En plats av ordning

Följande upplevelse hade jag någon gång i feb 2008. Jag såg in i en värld där allt var strålande vitt. Allt var väldigt ljust och skarpt. Ljuset var mycket behagligt, och förmedlade en sorts lycka och harmoni. Det var som om synen utstrålade en energi som också blev en del av mig. I själva energin fanns också information om platsen och hur livet fungerade här. Själva synen varade bara några sekunder men under dessa sekunder förmedlades i själva nuet (ögonblickligen) en sorts ”klumpinformation” som fungerade på så sätt att jag genast hade en mängd information och kunskap om platsen. Om denna information skulle ha förmedlats i ord så skulle det nog ha tagit ganska lång tid (svårt säga hur lång). Nu fick jag allt på en gång på bara en sekund (ungefärlig tid). Tyvärr så har inte kunskapen stannat kvar i mitt dagsmedvetna minne, då mitt personliga energisystem antagligen inte är tillräckligt utvecklat för att kunna härbärgera den. Därför kan jag inte, så här i efterhand, återge särskilt mycket av upplevelsen. Det nedanstående får därför anses vara en starkt förenklad version.

Det intryck som för mig var starkast med denna plats var just den ordning och klarsyn själva platsen förmedlade, samt det fullständigt annurlunda sättet att leva. Här hade man en mycket större överblick och visste så mycket mer än vi vet här i vårt jordeliv. Här fanns också en lycka som för de flesta av oss antagligen är obegriplig, eftersom själva ordet lycka i sammanhanget egentligen är missvisande. När vi normalt sett talar om lycka så menar vi en sorts emotionell upplevelse. Lyckoupplevelsen här var större än något emotionellt. Den bestod snarare av den tidigare nämnda klarsynen, och det ljus, den värme och harmoni platsen förmedlade. Lyckan var snarare en syntes av det högre vetande man hade här. Trots avsaknaden av natur och yttre skönhet, så som vi, som biologiska varelser är vana att se den, så fanns det en ofantlig skönhet med själva platsen. Denna skönhet bestod av själva den ordning och reda som härskade här, enligt principen alltings lagbundenhet, ändamålsenlighet, och mening.

Efter upplevelsen kände jag mig fylld av ett varmt, harmoniskt och glädjefyllt ljus i flera dagar. När jag blundade hade jag behagliga ljusförnimmelser, och inom mig hade jag en känsla av gnistrande ljus. Själva ljuset är svårbeskrivet, men om man tänker sig det gnister som kommer av ett brinnande tomtebloss, så kommer man så nära jag just nu kan beskriva.

Huvudet invaderat av ormar

Denna upplevelse hade jag någon gång under senare delen av 90-talet. En väninna till mig hade börjat gå en utbildning hos en, inom new age kretsar, relativt känd kursledare. Jag var då på besök hos henne en helg, och övernattade i ett av hennes rum.

Sent på kvällen, när jag låg där och skulle somna, så såg jag plötsligt att det vajade till i luften framför mig. Det såg i någon sekund ut ungefär som det gör ovanför asfalt en het sommardag, när värmen skapar ”vajningar” i luften strax ovan själva asfalten. I denna vajning öppnade sig ett hål och genom detta hål kröp fyra st larvliknande ormar ut. Ormarna fortsatte mot mig, och jag kunde se dem tydligast när jag blundade med mina fysiska ögon. Jag såg dem då med någon inre sorts syn.

Jag betraktade intresserat ormarna och undrade vart de skulle ta vägen. De närmade sig mig, men jag kände inget som helst obehag av detta. Strax såg jag hur ormarna passerade någon sorts gräns, och liksom kröp igenom en barriär av något slag. För sent insåg jag att barriären de passerade var mitt huvud. Ormarna passerade alltså in genom min panna och in i min hjärna. Jag kände egentligen inget särskilt obehag av detta. Men lite otäckt blev det då jag tydligt kände hur de kröp omkring inne i mitt huvud. Det knakade och knäppte i huvudet och jag kunde känna det som en sorts seg energi som kommit in i mig.

