UKU-Krigsskådeplats

Denna upplevelse hade jag troligtvis någon gång i början av 2008. Jag vaknade av att jag befann mig utanför min fysiska kropp. Jag svävade omkring i något sorts intet och kunde inte styra vart jag var på väg. Då mindes jag vad en person sagt till mig för inte så länge sedan, när jag varit i min fysiska kropp. Jag skulle sträcka ut händerna och se om någon ville leda mig, föra mig någonstans eller visa mig något.

Jag sträckte alltså ut mina händer och välkomnade någon sorts guidning. Genast var det någon som tog tag i mina händer. Vi påbörjade en liten resa. I det yttre såg det för mig ut som om vi företog en resa över fysiska avstånd. Men jag fick ändå intrycket – kanske på ett intuitivt sätt -  att det mera var en resa över tillstånd, ett sorts ändrande av frekvenser, för att resa dit vi skulle. Under hela resans gång kunde jag inte se vem det var som höll i mina händer. Figuren var bortvänd från mig. Det var som om han/hon inte ville visa sig. Jag var hela tiden nyfiken och ville se vem det var, men det tycktes omöjligt att få kontakt. När figuren till slut släppte ner mig någonstans, famlade jag desperat efter honom/henne. Jag ville så gärna få kontakt, men figuren avlägsnade sig och försvann.

Så var det alltså med den kontakten., tänkte jag. Märkligt att dessa ledsagare skall vara så nödbjudna. Nåväl. Var hade jag då blivit nedsläppt. Jag stod vid ett grått barackliknande hus. Stämningen var tung och tät. Det var som om sorg, vånda och ångest var en del av själva luften. Jag befann mig på en sorts baksida av baracken, vid en ingång. En bit ifrån ingången fanns ett staken, och där bortom något som såg ut som en slätt. Framför huset fanns en grusväg och flera olika byggnader. Människor gick omkring där. De tycktes släpa sig fram, utmattade och trötta, som om de kommit hit från någon plats där omständigheterna varit hårda.

Jag gick in genom ingången till baracken. Det fanns ingen dörr utan ingången var öppen. Där inne var det mörkt och dystert. Inredningen var i det närmaste intetsägande, som det brukar vara på militärlogement. Det fanns sängar där utmattade människor låg och vilade eller sov. Jag såg handfat, och antagligen fanns det också toaletter. Här fanns bara det mest nödvändiga, ingenting extra för att skapa trivsel. En del människor gick omkring, sysslade med enkla göromål som att t ex tvätta sig, eller rota i sin packning. Jag såg bara män, inga kvinnor.

Jag kom att närma mig en man som låg i en säng. Vi började samtala och jag minns inte i detalj vad samtalet handlade om. Jag frågade honom bl.a. hur han mådde och vad detta var för plats. Det syntes på honom att han inte mådde bra. Men han ville helst förneka det. Han verkade plikttrogen och fick mig att förstå att så fort han var frisk igen så skulle han återvända till kriget, göra sin plikt.

Jaha, detta var tydligen en sorts plats där man vilade ut efter krigets strapatser, en sorts plats för återhämtning. Jag fick reda på att hit kom man när man av någon anledning blivit skadad eller utmattad efter att ha varit med i kriget.

Vårt samtal gled in på krigets vara eller inte vara. Jag försökte moralisera över krig och tala om min åsikt, att krig inte var bra. Detta gick inte alls hem hos mannen och han började vilt försvara krigets nytta. Krig var bra. Man försvarade sitt land eller det man stod för.

Jag förstod att det inte var någon ide att diskutera vidare med mannen så jag avlägsnade mig strax. Jag gick vidare genom hela baracken och kom till slut ut genom en utgång på dess andra sida.

Nu befann jag mig på en sorts öppen plats mellan flera hus. Som jag tidigare sett så släpade sig folk fram mellan husen och stämningen var tung. Det var som om själva luften var fylld av en ångest och tyngd så tät att den rent fysiskt var jobbig att känna.

Människor såg ut att vara på väg någonstans, antingen härifrån med transporter åt det ena hållet, från kriget, eller åt det andra hållet, mot kriget. Eller utmattade på väg till vila eller återhämtning. Jag ville inte vara kvar här. Jag mådde illa av hela platsen. I något som kom att likna desperation bestämde jag mig för att försöka komma härifrån. Jag måste med en buss eller något.

Och här någonstans vet jag att jag förlorade min medvetenhet och gled in i något som kan liknas vid ett drömtillstånd. I detta omedvetna drömtillstånd styrdes jag nu helt av mina känslor. Jag ville bort. Jag minns att jag sprang omkring och frågade folk efter en buss till ”min hemstad” (Dvs staden där mitt fysiska jag bor. Vill inte nämna stadens namn p.g.a. min anonymitet). Jag sprang, lite smått hysterisk, till än den ena och än den andra, men ingen tycktes kunna ge mig ett begripligt svar. 

Här gled jag nu så mycket in i drömmen att jag inte minns mer, bara att känslan var tung och ångestfylld. När jag slutligen vaknade i min säng fanns den tunga känslan kvar i mig. Den satt kvar en bra stund innan den ebbade ut och försvann. 

