I en emotionalvärld

Nedanstående upplevelse hade jag en natt i slutet av jan 2012. Av upplevelsen att döma kan man dra slutsatsen att den utspelade sig i en värld av emotionalenergi. Hur riktig den slutsatsen är får läsaren själv avgöra.

Jag vaknade till medvetande mitt i en dröm, och kunde konstatera att jag alltså befann mig i ett så kallat drömtillstånd. Från och med nu var jag alltså vaken och fullt medveten i detta tillstånd. Det första jag lade märke till var att jag behövde skärpa till mina sinnen, dvs. att jag med en lugn och fokuserad koncentration behövde ge min medvetenhet energi för att upplevelsen skulle förbli skarp och klar. Släppte jag fokus, om så bara för ett ögonblick, så blev upplevelsen ”dimmig” och vag.

Jag märkte att jag gick på en grusväg på någon sorts landsbygd. Jag mötte ett antal människor som passerade på båda sidor om mig på vägen. Men jag hade inte tid att fokusera på dem. Därför passerade de bara i mitt medvetandes periferi. Jag höll fokus på någon sorts rödmålad träbyggnad som befann sig snett till höger framför mig. Jag gick där och övade fokus en stund för att liksom tona in mig och bli närvarande på denna plats. Om jag förlorade fokus så blev min upplevelse ”dimmig”. Fokuserade jag lite bättre så blev den skarp igen. Efter en stund av denna medvetenhetsövning kände jag att jag var klar med fokuserandet. Då hade antagligen mitt medvetande fått tillräckligt med energi för att mina sinnesintryck skulle förbli skarpa utan vidare inblandning av min medvetna vilja. Efter detta blev alltså upplevelsen ”självgående”. Jag kunde därefter koncentrera mig vidare på platsen, omgivningen och personerna där.

Nästa minne jag har är att jag befann mig på en stor grässlätt som fanns till höger om den lilla grusvägen där jag just gått fram. Framför mig på gräset satt en folkmassa på uppskattningsvis ett femtiotal personer. Jag undervisade och demonstrerade för dem om medvetandets överordnade nivå i förhållande till den materia som deras värld var byggd av. På slätten längre bort stod många boningshus. Själv hade jag åt demonstrationen skapat ett litet gråmålat trähus som jag nu stod framför.

Jag förklarade för folkmassan att detta bara är gjort av vad vi kallar emotionalmateria, och den är underordnad medvetandet, bara man har medvetandeförmåga att överordna sig den. Sedan demonstrerade jag för dem genom att gripa tag om en bräda i husväggen med en hand, rycka loss den och knyckla ihop den som papp i handen. Jag fortsatte så med flera brädor alltmedan publiken tittade och lyssnade intresserat.

Värt att notera om denna publik är att de lyssnade som hängivna studenter, med äkta intresse för att lära. Det var inte alls tal om någon personlighetsdyrkan eller hänförelse från deras sida trots att det jag åstadkom måste ha sett ut som mirakel ur deras perspektiv (jag drar slutsatsen att detta var en handplockad grupp och att det inte var första gången jag undervisade dem).

Jag fortsatte dra ut brädor ur husväggen. Men nu fortsatte jag demonstrationen genom att ta tag i brädorna med båda händerna, hämta ut dem ur husväggen, hålla dem framför mig när jag stod framför publiken, för att sedan dra isär dem som så man drar isär papper. En intressant aspekt i det hela, som jag speciellt minns så här efteråt, är att så fort jag dragit isär en bräda och slängt resterna åt sidorna, så upplöstes dessa brädrester. Jag förklarade på åtskilliga sätt om och om igen för publiken att det inte berodde på fysisk styrka. De kunde alla åstadkomma vad jag nu gjorde, bara de förstod hur denna materia skapades i relation till deras medvetenhetsnivåer, viljor och känslor. Att bli överlägsen materien handlade om att lära sig hur sinnet skapar omedvetet, för att ur det lära sig skapa medvetet. Det handlade om förståelse och medvetenhetskontroll.

En annan sak som jag speciellt minns är hur brädorna kändes under mina händer. Först när jag tog i dem så kändes de lika hårda som vanliga fysiska brädor, och omöjliga att dra loss eller knyckla ihop. Men eftersom mitt sinne var helt inriktat på att fullfölja min demonstration så drog jag helt enkelt loss dem med bara händerna, knycklade ihop dem eller drog isär dem. De kändes inte som papp på direkten, men de mjuknade helt enkelt efter något ögonblick eftersom min vilja riktades till materien i mina händer och armar som knycklade ihop och drog isär brädor. Medvetenhetsenergin i mina händer och armar blev på såsätt starkare än medvetenhetsenergin i brädorna. Därför kunde jag utföra detta.