Då det var sent på kvällen och min väninna sov i ett annat rum ville jag inte väcka henne. Jag väntade därför till dagen efter med att tala om vad som hänt. Denna morgon kände jag mig seg i huvudet och kunde liksom inte tänka riktigt klart. Det kändes som om jag inte var riktigt utsövd trots att jag sovit mer än nog och inte var trött i egentlig mening.

Då jag talat om vad som hänt så ville min väninna ge mig healing för att försöka få ut ormarna. Hon gjorde så och jag kände mig mycket bättre, men inte helt bra. När jag reste hem från henne så kände jag att något fortfarande var kvar i mitt huvud. Jag kände mig fortfarande seg och trögtänkt..

Med anledning av ovanstående så kontaktade jag, någon dag efter att jag kommit hem en annan väninna till mig, som också är healer (med mycket lång och gedigen erfarenhet). Hon bad mig komma omedelbart, så att hon skulle kunna ge mig healing.

Under denna healingsession upplevde hon hur en orm rent fysiskt trillade ut från mitt huvud och ramlade ner på hennes arm, innan den föll i golvet. Den kändes för henne tydligt fysiskt med tyngd och allt. Dock syntes den inte. Den försvann på golvet någonstans i hennes lägenhet.

Efter denna healing kände jag mig helt klar och frisk i huvudet igen. Min första väninna hade alltså inte lyckats få ut alla fyra ormarna utan endast tre. Min senare väninna fick ut den sista. Men den försvann alltså någonstans i hennes lägenhet. Efteråt berättade hon att när hon senare på kvällen skulle gå och lägga sig, så såg hon ett hjärta i röd färg i rummet. Men något stämde inte med hjärtat. Färgen kändes obehaglig. Hon skickade då healingenergi mot hjärtat som då sprack upp och tydligt blottade ormen, som alltså legat gömd bakom hjärtat och försökt skydda sig bakom denna symbol. Ormen tålde inte hennes healingenergi och avlägsnade sig därför omedelbart.

Här kan man alltså konstatera att ormen stannat kvar i hennes lägenhet, och krupit in i hennes sovrum. I vilket syfte den legat och väntat där kan vi bara gissa. Det kanske inte är så svårt att anta vad den kanske ville.

Vad som kanske också tillhör ovanstående historia är att många som varit i kontakt med den nämnda kursledaren i fråga, och gått hans utbildningar, också varit med om invasioner av olika energidjur i sina kroppar. Jag är alltså långt ifrån den enda som erfarit detta. Varför det rör sig så många parasiterande smådjur runt just denna kursledare är det inte min uppgift att spekulera i.  

Semesterminne i ”okänt” Sverige

I sin enkelhet är ändå följande upplevelse en av de obegripligaste jag haft. Det var på kvällen torsdagen den 12 feb 2009. Jag låg i min säng och var på väg att somna. Då, när jag befann mig i det där tillståndet mellan dröm och vaka - ett tillstånd när man är på väg in i sömn men ändå är fullt medveten – upplevde jag ett minne. Minnet var fullständigt tydligt och klart. Det handlade om en sommar för inte så länge sedan när jag tillbringat ett antal semesterveckor på resa i södra Sverige.

I minnet hade jag rest hemifrån, från mitt hem, som då var en liten stad någonstans i trakten kring västra Blekinge eller nordöstra Skåne. Jag hade rest via buss och anlänt en stad som hette Växjö. Därifrån rest vidare norrut och tillbringat en tid i ett vackert landskap där jag vandrat och levt vildmarksliv. Detta landskap skulle rent geografiskt kunnat ha ligga i trakten sydöst om det som nu är Jönköping. Efter min vildmarksvistelse hade jag återvänt till staden Växjö. Där i Växjö hade jag funderat på om jag skulle hälsa på min äldre syster, som då bodde i Kalmar, eller resa hem igen. Mitt beslut i denna fråga skulle bero på hur bussarna gick, om hon var hemma eller inte, och om hon hade tid. Hur jag gick tillväga minns jag inte, men att jag till slut reste hem igen minns jag.