Någonting vid öronsnibben

1991 bodde och arbetade jag på en kursgård i Bergslagen. Under sommarhalvåret detta år bodde jag i ett rum som låg lite enskilt, i en byggnad avskild från kursgårdens huvudbyggnad. Under den tid jag bodde i detta rum hade jag en mängd så kallade övernaturliga upplevelser. Det måste ha varit något speciellt med just detta rum. Aldrig i något rum någonstans, eller i någon lägenhet, har jag under så kort tid haft så många sådana upplevelser

De flesta av mina upplevelser var av det ”vanliga” slaget. Man ser saker, hör röster, upplever att någon tar på en, osv. Eftersom sådana upplevelser tycks tillhöra de allra vanligaste, som folk har, när det gäller ”övernaturliga” upplevelser, så skall jag inte berätta också om mina. Det tillför inget nytt.

Vad jag skall berätta om är en alldeles speciell händelse. Flera gånger under tiden i detta rum hade jag upplevt ett antal UFO-liknande besök. En gång hade jag, i halvsömnens halvdvala, sett ett skarpt flackande ljus lysa in genom fönstret mitt i natten, i en vinkel som uppifrån himlen (tilläggas skall naturligtvis att inga sådana ljus fanns där ute på landsbygden).
Flera gånger hade jag upplevt osynliga figurer i rummet. De tycktes manipulera med något, i eller runt min kropp. Dessa gånger hade jag varit lite rädd, men inte mycket, eftersom figurerna tycktes vänliga, och deras ”behandling” tycktes behaglig. Deras beröringar kändes lätta och varsamma.

Många gånger hade jag också, speciellt nattetid, hört olika pip-eller ljudsignaler. Ibland var det också som om det spelades tonskalor. Ljuden hördes liksom inne i huvudet, inte med mina vanliga hörselorgan (dvs via trumhinnan)

Jag mindes speciellt att figurerna flera gånger arbetade med något runt mitt huvud och vid öronen. En av dagarna strax efter detta märkte jag dagtid av någonting vasst och skarpt som stack ut bakom ena örsnibben. Jag visade det även för ett antal vänner. De kunde inte känna så mycket eftersom det vassa låg en bit in under huden, mellan örsnibb och huvud (alltså vid örats nedersida). Själv kände jag det dock tydligt, som om jag hade ett litet vasst föremål under örsnibben. Det gjorde också ont när jag petade för hårt på det. Kanten stack ut vasst under huden bakom ena örat.

Jag gick i några veckor med detta ”föremål” i mitt öra. Ljudsignalerna hörde jag fortfarande lite då och då. Jag funderade på vad ”föremålet” kunde vara för något. Jag funderade på att ringa närmaste vårdcentral och förklara min situation, kanske be om en undersökning (detta var på den tiden när sjukvården fortfarande hade tid med folk, dessutom på landsbygden, där det inte var så mycket stress).

En kväll tog jag mitt beslut. Jag var trött på att ha en ömmande utstickande vass kant bakom mitt ena öra. Jag skulle ringa vårdcentralen dagen efter, och förklara min situation, fråga dem om de kanske kunde undersöka mig.

Kvällen gick, natten kom, och morgonen kom. På morgonen var den vassa kanten borta!!! Det fanns alltså ingenting att ringa om. Jag ringde naturligtvis inte. Och så slutar denna historia. Vad det än var jag hade i mitt öra så var det borta morgonen när jag skulle ringa vårdcentralen. Kan detta ha varit en tillfällighet? Själv tror jag inte det. Någon visste antagligen om att jag skulle ringa, och tog därför bort föremålet natten före. Det är vad jag tror. Vad det var för föremål har jag vissa teorier om, men vet egentligen inget. Vad läsaren tror är upp till läsaren.

UKU-behandlingshem-djurens viloplats

Ursprunget till följande berättelse är ett maskinskrivet dokument på elva A4 sidor. Jag har haft många utanför kroppen upplevelser. Denna var extra tydlig, och därför väljer jag att berätta om just den. Berättelsen är lite omskriven; en del till synes onödigt har tagits bort; annat har formulerats annorlunda, för att förbättra textens kvalitet. Jag hade upplevelsen någon gång runt 1990. Då dokumenterade jag den omedelbart efter att jag haft den. Den hände under en natt när jag bodde på en kursgård, i ett rum som jag delade med en kvinnlig vän.

Underjorden
Jag vaknade mitt i natten och kände den sedan förut bekanta vibration som föregår lämnandet av den fysiska kroppen. I detta tillstånd är jag mera känslig än annars, och jag upplevde hur två väsen stod lutade över min säng och tittade ner på mig. Strax lättade jag från min fysiska kropp och svävade tvärs över rummet till min rumskamrats säng. Jag kunde tydligt se hennes liggställning där hon låg och sov. När jag kom fram till henne så försökte jag väcka henne genom att tilltala henne och lätt röra vid hennes kind, men hon reagerade inte, och min hand flöt rakt igenom hennes kind .Hon fortsatte sova fridfullt.