Efter demonstrationen med brädorna höjdes svårighetsgraden några nivåer. Men nu var det samtidigt som om jag själv blev undervisad och testad av en medvetenhet som var överordnad mig. Jag hörde en stämma som meddelade mig ungefär följande; ”Jaha, nu har du stått där en stund med mjukt trä och känt dig självtillräcklig. Vad sägs om att höja svårighetsgraden lite. Hur klarar du en betongmur?”

När detta meddelats mig så dök det plötsligt upp en vit betongmur framför mig och publiken. Här intog min publik nu en mer betraktande roll. Nu stod spelet mellan mig och den lärare till mig som framkallat betongmuren. Nu var det jag som var elev, och folkmassan var publik till min undervisning.

Det första jag tänkte om betongmuren var att det är väl inte svårare än trä. Emotionalmateria som emotionalmateria. Men jag skulle strax bli varse att så var inte fallet,

Jag knackade först försiktigt på betongmuren för at se hur hård den var. Jo den var stenhård och det gjorde ont i handen. Jag slog hårdare och det gjorde ännu ondare i handen. Betongmuren tycktes lika solid som en fysisk betongmur.

Då hörde jag rösten från min lärare ”Du måste bestämma dig. Du måste rikta sinnet. Du låter dig luras av bilden av en betongmur.”

Då försökte jag rikta viljan och koncentrera sinnet på samma sätt som jag gjort med brädorna. Jag slog till mot muren med ajajaj. Det enda som hände var att jag fick ont i handen. Den svullnade och det kändes som om jag skadade mig ordentligt. Dock fick jag fortsatt undervisning av min lärare. Handen lyckades jag bota ganska snabbt med hans hjälp. Muren lyckades jag inte överkomma förrän efter ytterligare lite undervisning och ledning från honom. När jag väl förstått knepet så behövde jag inte slå speciellt hårt mot muren. Jag slog lätt hål i den och kunde sedan plocka sönder den i småbitar. Det handlade bara om att detta var en annan sorts emotionalmateria än den som brädor var gjord av. Trä hade jag behärskat och nu var jag på väg att lära mig behärska betong. Att behärska olika sorters emotionalmateria krävde olika sorters inriktning av medvetenheten.

Nu var min undervisning slut och min uppgift på platsen slut för denna gång. Jag minns i alla fall inte mer av den nattens händelser.

En plats med ritualer och en svartmagiker som ledare

Följande upplevelse hade jag en natt i början av sept. 2011. Det var en så kallad utanför kroppen upplevelse (UKU) Jag berättar här upplevelsen sådan jag minns den, vilket naturligtvis inte är hela upplevelsen, och kanske inte ens helt exakt så som den verkligen utspelade sig. Men att minnas och återge händelsers förlopp och ordning i exakt form, är en svårighet man har att handskas med när man försöker återge en sådan här upplevelse. Därför får ni hålla tillgodo med upplevelsen sådan den återges här, men också förstå att det inte är hela sanningen.

Det var natt och att jag befann mig på en plats i närheten av en liten by. Byn var ganska primitivt byggd, ungefär som en naturfolksby i ett naturområde. Exakt hur många som bodde, eller vistades, där är svårt att säga, men jag tror det kunde röra sig om några hundra. Jag visste också, i samma ögonblick som jag kom dit, att jag var där på något sorts uppdrag.

Jag befann mig gående på en stig. Till höger om mig fanns en liten sjö och till vänster om mig en sluttning. Stigen jag befann mig på löpte mellan sjön och sluttningen. Långt framför mig, vid sjöns bortre ände, såg jag en stor brinnande eld. Människor dansade runt elden; de sysslade med några sorts ritualer. Jag kände direkt att detta inte var bra. Jag förstod att det var p g av dessa ritualer, och de tillstånd som följde, som jag var där.

