P L 070510

Fastspänd i apparat

En natt någon gång 1992 eller 1993 hade jag en speciell utanför kroppen upplevelse. Jag bodde då i Västerås och jobbade som vårdbiträde på ett servicehus. Jag hade i flera dagar känt mig ”låg” och i brist på livsenergi, nästan på gränsen till deprimerad. Denna natt upplevde jag hur jag hämtades ur min kropp av några små varelser. De förde mig bort från Jorden, ut i rymden i en väldig hastighet. Jag blev nedsläppt i en stor sal med en massa olika apparater och instrument. Där framför mig satt en guldfärgad (eller honungsfärgad, som ljung-honung) varelse med stora svarta mandelformade sneda ögon och en smal liten mun. Ansiktet var ovalt. Den liknade varelsen på omslaget till Whitley Strebers då omtalade bok om sina upplevelser.

Jag upplevde varelsen som dubbelkönad. Den var varken man eller kvinna utan båda. Den hälsade vänligt på mig. Jag spändes sedan fast med fötterna i en sorts stor och klumpig apparat. Där fick jag sedan ligga på rygg med benen böjda i nittio grader medan apparaten skickade någon sorts energistötar från fötterna och upp genom benen. Energistötarna både syntes och kändes. Det var som ett vitt ljus som av apparaten stöttes ut vid fötterna och under några sekunder ”rullade” upp genom benen. Allting gjorde väldigt ont och efter tre eller fyra energistötar så sade jag åt varelsen att sluta. Jag vaknade då upp i min fysiska kropp i min säng och mina ben skakade våldsamt. Skakningarna pågick i flera minuter.

Eftersom upplevelsen gjort så ont så undrade jag vad det egentligen var för sorts varelser jag mött. Var de onda eller goda? Men guldvarelsen hade ju verkat vänlig, och faktum är att jag dagen efter denna upplevelse kände en markant skillnad i min livsenergi. Jag var inte längre låg. Jag kände mig glad och positiv och fylld av energi. Vad jag tror hände var att jag fick någon sorts hjälp med att rensa bort ”smuts” i mina energikanaler i benen, antagligen i eterkroppen.¨.

 Framför ett podium

I maj 1994 var jag på kurs i Värmland. En av nätterna, i ett tillstånd av den djupa avslappning man kan känna strax innan man skall somna, började jag höra väldigt speciella ljudsignaler. Det var en skala av toner med väldigt speciella frekvenser som spelades, och det riktigt skar genom kropp och själ, fast inte på något obehagligt sätt. Att beskriva dessa ljud är för mig väldigt svårt eftersom jag varken förr eller senare har hört något liknande. Att säga att ljuden var atonala räcker inte; de låg utanför vad jag skulle vilja kalla den kända musiken. Det som kommer närmast, om jag skall göra en liknelse med känd musik, är vissa toner av Ralph Lundsten.

Jag låg där i sängen och tonerna ”skar” in så djupt i mig att jag lämnade kroppen. Strax befann jag mig i en stor sal och stod framför ett podium. Där bakom några sorts bord eller altarliknande saker satt eller stod ett antal figurer som jag varken såg (eller minns) ansikte och kropp av. De altarliknande ”borden” och podiumen fanns framför och till vänster om mig.

Här vet jag att det utspelade sig en hel del kommunikation, men detaljerna i samtalen är för mig höljda i dunkel. Jag vet dock att det handlade om vad jag hade (har) för uppgifter att utföra under mitt jordeliv, och jag minns en känsla av att det var väldigt mycket och att jag undrade hur jag någonsin skulle klara av allt, eller hinna med det. Själva mötet med dessa varelser var väldigt högtidlig, som att stå framför några sorts uppdragsgivare, både för att avlägga rapport samt få information och nya uppgifter.

Nästa sak jag minns är att jag vaknade upp i sängen med ljudsignalerna återigen skärande genom kropp och själ. Signalerna tonade sakta bort och försvann.

Jag tror mig ha förstått att dessa ljudsignaler var någon sorts ”bärvågor” eller vibrationer med vilka min icke fysiska (kanske astrala/emotionala) kropp transporterades fram och tillbaka till platsen för mötet.

En sak som är intressant i sammanhanget är att jag har en nära vän i Stockholm som har haft precis samma upplevelse. Vi har båda ett integrerat andligt intresse och en mycket speciell kontakt med varandra.

