Presentation: Peter Lintz

Ni kan kalla mig Peter Lintz. Detta är en pseudonym eftersom jag, av flera anledningar, föredrar att vara anonym. Här nedan följer en presentation av mig. Att presentera sig innebär, i vanliga fall, att man berättar lite om sig själv, t ex vad man har gjort och vad man är intresserad av. Men eftersom det här är en esoterisk hemsida så har jag valt att också gå lite djupare. Nedanstående presentation innehåller därför inte bara information om vad jag gjort i mitt liv, utan också en hel del om vad som hänt, och händer, i mitt ”själsliv”

Barndomen
Jag föddes i november 1961 i Karlskrona i Blekinge. Min barndom förflöt väl som de flestas. Inga konstigheter där egentligen – utåt sett. Med min insida var det däremot annorlunda. Detta är något som jag har förstått såhär i efterhand. Jag hade svåra anpassningsproblem och upplevde världen och vad som försiggick i den, som väldigt otäck. Jag blev skrämd av många saker, vilket med tiden resulterade i en väldigt rädd liten kille som helst inte pratade med någon om sina problem.

En sak som skrämde mig var att människor kunde vara elaka. Mina första tolkningar av detta var att det nog inte var sant. Sådan kunde man ju inte vara och de måste nog förstå bättre. Det var nog någon sorts lek, och egentligen var de nog inte så elaka. Med tiden förstod jag att människor tydligen kunde vara lika elaka och grymma som de såg ut att vara, och det skrämde mig från vettet. Extra skrämd blev jag av krig ,och all grymhet som kunde vara relaterad till detta. I denna värld fanns ingen trygghet att hämta.

En annan sak som skrämde mig var sjukdomar. Man kunde bli sjuk, få allehanda otäckheter som det inte fanns någon bot för: vanställande sjukdomar, förlamningssjukdomar, cancer, parasiter osv. Listan var lång, och jag var väldigt rädd. Jag kunde inte titta på sjuka människor utan att få ångest. Samma sak gällde skadade eller vanställda människor. Jag mådde väldigt dåligt av att se sådant.

Med anledning av ovanstående blev jag, som barn, inte direkt någon tuffing. Snarare var jag skör och ensam, och upplevde inte att jag kunde få tillräcklig tröst eller stöd, varken av mina föräldrar eller någon annan vuxen. Människor visste ju ingenting, och de tycktes kunna vara tillfreds med det. Men okunskapen skrämde mig.

Bland jämnåriga fanns det ibland en sorts jargong, att man skulle vara tuff och hård. Detta kunde jag inte vara. Jag förstod t ex inte det här med att ”slå tillbaka” om någon slog mig. Jag hade stora svårigheter med att försvara mig, ofta till mina föräldrars förtret, som trodde det var något fel på mig, eftersom jag inte kunde vara som alla andra och ge igen, ge svar på tal osv. Men hur gjorde man det?  Jag förstod inte varför man skulle göra något sådant. Jag mådde istället illa av hela situationen och ville bara därifrån.

Ovanstående är bara några exempel på mina svårigheter att växa upp i denna värld. Det fanns förstås många fler, på livets alla områden. Men det fanns också många glädjeämnen. Dessa skall inte glömmas bort. Jag var en älskare av skönhet, och redan som barn älskade jag vackra kvinnor, så högt och intensivt att de blev som Gudinnor för mig. Eftersom de var så vackra på utsidan så måste de förstås också vara Gudomligt goda och kärleksfulla på insidan. Jag fick dock erfara att skönhet inte alltid representerade godhet, och det gjorde mig förvirrad. I denna värld kunde t o m den som utåt sett var ful, vara god på insidan. Jag förstod inte detta. Men jag har med tiden utvecklat en mera realistisk bild av människan, och tittar numera framför allt efter människors insida.

En annan stor glädjekälla för mig var naturen. Jag älskade att ströva omkring i oändliga skogar, leka, klättra, springa osv. Här var jag en riktig vilding, och min äventyrs- och upptäckarlusta var stor. Somrarna tillbringade vi i vår sommarstuga vid Blekingekusten, och vi hade tillgång till skogar, bad, båt osv. Här var jag lycklig.

Som barn var jag också vetgirig och älskade att få kunskap, speciellt vetgirig var jag inom naturvetenskapliga områden. Det som fascinerade mig allra mest var astronomi. Jag kunde sitta hela kvällarna med böcker om Universum, sedan gå ut och studera stjärnhimlen. Universum var så stort, så fantastiskt och obegripligt. Fast jag inget förstod så blev jag ändå lycklig av Universums stora mysterium.