Upplevelsen är för mig mycket konstig, därför att Sverige, som det såg ut i detta minne, inte alls ser ut på detta sätt här och nu. Städerna låg på andra platser och såg annorlunda ut. Jag och min syster bodde i andra städer än vi någonsin har bott. Vildmarkslandskapet där jag vandrade omkring någon vecka finns inte i vår verkligheten. Hela Sverige såg helt annorlunda ut än det gör i vår verklighet.

Nu skulle man kanske kunna tro att det upplevda är minnet av en dröm jag haft. Men det stämmer inte eftersom minnet, i sin tydlighet, skiljer sig mycket från hur minnet av en dröm är. Det kändes verkligen som om jag varit på platsen och gjort denna resa. Dessutom förstår säkert läsaren att jag aldrig skulle ha gjort mig besväret att överhuvudtaget skriva om denna upplevelse om jag inte betraktade den som väldigt annorlunda.

Men inte nog med det hittills upplevda. När jag låg där i sängen, fortfarande i tillståndet mellan dröm och vaka, kom nästa fas av upplevelse över mig. Och detta var en insikt som förändrade förutsättningarna för hela minnet och fick mig att omtolka det. Plötsligt upplevde jag mig nämligen vara både den andra personen i det andra Sverige, samtidigt som jag också var den jag är här och nu. Med andra ord upplevde jag att jag samtidigt befann mig i två olika versioner av mig själv. Båda var (är) i sitt sanna själv helt klart jag och ingen annan. Jag befann (befinner) mig alltså samtidigt i två helt olika existenser, två helt olika versioner av Sverige och mig själv; två helt olika versioner av mitt liv. Jag kunde tydligt känna att det fanns ett sorts energiband mellan mig och den andra personen (den andra versionen av jag).

Vad ovanstående upplevelse är och varför jag hade den vet jag inte. Den öppnar möjlighet för många spekulationer. Större kunskap om hur Universum fungerar kommer väl till oss någon gång i framtiden. Tills vidare får vi leva med våra gåtor. 

Obehagligt UFO besök i fjällen

Denna upplevelse hade jag någon gång i slutet av 90-talet. Det var en sommar under en fjällvandring. Kvällen före upplevelsen hade det börjat regna ca 20 00 på kvällen. Det var ett kraftigt regn, och jag hade inte annat att göra än att snabbt slå upp tältet och lägga mig till ro för natten. Det regnade och regnade. Det skulle komma att regna i ca 14 timmar, men det visste jag inte då.

På natten, denna natt av störtregn, hade jag en obehaglig upplevelse. Plötsligt, när jag låg där mitt i natten, i en sorts ytlig sömn, så stördes jag av en upplevelse. Jag upplevde hur ett litet ufo landade en bit bort i fjällen. Denna upplevelse hade jag liksom inom mig, eftersom det var nattmörkt och regnigt och jag dessutom låg inne i tältet. Jag kunde alltså inte se ut.

Jag avfärdade naturligtvis min upplevelse som en sorts drömlikt uppstådd fantasi. Det kunde inte vara verkligt. Hur skulle det kunna vara det?

Men då förtydligades upplevelsen. Jag upplevde tydligt att ufot verkligen hade landat och att en liten varelse steg ut och började gå emot mig. Denna varelse hade någon sorts telepatisk kontakt med mig och hade pejlat in sig på mitt psyke. Det var som om den lilla varelsen, under sin vandring mot mitt tält, hela tiden läste av vad som rörde sig i mitt psyke. Jag kunde tydligt känna av kontakten med den och den kändes ganska obehaglig.

Jag fortsatte att ligga i mitt tält, och det var som om jag i detalj kunde följa hur varelsen sakta tog sig allt närmare mig. Hela tiden var den inkopplad på mitt medvetande (psyke) och läste av vad som hände i mig. Av detta var det som om det skedde en sorts återkoppling tillbaka från mitt medvetande till varelsen, som gjorde att jag kunde läsa av också den och var den befann sig.