Den ”brinnande” mannen

Detta hände när jag bara var några år gammal, men upplevelsen var så stark att minnet av den lever kvar i mig klart och tydligt. Jag låg själv i mitt rum och skulle sova. Mina föräldrar var ute i vardagsrummet och tittade på TV. Då plötsligt från rummets ena vägg frigör sig en lysande figur. Den rör sig springande, men i ultrarapid, genom rummet, och ljuset den avger gör att det ser ut som om den brinner. Den passerar tvärs över rummet och försvinner in i en garderob. Allt är över på bara några sekunder.

Upplevelsen gör mig livrädd och jag rusar skrikande ut till mina föräldrar och säger att jag har sett en brinnande man. Den gick in i garderoben. Min mamma följer med mig in i rummet. Jag visar henne till garderoben och säger att mannen finns därinne. Hon öppnar garderoben, men den är naturligtvis tom. Då säger hon de klassiska orden, som så många barn antagligen har hört: Det var bara en dröm. Sov nu! Vi finns ju därute. Själv vet jag att det inte var en dröm och det känns hemskt att inte bli trodd. Jag vill inte bli lämnad ensam men mamma lämnar mig ändå. Jag känner mig besviken och sviken av mina föräldrar som inte tycks bry sig.

Skräckupplevelse av röster

Den här upplevelsen är bland det otäckaste jag upplevt. Själv vet jag inte om det jag upplevde var självsuggererat eller verkligt. Det hände i ca tioårsåldern, kanske tidigare. Min far hade ett inspelat band med något de kallade för ”anderöster”. Det var röster som hade råkat komma in på ett kassettband som stått på inspelning på en vind en natt hos en vän till honom. Rösterna lät mycket otäcka, liksom ihåliga ekande spöklika. Varje gång jag lyssnade på det kände jag stort obehag.

Jag tänkte ofta med skräck på dessa röster och var mycket rädd att jag skulle få höra sådana. Så en natt tyckte jag mig höra viskande röster i mörkret. Jag lyssnade efter dem och de blev starkare och starkare. Så försvann alla ljud ur den fysiska verkligheten och det kändes som om det öppnades ett sorts hål in till en annan verklighet. Rösterna från denna verklighet kom snabbt riktigt nära och det var som om en hel grupp av varelser eller ”andar” slogs om att få tala eller skrika i mina öron. Det var samma sorts ekande ihåliga ordlösa röster som jag förut hört på min faders band. Inget vettigt sades, bara ett enda stort kaos av oljud.

Jag blev naturligtvis skräckslagen av upplevelsen och min överlevnadsinstinkt tog vid. Jag skrek för att få rösterna att försvinna. Skriket väckte min syster i rummet intill. Hon sade senare att hon aldrig hade hört mig så rädd förut. Rösterna försvann men upplevelsen gjorde att jag sedan under flera års tid sov med öronproppar eller med huvudet under kudden, ibland med lampan tänd.

Vistelse på lycklig plats

Detta är bland de underbaraste upplevelser jag haft, men tyvärr minns jag inte speciellt mycket av detaljerna, bara en hel del av platsens stämning och ”människorna”. Ej heller minns jag när jag upplevde detta. Men jag skulle tro det var en natt i slutet av 80- eller början av 90 – talet.

Jag lämnade min kropp och färdades i oerhörd hastighet genom rymden. Mitt Universum försvann under mig och blev till en liten prick. Då öppnade sig ett nytt Universum som jag således befann mig i, men jag färdades också ut från det. Det blev till en liten prick under mig medans jag själv tycktes växa mig allt större. Jag upplevde då att jag befann mig i ett tredje Universum som jag färdades ut från samtidigt som själva jag växte. Också detta Universum blev till en liten prick under mig och försvann. Denna resa mot allt större och mer avlägsna Universum pågick ett antal gånger. Jag vet inte hur många, men känslan var inte bara att färdas i avstånd utan också i tillstånd och tid. Således blev allting till en känsla av att slutligen befinna mig i en annan verklighet helt avskild från vanlig tid. Jag skulle kunna beskriva känslan som att ha hamnat miljontals år i framtiden eller i det förflutna. (Obs att ovanstående beskrivning är ett försök att med språk beskriva något obeskrivbart. Ta inte för hårt på begreppen: Universum, växa, bli större, tid, avlägsna, o s v. Men jag har inga andra ord att använda)