När jag gick där såg jag att en person hade börjat gå mig till mötes på stigen. Jag kunde först inte se vem det var, men trots det långa avståndet kunde jag inom mig känna att det var något otäckt med denna person. En varningsklocka ringde inom mig. När personen kom närmre såg jag att det var en kvinna. Men det var något som inte stämde med henne. Hon gick som i trance och tycktes omedveten om sin omgivning. Hennes käkar rörde sig up och ner i en sorts upprepande spastisk rörelse. Hon stirrade intensivt med tom blick framför sig och hennes steg var automatiska. Jag förstod att det skulle vara farligt för mig att möta henne. Det kändes som om hon skulle kunna överföra sitt tillstånd till mig om jag inte aktade mig.

När kvinnan kom närmare vek jag undan åt vänster och försökte göra mig osynlig. Jag slöt liksom min energi inom mig. Hon passerade på stigen till höger om mig utan att lägga märke till mig. I denna dimension var det tydligen en naturlag att man kunde göra sig mer eller mindre synlig eller osynlig genom att reglera sin energinivå. Detta var tydligen en förmåga jag hade uppövat till viss grad. Det fungerade på henne utan problem eftersom hon var så innesluten i sig själv, men det skulle t.ex. kräva mer energikontroll av mig för att kunna dölja mig för någon som var mer vaken. Ännu svårare skulle det vara med någon som koncentrerade sig på mig.

Jag förnam nu inom mig vad som hade hänt med kvinnan. Information om henne och ritualerna där framme kom till mig genom ett sorts inkännande av platsen och omgivningarna. Genom den rituella dansen hade hon manat fram en stark sexuell extas inom sig, som helt hade tagit besinningen över henne. Hon hade utfört ritualerna tills hon hamnat i sexuell trance och inte kunde ta emot mer energi. Då hade hon börjat gå bortåt för att låta stegen föra henne dit de ville, och sedan lägga sig någonstans för att låta extasen fullföljas tills den ebbade ut av sig själv.

Allt detta med extaser och sexuella energier kunde kanske låta bra. Men här hade det övergått i missbruk som helt tog över folks sinnen och gjorde dem vansinniga. Detta manipulerande med energier hade helt gått överstyr och var att jämföra med drogmissbruk - och var definitivt lika skadligt. 

Jag fortsatte att gå mot elden. Men sedan stannade jag upp. Energierna där framme var för starka för mig. De kändes alltför obehagliga och jag visste att jag inte skulle gå närmare. När jag stod där på avstånd så började fler och fler människor lämna ritualplatsen för att ge sig iväg och ta hand om de drogberusade tillstånd de byggt upp. Jag såg några par, man och kvinna, försvinna iväg för att fortsätta med rituell sex för sig själva lite längre bort. Jag gick nu åt vänster snett tillbaka uppför sluttningen, som var tätt bevuxen med en sorts midjehöga växter med halvmeterstora blad. En man och en kvinna, som hade lösgjort sig från ritualplatsen var nu på väg uppför sluttningen mot mig. De hade inte upptäckt mig, men jag ville inte heller att de skulle göra det. Jag kände att de skulle vara farliga och fientligt inställda mot en inkräktare som jag. De ville vara ifred med den sexuella energi de byggt upp. Varje störning av den energi de byggt upp skulle betraktas som ett hot och besvaras med attack. Denna fientliga princip var en av orsakerna till det destruktiva med denna plats. Men fientlighet var också en logisk följd av de intelligensförstörande ritualer de höll på med. Eftersom paret råkade komma rakt mot mig var jag tvungen att snabbare förflytta mig bortåt för att undgå upptäckt

Jag visste också att det fanns en ledare för denna plats. Ledaren var en person som använde folket han samlade runt sig för sina egna syften. Han utnyttjade deras energier och de tillstånd han bl.a. via ritualerna lyckades bygga upp inom dem. Han använde dem som tjänare. Redskapen han använde var manipulation, samt en överlägsen förmåga att styra över sina egna och deras energier. Detta var en person som helt medvetet hade skapat denna plats. Han visste precis vad han gjorde och varför. Därför var han också mäktigast här. Man skulle kunna likna honom vid en svartmagiker.

Nästa minne jag har är därför att jag stod utanför ett rum där denna person befann sig. Som ovan nämnts så upplevde jag denna person som en man. Jag visste också att jag hade varit där många gånger förut, bemött honom och försökt bekämpa honom med healing och ljus, hittills dock utan särskilt bra resultat. Men nu var det dags igen.