Då lade jag också märke till en annan sak med varelsen. Den berördes inte av vädret. Det var som om den befann sig i ett tillstånd där inte blåsten, kylan och regnet fanns, trots att den vandrade mitt i ovädret. Den befann sig liksom i en sorts annan dimension och ändå mitt här i fjällen. Jag kunde tydligt känna att den hade det varmt, vindstilla och torrt där den gick fram.

Varelsen fortsatte sin vandring mot mig. Jag kände hur den kom allt närmre. Jag låg kvar i mitt tält och betraktade den (inifrån mitt medvetande). Jag väntade på vad som skulle hända. Dock måste jag medge att jag nu började bli lite rädd. Energin från varelsen var obehaglig. Jag var ensam. Det var natt. Den kom närmare. Var det inbillning trots allt? Nej upplevelsen var alldeles för tydlig för att vara inbillning.

Strax befann sig varelsen direkt utanför mitt tält. Då började jag samla ihop min energi till ett skydd. Denna varelses energi ville jag inte ha i mig. Jag ville överhuvudtaget inte ha något med varelsen att göra. Jag fortsatte därför att samla ett energiskydd så som jag hade lärt mig. Varelsen kom in i tältet, steg alltså rakt igenom tältduken utan det minsta problem, utan att någonting hördes. Det var alltså ingen fysisk varelse, så som vi normalt menar med fysisk. Den befann sig nu inne i tältet hos mig och jag kunde tydligt känna hur den betraktade mig. Jag låg samlad och meddelade varelsen att jag inte ville ha något samröre med den. Jag meddelade detta telepatiskt samtidigt som jag med min energi började försöka fösa bort varelsen från mig. Den var kvar en liten stund men uppfattade sedan mitt budskap och gav sig iväg. Jag kunde tydligt uppfatta hur den lämnade mig, vandrade tilbaka till sin farkost, lyfte och försvann.

Vad var detta för upplevelse? Hur kunde jag uppleva en annan varelses medvetande och vandring över fjällen inifrån mitt eget medvetande? Vad var det för sorts mental kontakt jag hade med varelsen? Vad var det för sorts varelse? Vad ville den mig? Varför upplevde jag dess energi som så obehaglig?  Vad skulle ha hänt om jag släppt in den? Många frågor med otillfredsställande svar. Någon annan har säkert de tillfredsställande svaren. Tills vidare får jag undra.

Upplevelse av förvrängda sinnesintryck som barn

Som barn hade jag ibland en upplevelse av att mina sinnesintryck förvrängdes. Detta skedde ofta vid avslappning, t ex när jag hade lagt mig och skulle sova. Jag har senare som vuxen, vi ett fåtal tillfällen, upplevt samma sak, men då har jag tydligt känt att upplevelsen varit sammankopplad med upplevelsen av en speciell energi. Som barn hade jag aldrig denna energiupplevelse i samband med upplevelsen av de förvrängda sinnesintrycken. Om detta beror på att energin inte var med mig då, eller om jag helt enkelt inte medvetet kunde uppleva energin, är omöjligt att säga. Klart är emellertid att jag som vuxen utvecklat min förmåga att känna igen olika energier.

Som sagt så uppträdde ofta upplevelsen av förvrängda sinnesintryck när jag befann mig i ett avslappnat tillstånd. De förvrängda sinnesintrycken började då ofta med att jag kände att det var något som var annorlunda med mitt huvud. Om jag då t ex låg i min säng och blundade, och sedan öppnade ögonen, så upplevde jag inga avstånd. Det var som om min avståndsupplevelse var utslagen, som om jag skulle kunna sträcka ut handen och ta på vad som helst. Första gången detta hände blev jag rädd och reste mig upp. Då försvann upplevelsen direkt och allt blev som vanligt igen. Efterhand lärde jag mig att upplevelsen inte var farlig. Den var snarare förknippad med en behaglig känsla, så jag kunde ligga där och titta och förundras över denna märkliga syn utan avstånd.