Slutligen hamnade jag i en värld av obeskrivlig lycka. Här tillbringade jag en tid jag har svårt att få grepp om. Det skulle kunna ha varit ett antal dagar eller flera år. Allt jag kan säga är att jag inte minns detaljer eller händelser. Jag blev vän med ett antal figurer som jag umgicks med ganska mycket och mellan oss fanns obeskrivliga känslor. Ordet kärlek räcker inte till eftersom vi på Jorden inte vet vad riktig kärlek är.  Det var som om själva livet här var fyllt av lycka. Själva existensen tycktes på något vis bestå av lycka och det var som om lyckan fanns i själva luften och man tog del av den bara genom att existera.

Själva världen där allting utspelades är också obeskrivlig eftersom varken naturlagar eller liv är (var) sådana som vi känner till dem. Att jag inte minns så mycket om själva detaljerna kan kanske bero på att min hjärna inte kan transformera ner dem till min jordiska medvetenhet. Men jag skulle kanske ändå inte kunna förklara. Om man tänker på upplevelsen av en lycklig sagovärld så kan man få en liknelse.

Slutligen var det dags för mig att resa tillbaka. När jag då stod redo för tillbakafärd så kändes det som om det jordeliv jag i skrivandets stund nu lever existerade för miljontals år sedan i en sedan länge glömd verklighet, och nu skulle jag resa tillbaka dit. Jag såg ut över Universums stjärnhav och fick en panikartad känsla av att ”Hur skall jag någonsin kunna hitta tillbaka. Jag vet ju inte vart jag skall”. Men på något sätt fick jag hjälp. En punkt i stjärnhavet pejlades in och jag färdades dit. I punkten öppnades ett Universum, återigen med myriader stjärnor. En punkt pejlades återigen in i detta Universum och jag färdades dit. I punkten öppnades ett nytt Universum… o s v. Till slut kom jag till vår galax och till solsystemet och till Jorden och ner mot jordytan och till Sverige och till staden jag då bodde i och till mitt hus och in genom väggen och till min säng och in i min kropp.

Jag vaknade i min fysiska verklighet med en känsla av att ”Var är jag? Vad är detta för konstig verklighet? Ja visst ja, det är ju här jag lever (levde då för miljontals år sedan och nu är tillbaka)? En konstig värld det här, men nu är jag tillbaka.” Det tog en stund att vakna på riktigt och återigen orientera mig här. I bjärt kontrast till detta vanliga liv stod min resa i existensen och minnet av min vistelse i den andra verkligheten. Det kändes som om jag lever flera olika liv i olika parallella existenser och jag kände mig lycklig och glad över att det finns sådana fantastiska världar. Jag hade alltså under bara en natt vistats en mycket lång tid i denna andra värld. Tid är, med andra ord, inte något absolut eller linjärt. Det tycks finnas en möjlighet till oändlig variation av det vi kallar tid.

Musikupplevelse med minne

Detta utspelades omkring 1980. En vän till mig hade spelat in ett kassettband åt mig med en grupp som heter ”Saga”. Skivan heter ”Images at twilight”. (Det var på den tiden då det bara fanns LP skivor och kassettband. Cd kom senare). Jag hade aldrig hört denna grupp förut. När jag hörde den första låten så kände jag genast igen den. Nej men vad är detta? Denna låt hade jag ju hört förut, och det var för mycket länge sedan. Jag fick otydliga minnesförnimmelser och känslor. Var och när hade jag hört den?  Jag kunde inte komma på det hur jag än försökte.

Också den andra låten kände jag mycket tydligt igen. Samma känslor och förnimmelser. Minnena kändes urgamla. Skivan måste vara mycket gammal tänkte jag. Men när jag senare tittade på skivan så stod årtalet 1979 på den. Den var alltså inspelad för bara ett år sedan. Men varför kändes då dessa två låtar så välbekanta. När jag lyssnade på andra låten fick jag dessutom en tydlig minnesbild. Jag såg en figur bakifrån gående på en slingrande stig i ett sorts landskap med glänsande färger. Figuren rörde sig bortåt och dansade samtidigt till musiken. Jag fick en känsla av att jag, då i minnet, för bara en liten stund sedan hade tagit farväl av denna figur. Vi hade umgåtts en tid och nu var det dags för figuren att bege sig vidare i livet, kanske hemåt, kanske mot nya äventyr. Stämningen i detta ”minne” skulle kunna beskrivas som sagolik och mycket lycklig. Allting var fullt av humor, kärlek och lekfullhet. Likaså landskapet påminde om en vacker sagovärld.