Jag kände hur något drog i mig, och jag kunde inte stanna kvar vid hennes säng. Som av en kraft drogs jag in i väggen och snett nedåt, mot marken. Jag hann snabbt skymta lite av gårdsplanen utanför huset innan jag fortsatte ner genom jordskorpan. Där nere under marknivån var det inte helt mörkt. Allting var svagt upplyst av ljuskällor jag inte förstod. Det var som om jag färdades genom sammanpackad materia med hålrum i. I håligheterna kunde jag svagt skymta rörelser, ljusmönster och andra ting. Det såg ut som om varelser levde i dessa håligheter.

Då nådde mig ett sorts telepatiskt meddelande. Jag fick förstå att jag var på väg nedåt för att hälsa på de ”underjordiska”. Detta var varelser som bodde och hade sin tillvaro här, men det var också så kallade utomjordingar, dvs varelser från andra planeter som hade sina baser här nere under jordskorpan. Av någon anledning blev jag nu orolig. Detta med de underjordiska och utomjordingar skrämde mig. Jag skrämdes också av att färdas nedåt. Det var antagligen min rädsla som gjorde att färden avbröts. I nästa ögonblick befann jag mig återigen i min säng.

De två varelserna stod fortfarande lutandes över min säng och betraktade mig. Jag kunde också, i ena ögonvrån, på mitt lilla nattduksbord, se en liten devaliknande ljusvarelse, några decimeter hög.

Sovrummet
I hallen utanför rummet hörde jag ljud. Där tycktes vara full verksamhet. Folk sprang omkring, pratade med varandra osv. Där ute hörde jag också min systers lilla treåriga dotter. Hon dansade, sjöng och tycktes leka. (rummet där vi bodde låg i samma hus som där min syster, svåger, och deras två barn bodde). Strax öppnade hon dörren till vårt rum och kom in. Hon ställde sig framför min säng och sade mitt namn. Vi utväxlade några ord.

Strax därefter flyttade sig den lilla flickan till mitten av rummet, och började prata med min rumskamrat. Min rumskamrat svarade ansträngt, som i halvdvala. Hon tycktes bara halvt medveten om vad som försiggick här.

Återigen började jag lämna min kropp. När detta skedde tyckte jag att min systerdotter återigen stod vid min säng. Denna gång höll hon en hand på mig. Jag svävade ut ur min kropp och fram till rumsdörren. Dörren öppnades nu utifrån och min tre år äldre syster kom in. Jag överraskades av hennes hastiga uppdykande och någonting i stil med ”Jaså är du också ute och far” slank ur mig. Hon svarade mig lite hastigt, och betraktade mig sedan på ett sådant sätt, att jag fick intrycket att det var rutin för henne att vara ute ur sin fysiska kropp, och vistas på detta mera fria sätt.

Min systers och mitt möte var glatt. Vi samtalade en stund. I detta tillstånd var vi mycket glada och fria och vår relation såg helt annorlunda ut än den gör i våra fysiska rollspel. En sak jag tydligt minns är att hon hade en bok med sig. Boken var en sorts livets bok, i vilken anteckningar om våra liv gjordes. Boken var stor och tunn. Texten i den såg ut att vara tryckt, trots att det ändå var en anteckningsbok.

Min syster satte sig på en stol i rummet. Bredvid henne satte sig hennes dotter, och på den andra sidan satte jag mig. Hon öppnade boken, och jag förstod att vi nu, ur en högre aspekt, skulle diskutera våra jordiska rollspel och relationer.

Av ovanstående samtal minns jag nästan ingenting. Jag minns dock att vi satt ganska länge och diskuterade. Detaljerna ur konversationen är dolda för mig. En replik ur detta samtal minns jag dock. Hon öppnade boken, pekade på en sak i den och sade: Jag vill tacka dig för…

Att jag inte minns mer kanske beror på att det helt enkelt finns detaljer man inte bör minnas. Nåväl. Efter en stund kom min svåger in. Han verkade mycket reserverad och tillbakadragen, nästan lite butter. Han var väldigt innesluten i sig själv och svår att få riktig kontakt med. Dock kändes det ganska invant att han var sådan som han var, just här, som om jag skulle ha träffat honom många gånger i detta tillstånd och att han varje gång varit likadan. Någonting i mig lät mig förstå att svårigheten med honom låg i hans ovilja att acceptera sin ”utanför kroppen upplevelse”. Om han en dag skulle kunna acceptera sin upplevelse så skulle han också bli kontaktbar. Tills vidare fick han hållas som han var, och ta det här som en övning.

Hallen
Min syster, svåger och systerdotter gick nu åt sitt håll, och jag åt mitt. Det pågick fortfarande en hel del verksamhet ute i hallen. Detta upptog nu mitt intresse och jag tog mig dit. Jag såg två unga tjejer som satt i hallens mitt och tycktes helt koncentrerade med en liten konstruktion eller bygge av klossar. Vad det egentligen var de försökte bygga kunde jag inte få en klar bild av. Konstruktionen var ca en meter hög, och vid botten ungefär lika bred. Den var kantig och påminde om någon sorts skulptur.

