En underbar stad

Följande upplevelse hade jag hösten 2009 på natten efter att jag varit på ett föredrag. För anonymitetens skull nämner jag inte föredragshållarens namn. Jag minns ej heller exakt vad föredraget handlade om, bara att det hade ett djup med andlig dignitet som man sällan upplever hos föredragshållare i allmänhet.

Jag vaknade mitt i natten och kände en speciell energi. Jag låg i sängen och blundade och var fullständigt närvarande i min fysiska kropp. (dvs. detta var ingen utanför kroppen upplevelse; det var en syn som jag hade när jag var kvar i min fysiska kropp). Jag såg in i en stad av oerhörd skönhet. Det var som en film som spelades upp för mitt inre öga, där min syn färdades genom denna stads gator och torg. Jag upplevde att det fanns människor omkring mig. Jag såg också att själva materian på denna plats var självlysande. Den utstrålade alltså sitt eget ljus.

Materians ljus glittrade i många olika nyanser och styrka (olika intensitet). Det var som om själva materian ägde medvetenhet och var levande. Husen, gatorna, ja allt som existerade var byggt av denna lysande levande materieform, som alltså tycktes ha en egen medvetenhet. Om jag skall försöka beskriva materians ljus, så var det som om det fanns glittrande stjärnor i materian. Dessa ljuskällor lyste starkare ibland och svagare ibland. Materian svarade också mot betraktarens medvetenhet och ändrade sin lyskraft och sitt svar därefter.

När jag såg denna syn var det också som om jag delvis också var på denna plats, trots att jag samtidigt låg kvar i sängen i min fysiska kropp. Jag kunde känna platsens energi fylla mig. Det mest slående med denna energi var den oerhörda livslycka den utstrålade. Det var som om allt på denna plats var lyckligt. Människorna här ägde en medvetenhet flera nivåer över oss vanliga människor. De visste mer om Universums hemligheter och därför var de lyckliga.

Det var emellertid inte så att det var någon barnslig simpel lycka människorna här hade. Nej jag kunde klart känna auktoriteten och kunskapen som hela platsen utstrålade. Människorna i denna stad hade stora ansvarsuppgifter, uppgifter de tagit på sig av kärlek till skapelsen, och för sin egen utvecklings skull. Detta var ingen lek för dem utan fullaste allvar. Ändå fanns det en enorm lycka och glädje, som varje besökare av denna plats fick känna av.

Jag somnade strax, och vet inte vad jag upplevde mer, eller om jag rent av i sömnen i astralform (emotionalform? eller kanske rentav mentalform?) förflyttade mig till platsen utan att veta. Men dagen efter vaknade jag upp, fylld av någon sorts inre ljus, och av denna speciella lyckokänsla. Den satt i flera dagar men ebbade så småningom ut.

Dröm eller upplevelse av mentalt hjälparbete

Följande dröm hade jag 2010 natten mellan lör 27 mars och sön 28 mars efter en träff i vår esoterikgrupp. Själva drömmen skulle jag vilja kalla ”mer än en dröm”. Snarare var det som om jag verkligen var på plats. Jag var helt medveten om allt jag gjorde och hur jag skulle göra det. Jag var ”i drömmen” också medveten om att jag varit på denna plats många gånger förut och utfört ett liknande arbete. Arbetet jag utförde var ett sorts hjälparbete för själar som hamnat vilse i upprepande medvetenhetsmönster. Kanske skulle man också kunna beskriva det som att de förlorat en stor del av sin medvetenhet och liksom ”hakat upp sig” i ett omedvetet tillstånd.

Denna ”dröm” eller upplevelse började med att jag befann mig i på en plats med många stora rum. Kanske var jag i ett hus eller i ett större byggnadskomplex av något slag. Jag såg och upplevde platsen från insidan, så jag vet inte hur stor den var.  Jag var här och utförde det ovan beskrivna hjälparbetet. Med mig hade jag en grupp personer som var mina elever. De gick lite bakom mig och de var här för att lära, genom att studera hur jag utförde mitt arbete. De var också här för att, i mån av möjlighet, också hjälpa mig i mitt arbete. Jag hade också ett ansvar i att beskydda dem om de skulle ”smittas” av dem vi försökte hjälpa, liksom de skulle försöka hjälpa mig om jag råkade ”smittas”.