När jag stod där så upplevde jag mig vara enormt kraftfull och auktoritär. Det var som om jag verkligen lagt manken till och samlat all min kraft för att använda vid detta tillfälle. Jag mindes också hur jag kommit hit. Efter att ha förflyttat mig uppför slänten, bort från paret med den frammanade sexuella energin, så hade jag letat upp ledaren för platsen. När jag funnit honom hade han tagit sin tillflykt till denna plats, och jag hade följt efter honom hit. Här hade han, med hjälp av sin kunskap om energier, byggt sig ett skyddat rum i vilket jag inte kunde nå honom, åtminstone inte direkt.

Jag stod alltså där utanför hans rum. Bakom mig befann sig ett antal av de personer han hade i sin makt. Men just nu var de inte hypnotiserade eller manipulerade av honom. Därför hade jag dem nu på min sida. De ville bli befriade från honom och ville vara mitt stöd i det jag nu skulle göra.

Jag stod en bit ifrån öppningen till ledarens rum. Jag kunde nämligen inte gå för nära eftersom de energier han där byggt upp var för starka för mig. Jag tittade bort mot ingången till rummet. Det vilade i ett mörker som stod i skarp kontrast till ljuset utanför. Jag visste att gränsen mellan mörkret och ljuset var gränsen där hans krafter blev starkare än mina.

Jag talade till honom och min röst färdades som en riktad energiström bort mot rummets öppning, där det slog emot mörkret och trängde in i det. Att använda rösten på detta sätt var en förmåga jag hade på denna plats. Resultatet av denna förmåga var dels att rösten blev väldigt stark så att ljudet inte förminskades med avståndet, dels att själva ljudet riktades mot målet för kommunikationen, så att det med större kraft träffade sitt mål och mindre kraft gick till spillo till omkringliggande områden (dvs. inte som ringar på vattnet, utan snarare som en riktad energivåg).

När min röstenergi träffade mörkret så kände jag av detta i mitt inre. Mörkret var inte bara en energi ledaren byggt upp runt sig själv utan också en del av honom själv, precis som energin i min röst var en del av mig. Följden av detta blev alltså att en del av mig träffade en del av honom. När detta skedde kändes det obehagligt i mig, men jag visste också att jag var tvungen att fortsätta för den goda sakens skull, och för befrielsens skull. Jag minns inte så många av de ord jag sade. Allt jag minns är att jag först ropade på honom och att vi hade ett litet samtal. Därefter sade jag:” Det enda som kommer att få dig att sluta med det här är ditt eget jävla lidande”. Ja jag svor faktiskt, men inte för att jag var arg, utan för att tala med honom på det språk han bäst förstod. 

Jag fick inte ledaren att komma ut eller ge upp denna gången heller, och det hade jag inte förväntat mig heller. Jag märkte att jag for lite illa av den kamp jag utkämpade. Den kropp som bar mitt medvetande gjorde ont och mina händer krampade. Jag hade svårt att räta ut fingrarna. Jag förstod att jag inte kunde fortsätta så här mycket längre. Jag tog därför till nästa nivå. Jag varnade först ledaren och sade att jag nu skulle höja nivån och börja med ljusbestrålning. Jag visste att det skulle innebära lidande för honom, men jag hade också insikten att det inte fanns något annat sätt att ta till här och nu, inte om befrielsearbetet skulle fortsätta.

Jag höjde därför mina krampande fingrar mot väggen till hans rum, kallade på ljuset inom mig och uttalade med kraftfull stämma ordet LJUS!  Jag kände hur ett kraftigt ljus strömmade genom mig och strålade rakt in genom väggen till ledarens rum. Jag kände också hur obehagligt det var för ledaren, men jag hade ingen möjlighet att låta bli. Visst led jag med honom men det fanns inget annat sätt än att fortsätta befrielsearbetet.

Jag minns att jag inte lyckades förändra ledaren eller få honom att ge upp denna gången heller, men jag visste också att det inte fanns någon möjlighet för mig att ge upp. Att befria platsen var mitt uppdrag och kärleken var tvungen att segra, även om kärleken skulle behöva göra ont på vägen. Men fast det fanns smärta i en sådan kärlek, så var det inte kärleken i sig som orsakade smärtan, utan frånvaron av kärleken i det mörker man skapat. Jag visste alltså detta, och att kärleken skulle bli till lycka när den till slut segrat. Jag vaknade ur min säng med detta minne och dessa tankar.