Jag lade nu märke till att platsen jag befann mig på visserligen liknade den fysiska kursgårdens hall, men denna hall hade många flera rum än den fysiska kursgårdens hall verkligen har. Jag hade alltså omedvetet förflyttat mig till en annan dimension. En av tjejerna gick nu in i ett av rummen för att hämta mer material till konstruktionen. Jag gick efter henne och försökte tilltala henne men hon verkade helt ointresserad av att kommunicera. Jag följde efter henne ut till hallen igen. Ivrigt försökte jag få henne eller hennes kompis att tala. Jag ville ha svar på ett antal frågor. Vilka var de? Vad gjorde de här? Men det tycktes lönlöst. Det enda som upptog deras intresse var den där konstruktionen de höll på med. De ignorerade mig totalt.

Då blev jag otålig. Jag tog tag i den ena tjejen, ruskade om henne lite och sade” Ja men för sjutton svara! Kan ni inte hjälpa mig att få svar på några frågor? Jag ligger ju inne i sängen och sover. Jag är bara en tillfällig besökare här. Är ni verkliga eller bara en produkt av min tankefantasi?”

Men inget svar fick jag. Tjejen vred sig bara trotsigt ur mitt grepp och fortsatte med sin konstruktion. Inte heller den andra tjejen tycktes kontaktbar trots ett liknande försök. Det här verkade hopplöst. I detta ögonblick var jag upprörd, och nu började hela min upplevelse försvinna. Tjejerna började bli genomskinliga och allt började tyna bort. Jag ville vara kvar här och förstod att jag nu behövde öka min koncentration för att överhuvudtagen kunna hålla kvar min upplevelse. Upprördheten störde mig. Jag koncentrerade mig nu bättre och lyckades återfå min upplevelse.

Jag förstod att jag inte hade något att hämta av dessa tjejer, och riktade därför min upplevelse åt annat håll. Jag lämnade dem bakom mig och gick in i ett av rummen. Successivt lämnade jag det gamla bakom mig och jag förstod här att min förflyttning mer var en förflyttning i tillstånd än i avstånd. Plötsligt befann jag mig på en helt annan plats.

Behandlingshemmet
Platsen dit jag kommit liknade något sorts ungdomshem. Jag befann mig i ett stort rum med mycket folk. Det påminde om vad vi brukar kalla dagrum, vardagsrum eller sällskapsrum. Folket här var nästan uteslutande ungdomar. En del satt i soffan och såg på TV. Andra satt vid bord och spelade spel. Det fanns många sätt att fördriva tiden på här. Jag tog mig fram till två tjejer som satt uppkrupna längs en vägg på någon sorts mjuk möbel. Jag ville försöka tala med dem, men upptäckte att de, precis som de förutvarande tjejerna i hallen, var helt ovilliga eller ointresserade av att kommunicera. Efter en stund reste de sig och gick.

Jag lade märke till en person, en man, som var lite äldre än alla de andra. Han bar glasögon och såg trevlig ut. Jag uppskattade hans ålder till mellan 25 och 30 år. När jag mötte hans blick så såg jag att han var helt villig till kontakt. Han verkade mera medveten och öppen än de andra här. När våra blickar möttes så förstod jag direkt att han var någon sorts ledare eller föreståndare över den här platsen. Han lät mig också förstå att han visste vem jag var, dvs  att jag bara var tillfällig besökare här, och egentligen låg hemma i en säng och sov. Ovanstående överfördes telepatiskt till mig.

Jag tog mig fram till mannen och vi samtalade med ord en stund. Tyvärr minns jag inte själva detaljerna ur samtalen, men han gav mig en ganska klar bild över platsens funktion. Detta var ett sorts behandlingshem eller rehabiliteringshem för personer som ”dött” i sin ungdom. Ofta var det personer som levt ett svårt och olyckligt liv, under svåra sociala förhållanden; kanske hade de knarkat eller antagit brottets bana. Ibland hade de gjort självmord, eller dött en brutal och svår död. Hit kom alltså de vilsna själarna från sådana personer. De som kom hit var själsligt väldigt skadade av sin jordiska upplevelse, eller så blev de det senare när ånger och själskval grep dem an. Vissa av dem som kom hit var så vilsekomna att de inte ens visste att de var ”döda”.

Denna plats kunde alltså liknas vid en sorts slusstation dit vilsna eller skadade själar kom, blev hjälpta, för att slutligen, när de var redo för det, slussas vidare till en ljusare plats. Mannen hade själv tagit på sig arbetet att vara föreståndare och hjälpare på detta ”behandlingshem”. Naturligtvis hade han gjort det av empati och intresse, men inte att förglömma var att han själv utvecklades genom sitt arbete. Arbetet var hans kall i kärlekens namn, en insats genom vilken han själv höjde sin förståelse och medvetenhet. Han var visserligen ensam ledare på denna plats, men ändå var han det inte. Han hade nämligen sina egna övervakare och hjälpare, och kunde när som helst kalla på hjälp om han behövde det. Då kom en eller ett antal högre ledsagare till hans hjälp. 