Vad menar jag då med smitta. Jo det var nämligen så, att de personligheter jag tagit på mig uppdraget att försöka hjälpa, bar med sig en klart kännbar aura av sitt ”sjukliga” tillstånd. Denna aura kändes tydligt när man kom nära personen, och speciellt om man också försökte kommunicera med personen. Om man då inte var tillräckligt fokuserad i sig själv, inte hade tillräcklig kontakt med sig egen kraftkälla (sin egen energi) så kunde man dras med in i den sjuka personens tillstånd. så istället för att hjälpa blev man då smittad av tillståndet, vilket i värsta fall kunde sluta i katastrof. Man kunde bli lika ”sjuk”, fastna i tillståndet och själv behöva bli hjälpt.

Det var alltså både ett ansvarsfullt och lite farligt uppdrag jag tagit på mig. Nu stod vi där, jag och min lilla grupp elever. De första vi kom i kontakt med var tre st. ”sjuka” barn som kom in mot oss i rummet där vi stod. Jag bad mina lärlingar (elever) hålla sig i bakgrunden, och stödja mig endast om det behövdes, men studera mig noga. Jag minns nu inte detaljerna i hur mötet med dessa barn gick till. Men jag minns att, när barnen närmade sig, så kände jag tydligt auran runt dem som en kraftig förändring i rummet, och i mitt medvetande. Auran (eller energin) runt dem smög sig in i mitt medvetande och försökte ta över. Här visste jag att jag behövde vara stark och fokuserad i mig själv för att inte förlora kontrollen. Förlorad kontroll skulle innebära att jag gled in i deras tillstånd, vilket skulle göra mer skada (mest skada för mig själv) än nytta.

Nu uppenbarade sig emellertid ett svårare skadat barn. Detta barn var uppskattningsvis i åtta till tioårsåldern, men jag kunde inte avgöra om det var en flicka eller pojke. Barnet gick som i trance och närmade sig hastigt. Dess blick var ”död” och oseende. Käkarna rörde sig hela tiden upp och ner, upp och ner, och upprepade vissa, till synes, meningslösa fraser om och om igen. När det kom närmare så kunde jag känna dess aura som en tät obehaglig energi full av ångest. Återigen försökte barnets tillstånd ta över min medvetenhet, och återigen måste jag uppbjuda alla mina krafter och fokusera rätt, om jag skulle kunna rädda detta barn.

Och här slutar mitt minne av denna ”dröm” eller upplevelse. Om jag lyckades hjälpa detta sista barn minns jag inte, men någonting (kanske ett omedvetet minne) säger mig att jag lyckades också här. Alternativet till misslyckande skulle ha varit att fly (i tid) innan barnets sjuka medvetenhet tog över mitt sinne, men det gjorde jag aldrig. Däremot minns jag att jag många gånger förut, i tidigare insatser av hjälparbete, varit tvungen att fly (och ibland bli bortburen därifrån) för att återigen, utanför den påverkade platsen, och de sjuka personernas medvetande, kunna återhämta mig själv och min kraft.

UKU - En sol och en himmel

Den här upplevelsen hade jag natten mellan mån 26/7 och tis 27/7, 2010. Vid tidpunkten för upplevelsen befann jag mig på ett andligt center i Danmark, och hade varit där i tio dagar.

På natten blev jag tagen ut ur min kropp. Det var som om en kraft utanför mig drog mig ut ur kroppen. Jag kände tydligt kontakten med en högre medvetenhet, som kommunicerade direkt till mig utan ord.