Jag hade stor fantasi och älskade också serietidningar med superhjältar: Stålmannen, Tarzan, Fantomen osv. Jag kunde försvinna in i min värld av serietidningar långa stunder. Mina föräldrar blev ibland oroliga för att jag så djupt grävde mig in i fantasins värld. Likaså älskade jag science fiction och äventyrsfilmer. Allt som var äventyr älskade jag. Mina förebilder var muskulösa goda och hjältemodiga män. Jag fantiserade själv om att kunna få bli en sådan när jag blev vuxen.

Tidigt lärde jag mig också att älska musik. Mitt musikintresse har jag behållit genom åren, och det har varit en oerhörd tillgång för mig.

Som barn funderade jag tidigt på tillvarons gåtor, men ingen kunde ge mig tillfredsställande svar. Min far var spiritualist och av honom blev jag tidigt invaggad i tryggheten att livet var evigt, att vi överlevde ”döden” kom till en annan värld och sedan reinkarnerade igen.

Trots min fars visdom om livet, så drabbades jag som barn, i perioder av ångest. De svar jag fått var inte tillräckliga. Vad var livet? Vad var alltings mening? Varför levde man? Jag fick svåra ångestattacker av att ingenting veta, vilket tidvis resulterade i tvångstankar. Ingen vuxen tycktes förstå mig, och ingen kunde ge mig svar. Med detta fick jag leva.

Så skulle man då börja förskolan. Vad jag speciellt minns av detta var att jag tyckte det var mycket som var barsnligt och löjligt. Jag trivdes inte. Jag upptäckte också en sorts falskhet och oäkthet hos både vuxna och jämnåriga. Detta kunde jag inte med. Jag drog mig ofta undan, ville vara själv, blev aggressiv mot jämnåriga eller vuxna. Jag betraktades som ett problembarn.

De första grundskoleåren förflöt sedan utan egentliga problem. Jag var en tystlåten och snäll kille, om än lite busig ibland. I tredje klass blev det dock problem. Jag fick en lärarinna som jag inte tålde. Följden blev att jag blev stökig och aggressiv. Detta, ihop med min övriga slutenhet och tystlåtenhet, resulterade i att jag blev skickad till barnpsyk och genomgick en tvådagars undersökning, bara för att konstatera att det egentligen inte var något fel på mig. Det enda problemet var att jag var arg på en massa personer. Detta löste man med piller. Det var så man löste barns problem på den tiden. Kanske gör man så än idag.

När jag var nio år fick min far cancer. Han dog strax före jag skulle fylla tio. Detta spädde ytterligare på min ångest om sjukdomar och död. Här hade sjukdom och död krypit så nära inpå den kunde. De tårar jag aldrig grät som barn (pojkar skall ju inte gråta) har jag senare i livet gråtit många gånger under terapikurser och sessioner.

Ungdomen-Vuxenlivet
När jag blev tonåring började mina jämnåriga intressera sig för kvinnor och sex. Själv upplevde jag den sexualitet jag såg omkring mig som väldigt burdus. Jag kunde inte finna något nöje i den. Det skulle hyras porrfilmer och tittas i porrtidningar, men jag tände inte alls på sådant. Det var mig istället rent avskyvärt. Jag upplevde det som ytligt och själslöst och det fick mig bara att känna tomhet och äckel.

Följden av ovanstående kollision mellan mitt inre och den sexualitet jag såg, blev att jag trodde det var något genuint fel på mig, också i sexuell bemärkelse. Vad jag då inte förstod var att vanlig grov sexualitet inte passar för mig. Erfarenheter senare i mitt liv har lärt mig att det jag behöver är en mera själslig sexualitet, mera på djupet (eller höjderna), mera kärleksfull, mera i kontakt med andlighet och det jag upplever som skönhet. Det har varit en lång resa till denna förståelse, eftersom jag i min ungdom tog på mig all skuld och trodde det var mig själv det var fel på. Vad jag under resans gång också lärt mig är att den sexualitet jag som ung, via pornografin, kom i kontakt med, gav mig en felaktig bild. Den stämmer på en viss del av verkligheten, men inte hela (tack och lov). Det finns fler än jag som önskar leva i det närvarande, själsliga, den domän där man får djupare kontakt med varandra.