När jag samtalat färdigt med mannen tog jag mig en titt runt i rummet. Jag lade märke till en ensam flicka som satt på soffan framför TVn. Till utseendet var hon ganska ful och oattraktiv, men på något sätt tilldrog hon sig mitt intresse. Jag satte mig bredvid henne och frågade ”Från vilket land kommer du?”
   ”Jag levde i Sydafrika” svarade hon.
   Jag blev lätt överraskad av hennes svar. Hon kom alltså från Sydafrika. Här kanske fanns folk från Jordens alla hörn. Jag lade märke till att flickan var vit, alltså av min egen ras. Av någon anledning kom jag mig aldrig för att titta runt i rummet för att se om det fanns andra raser. Jag var alltför intresserad av konversationen med flickan.
   ”Vad gjorde du i Sydafrika?” fortsatte jag.
   ”Jag var….yrkesmördare”  lyckades hon få fram. Det tycktes vara en stor ansträngning för henne att muntligt uttala ordet ”yrkesmördare”. Ordet stammades fram mellan skälvande läppar och när hon uttalade det brast hon ut i gråt och böjde sig framåt. Hon snyftade och grät ”Jag mördade folk! Men nu, sedan jag kom hit, är jag raka motsatsen”
   Det sistnämnda i denna mening tycktes mig som ett förtvivlat försök att tala om för mig, eller för någon annan sorts högre makt, att hon aldrig hade velat så illa. Hon ångrade sig djupt.
   Jag undrade om det verkligen var yrkesmördare hon varit. Det verkade inte riktigt vara den rätta benämningen på henne. Kanske var det så att ord inte alltid blev helt rätt i denna dimension, men att deras betydelse i så fall var ungefärlig. Men vad visste jag om det. Flickans samvetskval var i alla fall stora. Hon riktigt skakade av ångest där hon satt. Jag tyckte synd om henne och ville trösta. Jag lade en tröstande arm om hennes skuldror och vaggade henne lätt så som man vaggar ett barn. Men då reagerade hon negativt.
   ”Du behöver inte skaka mig” sade hon. ”Jag skakar så bra själv” Återigen ett märkligt ordval, men jag förstod precis vad hon menade. Hon ville inte bli tröstad. Hon ville vara själv med sin ånger.
   ”Men jag menade bara väl” svarade jag. ”Ibland kan det kännas skönt med någon i närheten, någon som bryr sig. Vi människor behöver varandra”
   Men hon hade nu blivit tyst och sammanbiten. Med död blick såg hon ner i golvet framför sig och visade ingen reaktion. Jag förstod att jag nu inte skulle kunna nå henne mer. Hon hade blivit innesluten.
   Jag vände mig mot föreståndaren, som under min och flickans konversation hela tiden stått en bit ifrån och betraktat det hela. ”Ja som du ser så har hon ännu en bit kvar innan hon kan gå vidare” tycktes han mena.
  Jag förstod honom precis. Flickan var svårt angripen av samvetskval och kunde i nuskedet inte förlåta sig själv. Hon ville varken ha hjälp eller stöd. Hon ville bara straffa sig. Det var därför hon reagerat så negativt på mitt trösteförsök. Jag förstod nu mycket av problematiken i föreståndarens arbete. Här krävdes tålamod och visdom, takt och ton. Det var ett viktigt kall han hade här. Och slutligen skulle ändå alla kunna bli hjälpta. Inga undantag fanns.

Jag tog adjö av föreståndaren och ”behandlingshemmet” och förflyttade mig vidare. Jag svävade iväg över nattbelysta landskap, tycktes förflytta mig väldigt snabbt. Jag kunde inte riktigt uppfatta vad det var som skedde runt mig, men jag fick uppfattningen att det mer var en förflyttning i tillstånd än i avstånd.

Djurens viloplats
Plötsligt befann jag mig på en mycket behaglig plats. Min upplevelseförmåga var nu väldigt skärpt. Trots att min blick var riktad framåt så kunde jag uppfatta allt i 180 graders vinkel runt mig. Bakom mig kunde jag se ”behandlingshemmet” jag just besökt. Från utsidan såg jag att det var ett gammaldags stort trähus med många vinklar och vrår. Huset låg i ett slättlandskap. En väg löpte från huset, tvärs över slätten, mot mig. Det var över denna väg jag färdats. Över slätten, på båda sidor om vägen, låg ett vitt material utspritt. Det såg ut som snö, fast jag var säker på att det inte var snö. Det måste ha varit något annat. Hela landskapet vilade i ett behagligt skymningsljus. Allt kändes vilsamt och skönt.

Här kommer vi nu till en mycket svårförklarat sak. Trots att jag bakom mig ”såg” och upplevde behandlingshemmet jag varit på, och vägen längs med vilken jag färdats, så visste jag också att detta inte längre fanns där. Hade jag vänt mig om för att med blicken försöka se, så hade jag inget sett. Jag hade nämligen förflyttat mig till en annan dimension. Det jag såg bakom mig var min förra dimension. Av någon anledning visste jag detta som en självklarhet, så mycket man nu kan veta något. Av denna anledning vände jag mig heller aldrig om för att bekräfta min ”vetskap”. Att förstå var tydligen nog.