 Det ovanstående var ingen vanlig så kallad deja vu upplevelse där man känner igen det man ”just nu” upplever. Nej denna upplevelse handlade ju om att det var själva låtarna som väckte till synes urgamla minnen hos mig.

På det ovanstående har jag ingen förklaring. Det upplevda är ett mysterium för mig. Men på senare tid har jag alltmer lagt märke till att viss musik kan ge mig känsloassociationer till denna ”sagovärld”. Det kan, förutom Saga förstås, vara musik av t ex: Mike Oldfield, Marillion, Chakras Dream, Styx, Yes, Camel. Man undrar ju lite skämtsamt varifrån musiker egentligen hämtar sin inspiration.

Obehagligt hämtningsförsök

Detta hände natten mellan 8/5 och 9/5 2007. Jag vaknade upp av att jag befann mig utanför min fysiska kropp. Två varelser höll mig i varsin arm och flög med mig. Vi var på väg någonstans, men allting kändes obehagligt. Jag blev misstänksam mot varelserna. Vilka var de och varför kändes de obehagliga? Telepati var på något sätt det självklara kommunikationsmedlet här och jag frågade varelserna telepatiskt vilka de var, men de tycktes inte vilja ha kontakt med mig. Istället vände de sig bort, som om de försökte fly från frågan. Men jag gav inte upp. Jag ville veta vilka de var. Jag vände mig mot den ena varelsen och tog upp handen mot hans ansikte (ja det kändes som två manliga varelser) för att vända hans ansikte mot mig.  Men då högg han mot mina fingrar, försökte i ursinne bita mig. Jag kunde konstatera att varelsens öron var en aning spetsiga. I övrigt såg det nästan ut som ett människoansikte. Allting kändes dock mycket obehagligt och jag sade till varelserna: ”Nej er reser jag ingenstans med.”  Jag lösgjorde mig ur deras grepp och vände tillbaka.

Jag vaknade upp i min säng och kände en kraftig vibration gå genom mitt huvud och nacke samtidigt som jag, under några sekunder, var helt förlamad. Förlamningen släppte. Jag var nu helt tillbaka i min kropp. Mitt kronchakra kändes helt öppet och jag såg märkliga bilder och färger i mitt tredje öga. Bilderna och färgerna hade vibrationer som inte kändes rena. De kändes obehagliga. Jag hörde också runt omkring mig och inne i mitt huvud obehagliga röster. Rösterna var visserligen smekande och milda men de ingav en hiskelig känsla. Som om det var demoner. (Det är den enda liknelse jag kan komma på)

Strax kände jag ett ljus komma ner genom mitt kronchakra. Jag upplevde liksom ljuset inifrån och såg det inne i mitt huvud. Det gjorde både ont och kändes obehagligt. Det kändes som om jag skulle förlora mitt personliga medvetande om jag lät ljuset fortsätta komma in i mig. Jag gjorde därför motstånd. Jag samlade min inre kraft i min kropps centrum och började skjuta tillbaka ljuset ut. Detta ljus ville jag inte ha i mig. Sakta lyckades jag trycka tillbaka ljuset ut och återta mig själv. 

Frågan är vad detta egentligen var. Det som gjorde mig misstänksam mot upplevelsen var de obehagliga färgerna och rösterna, samt, inte att förglömma, de obehagliga varelserna som först försökte flyga iväg med mig. Av erfarenhet anser jag mig ha förstått att allt inte är gott ”därute”. Om goda krafter vill hjälpa mig så får de bevisa att de är goda. Känns mötet obehagligt så är min första tolkning att det är de ”svarta idioterna” nu igen.

Jag kan naturligtvis inte veta om jag tolkar mina upplevelser rätt, eftersom jag själv inte är ren i min kärleksenergi. Jag vill dock förtydliga att när jag säger ”obehag” så menar jag inte rädsla. Jag känner mig mycket sällan rädd och det är skillnad på obehagskänsla och rädsla. Men nyanser är förstås svårtolkade ibland och det är omöjligt att i alla situationer klart avgöra vad som är vad. Beror obehaget på omedveten rädsla eller inte?

P L