Jag kom till en plats någonstans och blev visad ett snabbt växlande bildspel i många olika färger. Bilderna flimrade så snabbt förbi att jag inte hann betrakta någon bild närmare innan det var dags för nästa bild. Jag hade också en upplevelse att jag samtidigt snurrade runt som i en karusell. Hastigheten var väldigt hög, och jag blev lite illamående av detta. Jag kommunicerade då till den högre medvetenheten att nu fick han/hon nog ta det lite lugnt med mig. Det här var för kraftigt och jag kunde bli överbelastad. Samtidigt som jag kommunicerade detta så kände jag också att jag tydligt gjorde motstånd mot upplevelsen. Jag ville inte helt ta in dessa kraftfulla energier, eftersom jag förstod att de skulle överbelasta mig.

Mitt motstånd blev till slut så stort att jag kom tillbaka till min fysiska kropp och vaknade upp i min säng. Strax gled jag dock, rent fysiskt, ner i dvala igen, för att återigen, på ett annat plan, bli mer medveten och lämna kroppen. Bildspelet och kommunikationen återupprepades nu. Men eftersom jag återigen inte klarade bildspelet och snurrandet, så satte man mig i en annan situation. Jag blev satt i en sorts gunga.

Jag satte fart på gungan och hjälpte till med kroppen, så som man brukar göra när man gungar. Detta innabar att vid varje bakåtgungning så lutade jag mig bakåt, och vid varje framåtgungning så lutade jag mig framåt. När jag gungat ett antal gånger så frigjorde sig en himmel ovanför min hjässa. Detta innebar, rent praktiskt, att vid bakåtgungningen, när jag lutade mig bakåt, så såg jag in i en himmel som uppstod bakom mig. I relation till min kropp innebar det alltså att himlen förflyttade sig från en plats ovanför min hjässa till en plats framför min panna (hjässchakrat till pannchakrat). Vid varje bakåtgungning såg jag in i denna himmel allt längre tid. Det rörde sig dock endast om sekunder. I himlen fanns en skarp lysande sol som bestrålade mig, lyste rakt in i min panna, och det var som om ljuset genomträngde och påverkade hela mig. Ljuset var så oerhört starkt att jag kände att också detta skulle överbelasta mig. Jag tålde bara se ett fåtal sekunder åt gången in i ljuset. Det kändes som om jag skulle upphöra att existera om jag fick för mycket av detta ljus. Jag gjorde därför återigen motstånd mot upplevelsen, och meddelade till den högre medvetenheten, att nu fick det nog räcka.

Jag kom då återigen tillbaka till min fysiska kropp och vaknade i min säng. Upplevelsen var slut och jag somnade. På morgonen kände jag mig sliten och lite illamående. Jag hade också lite huvudvärk. Detta satt i hela dagen. Frampå eftermiddagen skulle jag göra en sak som krävde lite mer av min energ. Men så fort jag satte igång med detta så blev jag väldigt dålig. Jag fick ett sorts migränanfall; illamående, yrsel, huvudvärk och kräkningar. Jag var helt utslagen i ca tre timmar. Därefter kunde jag åtminstone resa mig och äta en liten bit mat. Men tillståndet satt i hela resten av dagen. Jag lade mig därför tidigt, för att låta vilan läka min kropp.

Dagen efter detta vaknade jag helt återhämtad. Jag märkte nu att jag var gladare och öppnare än jag varit på länge. Jag mådde bättre och hade lättare i alla sociala sammanhang. Detta ”ljusare” tillstånd var sedan ganska bestående. Det fanns kvar i mig så länge jag befann mig på det andliga centret, och en liten tid efter att jag återvänt till det vanliga samhället. 

De närmaste veckorna efter min hemkomst kände jag dock hur samhällets disharmoniska energier sakta och metodiskt smög sig på. Jag förmådde inte hålla dem ifrån mig. Mitt känslomässigt högre tillstånd ersattes av ett lägre (men antagligen ändå mycket högre än det samhälleliga genomsnittet). Trots detta tycktes min upplevelse ha lämnat ett bestående avtryck. Jag kunde inte glömma solen och det fantastiska ljuset, och jag tror inte heller att jag kommer att glömma (förutsatt att jag får behålla mitt normala minne förstås). Dessutom märkte jag att jag hade fått nya insikter. Jag tyckte mig ha lättare att förstå saker. Detta kan jag bara tolka som att min medvetenhet hade ökat (om jag nu skall tolka något).

P L