Var hade jag då hamnat? Jo som jag ovan sade ”på en mycket behaglig plats”. Men snarare skulle jag vilja säga ”fantastisk”. Intrycken var knivskarpa och mycket konkreta. Jag svävade långsamt uppe i luften över platsen, på ca 10-20 meters höjd. Åt höger, från mig sett, fanns ett stort hus. Det såg ut som ett hyreshus i flera våningar, men det var byggt i en lite äldre, vackrare och konstnärligare stil. Till vänster om detta hus fanns ett ängsliknande landskap. Detta landskap var täckt av ett mjukt gräs- eller höliknande material. På vissa ställen låg detta material ihopsamlat i kantiga högar i olika storlek. Det gräsliknande materialet varierade i nyanser av gult, orange och rött, och detta gav sin prägel på hela ängens färg.

Jag lade märke till att här rådde ett behagligt skymningsljus. Himlen var mörk, men ängen badade ändå i ett varmt ljus i förut nämnda färger. Jag undrade varifrån ljuset kom. Ingen ljuskälla fanns nämligen att skåda. Det var som om själva platsen utstrålade sitt eget ljus.

Ängslandskapet sluttade svagt bortåt, och jag kunde se att det bildade en horisont mot en bergskedja långt i fjärran. På detta avstånd såg bergskedjan ut att vara svart, men den bildade en silhuett mot ett ännu större mörker. Jag visste dock att det var perspektivet som fick mig att se på detta sätt. Dock var det svårt att se helt klart över det stora avståndet. Detta berodde på ett svagt dis, eller en ljus dimma, som vilade i luften över platsen.

Jag tittade efter människor, och ja, för en sekund tyckte jag mig skymta en man som kom gående mellan högarna, men han försvann ganska snabbt och jag såg honom inte mer. Jag kunde konstatera att han tycktes ha varit av en österländsk ras, kanske kines eller mongol. Men jag hade bara sett honom en kort sekund och kunde inte avgöra säkert.

På slätten såg jag djur ligga och vila, eller slött gå omkring. De fanns lite överallt, utspridda över platsen. Mest såg jag lejon och tigrar, men det fanns även andra djur. Lägereldar sprakade hemtrevligt lite här och där och många djur låg och vilade vid dessa eldar. De tycktes trivas i värmen.

Vad som slog mig med denna plats var dess oerhörda fridfullhet. Det var en helt underbar känsla att vara här. Jag kunde också konstatera att här rådde total stillhet i ”luften”. Här fanns varken vind eller temperatur. Ja faktum var att jag inte ens kände något luftmotstånd när jag rörde mig. (här fanns antagligen inte luft i den bemärkelse vi har i vår fysiska värld). Vad beträffar själva temperaturen, om man nu kan kalla det temperatur, så kändes det som en perfekt behaglig värme. Men det var inte så att det var en värme som berörde min kropp, eller hud, såsom värme gör i vår fysiska värld. Nej det var som om värmen var en del av själva existensen här, som om den fanns också på min insida, inte bara som en sinnesupplevelse utan även psykologiskt. Det är det närmaste jag kan komma en beskrivning.

Jag kunde också konstatera att, emedan jag vid mitt besök på behandlingshemmet varit tvungen att kommunicera med någon person för att få information, och i viss mån också kommunicerat telepatiskt, så var min intuition här mycket högre och jag kunde nu få direkt information om platsen, utan att rikta mig till någon person. Det var som om informationen kom till mig utan att jag ens funderade på varifrån. Det var bara att undra på det rätta sättet, så fanns också svaret där.

Jag svävade in över platsen och sänkte mig sakta ner. Jag ville leta efter personen jag tyckt mig se, och närmade mig därför marken. Men hur jag än letade så hittade jag honom inte, och inte någon annan heller. Emellertid visste jag, genom min intuition, att det fanns människor här, men de var få och inte så lätta att finna. Jag visste också att det var dessa människor som hade hand om platsen och höll ordning på den. Man skulle väl kunna kalla dem ett slags väktare eller samrodnare.

Jag förundrades över att människor vågade gå omkring bland dessa rovdjur, men djuren anföll inte. De tycktes inte farliga. Jag såg även andra djur gå omkring, djur som skulle ha kunnat vara rovdjurens byte om det varit på Jorden. Men inget djur anföll något annat här. Alla tycktes leva i harmoni med varandra.

Detta verkade vara en sorts djurens viloplats, en plats dit djursjälar kom efter sin ”död” på Jorden. De djursjälar som placerades här var speciellt utvalda för att passa in på just denna plats, för att vistas här en tid innan de förflyttades, eller återigen inkarnerade någonstans.

Jag förstod nu att djuren här inte behövde äta varandra. För den som ville ha ett stycke kött så var det bara att önska sig ett sådant, och genast materialiserades det framför djuret, förutsatt förstås att djuret lärt sig grunderna i hur man handskas med denna dimensions materialisationsprocesser. Samma grundregler gällde här för all slags mat och för de flesta andra saker.