En annan sak jag inte kunde bli tillfreds med var det här med att ”vara ihop med” någon. Varje gång jag försökte bli ihop med en kvinna kände jag mig kvävd, som i ett fängelse. Jag hade heller ingen längtan att i framtiden bilda familj, få barn osv. (Inte heller nu, som vuxen,  har jag någon sådan längtan.) Naturligtvis trodde jag i min ungdom återigen att det var fel på mig. Senare i livet har jag dock förstått att det inte alls är något fel på mig. Mitt tillstånd finns förklarat som något alldeles naturligt på själens resa genom livet (liven).

Ovanstående gav mig dock, som ung, väldigt dåligt självförtroende och det har tagit många år att bygga upp det igen.

Det längsta förhållande jag haft med en kvinna varade tre år, och det tycker jag är bra för en sådan som jag. Alla andra har varat mellan en och fyra månader. Men det är inte jag som har hittat på det här att man skall para ihop sig två och två, för att sedan begränsa kärleken till resten av världen. Det passar inte mig, när det finns en hel värld att älska och vara tillsammans med. Rätt man på rätt plats, och den kärleksfulla friheten, eller vänskapen, är istället det som gör mig lycklig.

Jag idrottade hela min ungdomstid. Jag började med brottning när jag var 12 år, fortsatte tills jag var 20. Därefter tränade jag boxning, tills jag var ungefär 24. Sedan blev det jiu jitsu tills jag var 26. Därefter var det slut med kampsporterna. Under hela denna tid tränade jag också styrke– och konditionsträning, vilket jag fortsatt med sedan dess. Jag mår emotionellt bra av att vara i fysiskt bra form (det här med kampsporterna var väl en sorts fysisk revansch för att jag hade svårt att försvara mig som barn)

Sökande, arbete, intressen
Jag sökte väldigt mycket under min ungdomstid och min tidiga vuxna tid. Söker gör jag väl än idag men på ett helt annat plan. Jag har under resans gång hittat nyckel efter nyckel som öppnat dörr efter dörr till mitt inre, och gett mig större och större förståelse för mig själv. Detta har hela tiden utvecklat min självkänsla.

När jag var 19 år hittade jag Martinus kosmologi, vilken jag flitigt studerade under ca tio års tid. När jag var 24 år kom jag återigen i kontakt med med spiritualismen, som jag tappat bort vid 11 års åldern när min far dog. I spiritualismens regi gick jag under många års tid kurs efter kurs, träffade medium, healers, och många andra, som jag tyckte, intressanta personer. Jag läste också många olika böcker under denna tid, inhämtade kunskap både från västerländska och österländska läror. Under denna tid fick jag också för första gången kontakt med esoteriska böcker. Men då förstod jag inte mycket av esoteriken. Den tycktes alltför komplicerad.

Vid ca 30 års ålder kom jag i kontakt med en annan form av kurser. Det var terapeutiska kurser i självutveckling. På dessa kurser gick man djupt in i sig själv, för att lära sig förstå varför man blivit den man blivit, och hur man kunde bli den man egentligen är. Dessa olika kurser var en sorts vändpunkt i mitt liv. De hjälpte mig att finna vägen som leder åt rätt håll, dvs inåt mot den kärna av liv som existerar i mig. Resten av resan har bara varit ett förstärkande av den väg jag fann i samband med dessa kurser. Esoteriken kom jag återigen i kontakt med 2005, men då i form av en studiecirkel, vilket var vad jag behövde för att bättre kunna sätta mig in i den.

På 80 – talet jobbade jag som skogsarbetare. I slutet av 80 – talet hade jag ett antal år när jag var mycket utomlands. Jag var på kibbutz i Israel och nationalparker i USA, jobbade som volontär, samt reste omkring. På somrarna var jag hemma i Sverige och jobbade på en kursgård i spiritualisternas ägo. Dessa år var också ett sorts sökande för mig.

Efter mina utlandsresor flyttade jag till Västerås och fick jobb inom hemtjänsten (90 – talet). Detta jobbade jag med ca fyra år. Därefter flyttade jag till Örebro och fick jobb med förståndshandikappade och autistiska, vilket jag jobbade med i ca tre år. Efter två års studerande på komvux flyttade jag sedan till en annan kommun och utbildade mig inom ett nytt område (2000-talet)

För att skydda min anonymitet vill jag nu inte säga var jag bor eller exakt vad jag arbetar med. Jag kan dock avslöja så mycket som att mitt arbete handlar om människor, friskvård och utveckling. Numera kan man säga att mitt arbete är mitt intresse och jag tycker jag har funnit en livsväg som känns meningsfull för mig. Förutom mitt arbete så är jag också intresserad av skrivande. Jag tycker om att skriva prosa och poesi och har sysslat med det som hobby sedan slutet av 80 – talet. Jag är naturälskare och älskar bl a den svenska fjällvärlden. Jag tycker om att motionera. I övrigt är jag nog som de flesta, gillar att träffa glada vänner över en fika, se en god film, osv.