Syn och upplevelse av en galax

Den syn jag nu skall berätta om hade jag för ett antal år sedan. Jag minns inte exakt hur många år, men jag skulle tro det var någon gång under 2008 eller 2009. Det exakta datumet spelar dock mindre roll. Anledningen till att jag inte berättat om denna upplevelse förr är att jag betraktade den som icke trovärdig, och därför tills nu har förkastat den. Det verkade alltför förmätet för mig att tro att det skulle ligga någon sanning i en upplevelse av sådan art, och att jag skulle kunna ta emot och förstå den. Dock har upplevelsen under årens lopp gjort sig påmind gång på gång och jag blir inte av med den. Den trycker på inifrån och tycks kräva att bli nedskriven. Det verkar som om jag inte får frid förrän jag berättar om den. Därför kan jag nu inte göra annat än att skriva ner den.

Jag låg i min säng och skulle sova. Då fick jag se en syn av en galax. Jag såg den från en utgångspunkt utanför själva galaxen, som om jag befann mig på en plats i rymden en bit därifrån, där jag kunde skåda in mot galaxen och uppleva den med en sorts förståelse för dess funktion och liv (Skall man tala om betraktelseavstånd från galaxen så är det svårbestämt, speciellt eftersom upplevelsen var av psykisk natur, och avstånd inte gäller på samma sätt för en sådan upplevelse).

Utifrån den betraktelsepunkt jag hade när jag skådade in mot galaxen så var mitt medvetande av ett högre slag än mitt vanliga jag. Jag såg och tog in information om galaxen och dess liv på ett, till synes, naturligt sätt, som om detta sätt att ta in information var någonting helt vanligt för mig, något jag brukade göra utan att ens reflektera över att jag gjorde det.

Ur denna betraktelsepunkt kunde jag se att galaxen hade en sorts energistråk eller energiarmar, på vilka planeter och solar var fästade. Dessa energiarmar rörde sig på bestämda sätt för att reglera energibalansen till de olika solsystemen och planeterna. Energin fördelades från galaxens centrum ut till armarna, som med olika rörelser, ofta upp och ned, eller i olika krökta vinklar, i förhållande till galaxens roterande rörelse i sidled, fördelade energin vidare till solar och planeter. Dessa rörelser utfördes av det medvetna jag som var själva galaxen. Galaxen själv, med dess otaliga solar och planeter, var detta jags kropp. Centrum för detta jags medvetande upplevde jag lokaliserat till galaxens centrum. De armliknande energistråken upplevde jag som jagets redskap för att kunna utföra sin uppgift. Uppgiften bestod i att skapa balans för solar, planeter och system, styra, övervaka och reglera liv och utveckling i den galaxkropp jaget blivit sig tilldelad.

Jag kunde uppleva att galaxjaget hade överblick och kunskap om liv och utveckling i de olika sol- och planetsystem den övervakade och reglerade. Här handlade det om en medvetenhet av ett mycket högre slag än vi människor sannolikt kan förstå. Men inte bara det utan också om ett helt annat sätt att leva och uppleva livet på. Livet för galaxjaget upplevdes ur ett perspektiv som för oss människor skulle te sig ofattbart. Här tar faktiskt mina ord slut och jag kan inte förklara mer (jag kan faktiskt inte ens förstå själv). Jag kunde dock se att galaxjaget hade förmåga att både överblicka sin egen helhet, samt träda in i olika detaljer av planetsystemens liv, uppleva och reglera dem.

Jag kunde se att galaxjaget tog emot energi från en ännu högre källa, vilken strålade ner som en sol över galaxjaget, från en utgångspunkt som för oss människor var osynlig, om vi skulle betrakta rymden. Denna högre källa bestod av ett jag av ännu högre slag än galaxjaget. Ur detta jag hämtade galaxjaget sin huvudsakliga livsenergi. Detta högre jag var också galaxjagets övervakare och dess ”Gud”.

Galaxjagets uppgift bestod i att i sin galaxkropp uppnå de givna nivåer av balans för dess utvecklingssystem, solar och planeter, som eftersträvades. När denna balans och de givna utvecklingsnivåerna en gång i framtiden skulle uppnås, så skulle galaxens uppgift vara fullbordad. Den skulle då upphöra att existera, så att säga upplösas för att återgå till källan (vad detta i praktiken skulle innebära övergick naturligtvis mitt förstånd). Källan representerades i detta fall av det ännu högre jaget (övervakaren, guden)

Vad mer kan tilläggas om denna upplevelse? Jo att jag ber er läsare ta den med en nypa salt. Hur sann den är kan vi inte veta förrän vi själva når högre nivåer av medvetenhet. Vid det laget lär väl denna text sedan länge vara bortvittrad av tidens tand.

P L