När jag blev trygg i upplevelsen av den avståndslösa synen så började jag märka att andra sinnesintryck också blev förvrängda. Framförallt gällde detta hörsel och känsel (smak och lukt minns jag inget om). När folk pratade lät det som om de var lite irriterade eller arga på ett komiskt sätt, fast jag visste att de inte hade dessa röstlägen. Jag kunde ligga där och lyssna och tycka det var roligt. Känselupplevelsen blev sådan att när jag rörde vid något, t ex kände på en sten, så kändes den mjuk, vänlig och följsam (inte alls hård). Det var nästan som om den kändes levande, som om allt jag berörde var levande. Detta var en annorlunda och mycket märklig känsla, och jag förstod den inte alls, Men den var både intressant och behaglig och jag utforskade den med ett barns upptäckarlusta. 

Jag försökte många gånger förklara om mina upplevelser för mina föräldrar, men de förstod mig inte alls. Dessutom hade jag inte så stort ordförråd, eftersom jag var barn. Dock lärde jag mig snabbt att det inte gick att prata med någon om dessa upplevelser. Ingen tycktes ju ändå förstå, och ingen tycktes ha haft liknande upplevelser. Jag behöll därför mina upplevelser för mig själv. När jag sedan blev äldre så försvann upplevelserna. De föll i glömska för att sedan, efter 40-årsåldern, som ovan sagt, dyka upp lite då och då i samband med upplevelsen av en speciell energi. Jag har därför nu, som vuxen, blivit påmind om dessa upplevelser igen, och det är därför jag här delar med mig av dem.

Minne av en plats

Följande är en beskrivning av ett minne jag har. Detta minne har blivit tydligare och tydligare under årens lopp. Efter att ha börjat som en vag drömlik bild i mitt medvetandes periferi har minnet utvecklats till att bli mer och mer detaljerat. Det har liksom stegvis växt fram inifrån mitt inre under ett antal år. Numera är minnet så tydligt att jag tycker det är dags att berätta om det.

Angående minnet så kan man tydligt konstatera att det beskriver en plats som inte är Jorden, troligtvis inte ens en fysisk värld, på det sätt vi menar med fysisk. Medvetenheten här är annorlunda, liksom landskapet och naturlagarna. Därför är det svårt att med Jordiskt ”tredimensionellt” språk beskriva minnet och platsen. Men jag skall göra så gott jag kan:

Jag befinner mig på en sorts balkong på en ofantligt stor och hög byggnad. Byggnaden liknar en stor skyskrapa, men den är egentligen mycket högre och större än någon jordisk skyskrapa. Den sträcker sig uppåt himlen så långt man kan se. Denna stora byggnad kan liknas vid en form av högkvarter där de mest kunniga på platsen arbetar och bor.

Nedanför byggnaden ser man ett landskap med frodig natur, djungellik och fylld av blommor och andra växter. Mellan växtligheten syns små bostäder där ”människor” eller andra liknande varelser bor. Byggnaderna är runda eller välvda i mjuka former (inga kanter) och ligger harmoniskt invävda i den vackra naturen, så att de naturligt smälter in i landskapet och blir en del av det.

Mellan byggnaderna och ovan naturen svävar en och annan liten farkost. Man använder små enmansfarkoster när man färdas här, och med dessa kan man förflytta sig nästan vart man vill i landskapet. Dock tycks det finnas en höjdbegränsning som gör att man inte, med dessa, kan sväva alltför högt ovan marken. Det verkar som om farkosterna går på någon sorts naturkraft som är relaterad till höjden ovan marken. Farkosterna är en form av svävare som inte kan fungera på alltför hög höjd eftersom svävandet är relaterat till ett spänningsfält som byggs upp mellan marknivån och svävarens botten.

Detta är en sorts plats där man vet ganska mycket om vad som försiggår ute i resten av Universum. Man har kontakt med många olika världar och man har insyn i hur livet fungerar i dessa olika världar, eller utposter(stationer) i Universum.

Man hälsar ofta på varandra i varandras olika små bostäder. Där umgås man, kommunicerar och samtalar om livet, Universum, och vad som försiggår här och där i de olika världarna. Genom en sorts klarsyn eller meditation kan man blicka ut (eller in) mot olika världar, uppleva och försöka förstå dem.

