jag drabbats av en oförklarlig livskris. Jag visste inte varför jag hade ångest. Jag hade inget att må dåligt över. Ändå var jag djupt olycklig utan att veta varför. Jag hade då många gånger tidigare i mitt liv haft kriser, men då hade det alltid funnits en yttre synbar orsak till dem. Denna gång hittade jag ingen sådan orsak. Det var som om allting i livet ställdes på sin spets och jag genomskådade allt som förut haft en mening för mig. Nu kändes allting meningslöst. Jag kunde inte finna någon mening med att leva överhuvudtaget, inte ens med tanke på reinkarnation, evigheten och utveckling mot allt underbarare världar.

 

Vad jag då inte förstod, men tror mig ha förstått nu, är att orsaken till denna kris var en sorts medvetandehöjning som pågick inom mig. Jag fick nämligen en hel del syner och upplevelser under de cirka fyra månader som krisen varade. Synerna och upplevelserna hade en sorts existensiell karaktär och handlade om livet och evigheten. Det innehöll en hel del upplevelser av kontakter med nivåer (medvetenhetsenergier) som helt enkelt kändes för mycket för mig och gav mig svår ångest. Min lilla person klarade helt enkelt inte av att greppa detta.

 

Men nog om detta. Jag skall här inte gå in på fler detaljer om denna kris, och alla dess upplevelser, därför att det skulle bli en jättelång artikel bara om det, och det är inte min mening just här. Vad jag istället vill berätta om är den hjälp jag fick.

 

I slutet av augusti detta år begav jag mig ut på en fjällvandring. Jag hade många gånger förut vandrat i fjällen så jag var van, men denna gången var jag djupt olycklig. När jag nu gick ut i fjällen så visste jag inte om jag skulle återvända. Jag visste inte om jag därute skulle ta mitt liv eller vad jag skulle göra; jag visste bara att jag måste iväg, vart som helst bara jag kom bort ifrån människor och civilisation. Det kändes som om jag inte hade mer att hämta i livet, men jag visste inte vad jag skulle göra istället.

 

Fösta natten där i tältet hade jag en upplevelse. Jag fick besök av en fantastiskt kärleksfull varelse som sade till mig: ”Du behöver aldrig mera känna att livet är meningslöst.” Detta var de enda ord som telepatiskt meddelades till mig av denna varelse, men det var som om orden också var fyllda av själva den känsla och det syfte som de ville uttrycka. Detta telepatiska meddelande var alltså inte bara ord utan det var som om orden bars fram av meningsfullhet och syfte. Någonting mer än bara orden överfördes alltså till mig under de få sekunder meddelandet varade.

 

När jag vaknade på morgonen mådde jag bra. Allting kändes skönt och jag kunde se livet med nya ögon. Det kändes som om jag var född på nytt, naken och renspolad. Känslan kan lite liknas vid den man har när man går upp ur en sjö efter en frisk och vitaliserande simtur. Men känslor är egentligen omöjliga att beskriva. Efter detta nattliga besök gick jag mot mitt nya liv, återigen fylld av livets oförklarliga meningsfullhet.

 

Åren har gått sedan denna upplevelse men jag glömmer den aldrig, och jag har många gånger varit tacksam mot den som hjälpte mig, även om jag inte vet vem det är. (Dock vet jag att varelsen kändes som en man.) Erfarenheterna jag fick av denna kris och detta helande har fått mig att förstå en hel del om begreppen lycka och olycka, mening och meningslöshet; vad detta egentligen är. Men det är komplicerade saker att förstå, ändå egentligen så enkla. Det handlar om att vara i kontakt med vad jag brukar kalla ”livsessensen” eller ”livsenergin” . Men vad jag egentligen menar med detta skulle kräva en hel del utförliga förklaringar som jag av utrymmesskäl inte går in på här.

 

Sex och utanför kroppen upplevelser

 

Ja nu blev du väl nyfiken. Ordet sex i en rubrik verkar ju alltid lockande. Men här tänker jag inte gå in på detaljer. Jag vill bara berätta är att jag ett antal gånger har haft sex i mina utanför kroppen upplevelser. Och jag tror att detta egentligen inte är så särskilt ovanligt; det är bara det att man kanske inte talar om det så ofta.

 

Kan man ha sex utan sin kropp? Svaret är naturligtvis att jag visst haft en kropp i mina utanför kroppen upplevelser, fast det har förstås inte varit min fysiska kropp. (den ligger ju kvar i sängen). Den kropp jag haft när jag haft sex har verkat lika fast och solid som min fysiska kropp, och till och med väldigt känslig. Även de kvinnor jag mött har haft kroppar. Men vad jag kunnat konstatera är att de kvinnor jag mött oftast varit helt enastående perfekta och väckt stormar av passionerade känslor hos mig. De har även gjort allt jag önskat mig av dem. Men efter en stund har jag märkt att det funnits en sorts passivitet hos dem, en sorts likgiltighet, som om de saknat riktigt liv och egen vilja. Det är som om man skulle vilja skaka om dem och ropa: ”Hallåå! Är det någon där? Vakna! ”

 

Jag har även konstaterat att det är skillnad på sex i utanför kroppen upplevelser (de jag haft) och sex man drömmer om. I mitt fall har det i alla fall varit så att ”drömsex” oftast gett upphov till reaktioner i den fysiska kroppen (som ligger kvar i sängen) medan sex i utanför kroppen upplevelser på ett helt annat sätt varit sin egen upplevelse (lika verklig som om den varit fysisk) och inte givit några reaktioner i den fysiska kroppen. Varför det varit så överlåter jag åt läsaren att spekulera i.

 

Jag har även kunnat konstatera att jag i dessa upplevelser haft mycket starkare känslor än jag vanligtvis har i den fysiska verkligheten i min fysiska kropp. Det har varit som om all ”känslogalenskap” jag haft inom mig totalt släppts lös och ohämmat i lyckorus drivit mig att ”ta för mig”.

 

På ett sätt har därför dessa sexupplevelser varit himmelska (man är ju ohämmad och man möter sin drömkvinna), men på ett annat sätt har en väsentlig del saknats, nämligen personlighet och själ hos de kvinnor jag mött. Frågan som uppstår av allt detta är: Vad är det egentligen jag har mött? Har det varit verkliga kvinnor eller själslösa idealskapelser? Vem har i så fall skapat dem?