På flera områden är jag dock annorlunda. Ett av dem kan jag nämna här. Jag tycker sällan om att gå på disco eller liknande (det man kallar ”att gå ut”). Där vantrivs jag ofta så illa att jag lider. Jag ser hur människor förgiftar sig (droger), äter sopor (skräpmat), spelar falska rollspel (inlärda beteenden). Musiken är dessutom ofta så hög att man inte kan prata. Jag kan inte förstå det trevliga i en sådan miljö. De påstår att detta är fest. För mig är det inte fest utan dekadens och förstörelse. Jag mår inte bra av sådant. Fest är för mig hälsosam mat, kärleksfull kommunikation och sådant som läker själen.

Det som jag tror är unikt med mig är att jag har varit så långt nere i den dåliga självkänslans botten. Under senare delen av min tonårsperiod var det så illa att jag hade svårt med så enkla ärenden som att gå och handla, gå till banken, posten osv. Inte heller kunde jag tala med en kvinna utan att bli generad (speciellt inte om hon var vacker). Därför har jag under alla år (fram till idag 2009 och framåt) gjort det till min livsstil att försöka resa mig upp igen. Ju längre jag har hållit på, ju mer märker jag att jag har kvar. Men resan är positiv och intressant. Jag letar efter min egen identitet, som jag vet att endast jag själv kan finna. Andra kan kanske hjälpa mig på vägen men endast jag själv kan få kontakten.

Min livsresa har givit mig ovärderliga insikter. Jag vet nu att det aldrig var mig själv det var fel på, som jag trodde i min ungdom. Felet var istället att jag trodde mer på min omvärlds åsikter än på min egen inre sanning. Detta gjorde mig vilsen och missanpassad. Min resa tillbaka har lärt mig att jag ser på tillvaron på ett helt annat sätt än de flesta. Jag förstår också att jag oftast måste hålla tyst om det jag ser, vänta tills människor är mogna att öppna sig eller ta emot. Detta skapar förstås en känsla av ensamhet. Jag lever i en verklighet som de flesta inte ens tror på. Men tålamod är kärlekens dygd, och med den kommer också visdomen att dumhet har sin tid och visdom har sin.

Mina upplevelser
Redan som barn hade jag en massa ”konstiga” upplevelser som varken jag själv eller de vuxna förstod. Jag fick höra de vanliga svaren om att jag drömt eller hade så livlig fantasi att jag inte kunde skilja på fantasi och verklighet. Naturligtvis blev jag väldigt skrämd av detta, som av så mycket annat, och jag trodde jag var sjuk eller höll på att bli tokig. Jag blev rädd för mina upplevelser, vilket resulterade i att upplevelserna med åren avtog för att helt sluta i åtta till tio års åldern. Min rädsla gjorde att jag stängde mig.

I tjugo års åldern började emellertid mina upplevelser att återkomma och nu kunde jag bättre börja handskas med dem. Sedan dess har det varit mängder av upplevelser av många skiftande slag, och det skulle vara omöjligt för mig att beskriva ens en liten del av dem här. De allra flesta av mina upplevelser är fortfarande obegripliga. En del är t o m så svårbegripliga att jag inte kan beskriva dem med ord.

När jag nu har börjat studera esoteriken så känns den som en viktig hjälp för mig att ytterligare förstå mer av mina upplevelser, samt om vem jag egentligen är. För att kunna göra nytta, så måste jag ju veta vad jag skall göra, och då måste jag ju veta vem jag är, så att jag vet hur jag fungerar. Att kärleksfullt kunna tjäna livet och nästan är möjligen mitt mål, så långt jag hittills tror mig ha begripit.

De upplevelser jag i detta forum försöker formulera, är i möjligaste mån endast beskrivningar och ej tolkningar. De är beskrivna så gott jag kunnat. Jag har medvetet försökt undvika att tolka och bedöma vad jag upplevt. På så sätt vill jag hålla allt så öppet och objektivt som möjligt. Om läsaren så önskar, får läsaren själv, försöka bedöma och tolka upplevelserna, kanske också ur esoterisk synvinkel försöka förklara dem.