Stämningen på denna plats är fantastisk och lycklig. Allt är helt underbart. Det går inte att med jordiskt språk komma ens i närheten av den stämning som råder på denna plats. Själva syftet med livet, och förståelsen för livet, är mycket större här än någonstans på Jorden. Här har man inblick i så mycket mer av vad livet verkligen innebär. Eftersom man kan se så mycket så har man också ödmjukhet och förståelse för livets olika aspekter och nivåer. Man ser ju de olika världarna och hur livet ter sig i alla dessa olika världar och dimensioner.

Man skulle kunna likna denna plats vid en sorts överordnad värld dit man återkommer gång på gång. Man återkommer från ett eller flera uppdrag. Man vilar, hämtar inspiration och kraft innan man återigen reser ut på uppdrag någonstans till någon av de olika världarna där ute. Här sammanställer man det uppdrag man återvänder från. Man redogör för hur man klarade av uppdraget och tar reda på vad man kan göra bättre nästa gång. Härifrån, med facit i hand, kan man i efterhand betrakta den tid man tillbringat i någon värld. Man kan betrakta sig själv och det resultat man åstadkommit.

Tid är svårt att beskriva när man rör sig i multidimensionella Universum, eftersom själva tidsupplevelsen är kopplad till varje dimension (varje värld). Med detta menas alltså att varje värld har sin egen tid. Med anledning av detta så är det svårt att förklara hur lång tid man kan tillbringa på ett uppdrag, i en värld, eller ett antal världar. Men det kan röra sig om allt från ett fåtal inkarnationer till miljontals år (om man nu skall ha någon sorts jordisk tidsskala att jämföra med).

Här står jag alltså på en ganska stor och vacker balkong, som befinner sig på sidan av den ofantliga byggnaden, som reser sig långt ovan resten av landskapet i denna värld. Jag står här redo att resa iväg på ett uppdrag. Jag är långsmal i en sorts gråblå fotsidsliknande klädnad. Men det märkliga är att mina konturer inte är klara. Jag består av ett sorts flödande energifält. Detta energifält skapar både min kropp och mina kläder. Med andra ord består jag inte av fast materia på samma sätt som den vi kallar fysisk. Min kropp består av detta ständigt rörliga energiflöde. Framförallt så tycks det, genom mina centrala delar, flöda nerifrån och upp, för att, likt en fontän, vända ovanför min hjässa och flöda nedåt, liksom rinna utför min kropps mer perifera delar. Det energifält som är jag, flödar alltså som en sorts fontän. I mitten uppåt. Mer perifert nedåt. I detta skapas min form.

På samma balkong, mitt emot mig, befinner sig en äldre man. Denna man är en sorts lärare för mig, vet lite mer än jag, om allt. Han är lite kortare än jag och har ett principiellt liknande, om än annorlunda, energifält. Alla ”människors” energifält är här olika. Själva energifältet visar nämligen personligheten och de individuella egenskaperna. Stämningen mellan mig och den andra mannen är mycket kärleksfull och vänlig. Vi kommunicerar telepatiskt, och han undrar, bl a om jag känner mig redo för mitt uppdrag. Jag kan känna att han är lite tveksam. Av omsorg om mig vill han inte riktigt att jag skall resa iväg på detta uppdrag. Han tycker att jag har valt ett alltför svårt uppdrag och tycker nog att jag borde vänta lite, vila en stund till på denna plats för att hämta mer kraft, styrka och kunskap innan jag ger mig iväg, förbereda mig bättre. Eller kanske skulle jag rentav välja något lättare. Själv brinner jag av passion för det uppdrag jag valt. Jag vill så gärna iväg för att hjälpa till på denna plats. Min empati, kärlek och vilja är stor. Min förberedelse är dock sämre och jag är lite ivrig. Jag är som en ung empatisk själ full av god vilja. Min livserfarenhet och visdom är dock inte lika stor. Den äldre mannens visdom är större. Det är därför han vill avråda mig. Han vill dock inte hindra mig eftersom viljan är fri. Vi samspråkar en stund till innan jag ger mig av.

P L