De människor som fanns här hade till uppgift att övervaka och vara medskapare av platsen. I praktiken innehöll deras uppgifter flera nivåer. Dels jobbade de med att ”hålla” platsens energi och medvetenhetsnivå, så att platsen bevarades i rätt skick och fungerade på rätt sätt med tanke på dess syfte och mening. Dels jobbade de med att ledsaga och undervisa djuren som kom hit. De tog emot ”nykomlingar” och ledsagade dem till rätt medvetenhetsnivå, för att de sedan skulle kunna passa in här.

Att ta emot nykomlingar var inte alltid någon lätt uppgift, inte med tanke på dem som varit rovdjur i sitt fysiska liv. Här handlade det om telepatisk kommunikation samt riktande av energi, för att kommunicera med den djursjäl man mötte. Lyckades man inte på rätt sätt, eller inte lyckades behålla sitt mentala skydd, så kunde man bli ”anfallen och skadad”. (Nu var det ju inte så att man i jordisk fysisk bemärkelse egentligen blev skadad här. Här rådde andra naturlagar och skador var snarare ett rubbande av de energinivåer man var uppbyggd av, dvs de energikroppar man hade, och läkningsförmågan berodde på förmågan att återbygga de energier som blivit rubbade) .Det handlade alltså om en förmåga att styra energin med sin medvetenhet. Denna förmåga behövde vara så stor att man på rätt sätt kunde kommunicera med den djursjäl man mötte. Den mentala förmågan gjorde då att informationen gick fram och man fick djursjälen att förstå. Men detta var inte heller så lätt med tanke på  djurs och människors olika medvetenhetsnivåer. Det krävde stor konst och förståelse för att utföra dessa uppdrag. Människorna som vistades här var dock speciellt utbildade för denna uppgift. De lärde sig dessutom mer genom att utföra sina uppgifter och vara här.

Jag fortsatte att sväva genom denna plats. Numera gled jag fram, endast någon meter över marken. På nära håll svävade jag förbi en tiger. Denna var jättelik, mycket större än en jodisk tiger någonsin kan bli. Om det varit på Jorden så skulle jag uppskatta att ett djur av denna storlek skulle kunna ha vägt över ett ton. Det stora rovdjuret skrämde mig och jag trodde nästan att det skulle anfalla. Av någon anledning kunde jag inte riktigt styra mitt svävande och jag svävade förbi på otäckt nära håll. Men djuret höll sig helt lugnt och lät mig vara ifred. Tigern tittade bara med loj blick mot mig och brydde sig sedan inte mer. Den låg där i pur harmoni och tycktes proppmätt och mycket nöjd.

Helt plötsligt befann jag mig uppe på en betongliknande byggnation. Den var lång som en mur, flera meter hög, och bred så att man med lätthet kunde vandra uppe på den. Till höger om mig sluttade den ner i en ramp mot marken, så att man därifrån gående lätt kunde komma upp på den.

Ängen med alla dess djur låg nu rakt framför mig. Jag vände mig ett kvarts varv åt vänster och började gå på ”betongmuren”. Nu förnam jag svagt att någon var med mig. Jag såg denna figur som en svart diffus skugga snett till vänster framför mig. Dock var jag alldeles för koncentrerad på annat för att lägga märke till vem det var. Av någon anledning föll det sig, i denna stund, alldeles naturligt för mig, att jag hade en följeslagare i min närhet. Jag vet att denna följeslagare och jag kommunicerade med varandra, fast inte som ett medvetet val. Kommunikationen var snarare som en automatfunktion, naturlig och självklar, och jag behövde varken ifrågasätta eller undersöka den. Den var så automatisk att jag inte ens kan kalla den telepati, snarare skulle jag vilja kalla den ett självklart band. Känslan jag fick av detta band var trygg och behaglig.

Jag kom nu fram till en sorts avsats som fanns till höger på betongmuren. På denna avsats låg något som såg ut som en lejonhona. Lejonhonan hade, till skillnad från tigern jag förut sett, naturlig storlek. Hon låg lite på sidan med huvudet snett bortvänt från mig. Jag hade nu fått för mig att djuren här var ofarliga, och ville därför klappa denna lejnhona. Jag stannade upp och klappade henne på bakkroppen. Genast svarade hon med en gest som kunde varit aggressivitet, lekfullhet, eller behag. Hon morrade lågt, vände snabbt på huvudet och bet mig lätt i armen. Bettet var mjukt och till synes obetydligt. Det förorsakade mig inget som helst fysiskt obehag. Däremot blev jag lätt chockad av händelsen. Jag hade ju, för en sekund, trott att hon skulle bita av mig armen.

Chocken gick snabbt över och jag ville klappa henne igen. Jag gjorde så. Hennes reaktion blev nästan likadan. Denna gång kom hon dock inte så långt som att bita i min arm. Hon vände sig bara om och nosade mig på armen. Morrandet var dock likadant.

Jag fortsatte framåt. Efter en stund stötte jag ihop med ett får som stod i min väg. Fårets blick mötte min, och jag märkte att här fanns en klarhet och medvetenhet man normalt inte finner hos ett får. Genast förstod jag att vi kunde kommunicera telepatiskt med varandra. Min stora svarta följeslagare befann sig vid detta tillfälle strax bakom mig. Men i samma ögonblick jag fick telepatisk kontakt med fåret, så försvann han ut i mitt medvetandes periferi, och jag upplevde honom inte längre.

”Hej! ” meddelade jag fåret. ”Jag är endast tillfällig besökare här. Min kropp ligger hemma i sängen och sover”
   ”Jaså” svarade fåret. ”Vilket sammanträffande! Förhållandet är likadant med mig.”
   Nu blev jag exalterad. Detta var ju fantastiskt. Ett får som man kunde kommunicera telepatiskt med, och som dessutom tycktes ha mänsklig intelligens. Ett får som låg och sov någonstans i sin fysiska värld och, precis som jag, just nu, med sin energikropp, (antagligen emotionalkropp) var här och besökte andliga dimensioner.

Det verkade som om de flesta djur som vistades här hade en högre medvetenhetsgrad och intelligens än de djur vi finner i jordisk fysisk tillvaro, och speciellt detta får. Men på något sätt kändes det ganska naturligt att det var så. Jag ifrågasatte det inte. Också min egen upplevelseförmåga och intelligens var annorlunda här.

Med fåret vid min sida började jag sakta gå framåt. Vi fortsatte samtalet.
   ”Var kommer du ifrån? Jag menar, vilket land bor du i ?” frågade jag.
   ”Jag bor i Sverige” svarade fåret.
   ”Nej men….det gör ju jag också” sade jag överraskad.
   Jag blev mycket glad över att fåret bodde i samma land som jag. Kanske bodde vi inte så långt ifrån varandra.
   Fåret tittade med intelligenta ögon mot mig. Jag fick en känsla av att det såg rakt igenom mig, läste mina tankar, studerade dem, studerade mig. ”Vi måste träffas” sade det.

 Vi hade nu kommit till andra änden av ”betongmuren” . Här sluttade den nedåt i en likadan ramp som på den andra sidan. Vi vandrade nedåt. I avsatser kom vi allt närmare marknivå. Av fårets uttalande förstod jag att det ville att vi skulle träffas i vår fysiska tillvaro på Jorden. Jag tyckte detta var en mycket intressant idé. Om det nu var möjligt att genomföra en sådan sak så skulle jag då kanske, på något vis, få fantastiska bekräftelser på det jag just nu upplevde.
   ”Ja men vi måste se om det är möjligt” svarade jag. ”Var i Sverige bor du?”

Jag hoppades innerligt att fåret skulle bo nära mig, så att vårt möte i fysisk form skulle vara möjligt. Vi hade nu lämnat rampen bakom oss och kommit ner på marknivå. Vi tog av åt höger och vandrade på marken in i fältet med djuren. Jag väntade ivrigt på ett svar från min nyfunna vän i djurkropp, men efter att jag ställt denna sista fråga så började nu allt omkring mig att försvinna. Av alla krafter försökte jag hålla kvar min upplevelse, åtminstone tills jag fått ett svar, men det var lönlöst. Fåret skulle precis till att svara då allting försvann. Det kändes som om en högre makt stängde av min upplevelse, kanske för att vi kom in på områden vi borde hålla outforskade. Men det är svårt att säga varför. Hur det än var med det så skulle mitt och fårets möte i fysisk form inte bli möjligt.

Jag vaknade i min säng, pigg och full av energi. Jag var klarvaken direkt. Det var mörkt och fortfarande natt. Min rumskamrat låg fridfullt och sov. Jag såg på klockan. Den visade halv fyra. Hur länge hade jag varit på resa? En timme, två timmar, tre timmar? Jag hade ingen aning. Tidsupplevelsen under min uku hade varit annorlunda och jag kunde inte på något sätt avgöra hur länge.

Det kändes mycket märkligt att i ena sekunden vara där, i en helt annan värld, lika klarvaken som nu, och i den andra sekunden vara här, vakna upp i min säng, även då lika klarvaken. På något vis tycktes rummet och tillvaron här, vid första anblicken, vara främmande. Men jag vande mig snart.

Sammanfattning av upplevelsen ur min medvetenhetsaspekt
Angående ovanstående uku så ser det ut som om jag, under min resa, förflyttade mig till tre huvudsakliga nivåer av medvetenhet. Från början en lägre, sedan en högre, och till sist en ännu högre. Jag skulle kunna sammanfatta det på följande sätt:

Sovrum och hall.
En hel del kaos och förvirring i själva upplevelsen. Telepati i väldigt liten grad, eller inte alls. Det mesta av kommunikationen försiggick med ord.

Behandlingshemmet
Mera ordnad upplevelse och förståelse av platsens syfte. Telepati i större grad, även om en hel del muntlig kommunikation var nödvändig.

Djurens viloplats
Ganska mycket direktförståelse av platsen, som om själva upplevelsen av platsen också gav upphov till förståelse om den. Mycket telepatisk eller intuitiv kommunikation. Dessutom såg det ut som om själva platsen utstrålade sitt eget ljus (dvs inga yttre ljuskällor syntes till)

P L